Bloggen

Äntligen ett nytt avsnitt av Dagens Arenas progressiva podd »Arenaklubben« med våra skarpa ledarskribenter.

Hur får vi igång en riktig debatt om skatter? Det pågår interna diskussioner inom Socialdemokraterna om det femte jobbskatteavdraget. Även om S duckar för att avskaffa är det viktigt att man driver en pedagogik mellan skatter och välfärd, enligt Björn Elmbrant.

Hade man inte kunnat plocka fram den här pedagogiken innan det femte jobbskatteavdraget? Alliansen kommer ha en tydlig berättelse om vilket Sverige de vill ha. Man vill desarmera frågan genom att inte prata om skatter, säger Mikael Feldbaum.

Arbetsförmedlingens fd generaldirektör Angeles Bermudez-Svankvist blev avsatt ett år före riksdagsvalet. En i raden av mindre skandaler som ruckar på förtroendet för Alliansens regeringsduglighet. Kommer fler huvuden att rulla innan valet?

Just nu är det sommarstängt i EU. Har Europa nått bottenläget i eurokrisen? Grekland kommer att behöva en tredje räddningsaktion. Hotar krisen fortfarande att sluka oss?

Europa haltar på ett ben. Vänstern är knäpptyst och skyller krisen på andra länder. De progressiva partierna måste ha en politik för Europa, säger Daniel Mathisen.

Lyssna här

Lyssna på tidigare avsnitt här »

Nu är Jonna Sima äntligen på plats. Från och med i dag måndag tillträder Jonna tjänsten som politisk redaktör på Dagens Arena. Vi är väldigt glada över att ha Jonna här!

Jonna gjorde sin första vecka hos oss i våras och vi konstaterade snabbt att vi kommer att vara ett fantastiskt team i höst. Jonna Sima gjorde ett viktigt avtryck i debatten i och med artikeln “Vi måste prata om den sviniga sexismen i musikbranschen“. Framöver kommer ni att kunna läsa många skarpa analyser och nyheter från Jonna.

I nästa vecka kommer även Mikael Färnbo tillbaka. Han är vår grävande redaktör med särskilt ansvar för arbetsmarknads- och välfärdsfrågor. Men redan i morgon kommer redaktionen att hålla en stor spånardag. Då kommer vi spika de stora knäcken vi kommer att jobba vidare med i höst. Har ni tips på vad Dagens Arena borde granska under hösten går det bra att mejla yonna.waltersson@aarenagruppen.se.

Under förmiddagen har undertecknad tillsammans med tre av ledarredaktionens medlemmar; Björn Elmbrant, Daniel Mathisen och Mikael Feldbaum spelat in höstens första podcast. Om några timmar kommer ni kunna ta del av vad vi har sagt om bland annat det femte jobbskatteavdraget och Arbetsförmedlingens avskedade generaldirektör.

Trevlig läsning och lyssning,
Yonna Waltersson, tf chefredaktör och ansvarig utgivare

Från och med i höst finns möjlighet för progressiva tyckare att gå en ledarskribentutbildning. Utbildningen ska bidra till att ge både verktyg och nätverk för framtida opinionsbildning.

Avsändare till utbildningen är Aftonbladets ledarredaktion och Campus Bommersvik.

Ett viktigt initiativ tycker vi på Dagens Arena. Det behövs fler vänsterröster med förmåga att formulera en analys som gör avtryck i debatten. Förhoppningen är att utbildningen kan ge en bredare bas i rekryteringen av framtidens ledarskribenter.

Dagens Arena är en av utbildningens samarbetspartners. Det innebär bland annat att vi kommer erbjuda möjlighet att göra praktik på Dagens Arena.

Välkommen att söka!

Läs mer om utbildningen här >>

Ansök om att delta i utbildningen här >>

Yonna Waltersson, tf chefredaktör och ansvarig utgivare Dagens Arena

”»Ni måste bråka, överklaga, anmäla«. De råden har jag fått många gånger när det gäller min sons skolgång. Från andra föräldrar, från hans pedagoger på skolan, från personal på Aspergercenter. Det har burit mig emot, fast jag vet att jag och min sons far kan sånt – eller just på grund av att vi kan det.”

Så skriver Ulrika Lorentzi, till vardags utredare på Kommunal, om sin son som är stödbehovselev med Aspergers men vars resursskola har fått halverat anslag från Stockholms stad. Krönikan på Dagens Arena har fått väldigt mycket uppmärksamhet.

På flera håll i landet har kommuner minskat beloppet som ges till barn med särskilda behov, vilket innebär mindre pengar till de skolor som är specialiserade på att ta emot elever som anses behöva mer stöd. Tidigare har dess elever beviljats det så kallade tilläggsbeloppet.  

”De kraftiga nedskärningarna i anslag resursskolor är en följd av ett nytt system för tilläggsbelopp för elever med omfattande behov av stöd i grundskolan”, skriver Ulrika Lorentzi.

I dag på torsdagen hade Utbildningsnämnden, som beslutat om de ogenomtänkta nedskärningarna i Stockholms resursskolor, möte. I samband med mötet arrangerades en demonstration utanför Stadshuset. Ett hundratal personer deltog. Arrangörerna lämnade över ett brev till Utbildningsnämnden med vilka tragiska konsekvenser nedskärningarna kommer få.

Jag såg några unga barn. ”Jag vill också gå i skolan”, ”12 år och skollös”. Det stod på plakaten som barnen höll upp, till stöd för elever med särskilda behov i skolan. ”Lotta Edholm avgå nu!”, ropade folkmassan.

Ulrika Lorentzi igen:

”Sedan i fredags har jag försökt förstå vad som har hänt, och blivit allt mer övertygad om att den här gången ska jag bråka. Men jag tänker inte bråka med skolan utan med politikerna. Bråket handlar inte bara om mitt barn utan om minst tre saker:

1. en katastrofal hantering av ansökningar om tilläggsbelopp där skolorna fått besked om kraftigt minskade resurser veckan innan skolstart.
2. Utbildningsnämndens beslut från 18 april i år om ett nytt resursfördelningssystem, som motiveras bland annat med att det leda till att fler elever med särskilda behov får stöd i sina ordinarie skolor, men som egentligen bara är ett sätt att minska kostnaderna.
3. De ordinarie skolorna saknar förutsättningar för att klara sitt uppdrag att ge alla barn de stöd de behöver och har rätt till enligt skollagen.”

Hör Ulrika Lorentzi i Studio Ett i Sveriges Radio.

Dagens Arena startar aktuella debatter, glöm inte var du läste det först.

Inflationstakten i Sverige är betydligt lägre än riksbankens mål på 2 procent. Det visade nya siffror från SCB i föregående vecka (se diagram).

Att riksbanken skjuter under inflationsmålet har varit fallet under långa perioder sedan penningpolitiken lades om på 1990-talet.

Enligt en växande skara ekonomer indikerar den låga inflationen att räntan är för hög. Det leder till att den ekonomiska tillväxten saktar in och att arbetslösheten har stigit mer än vad den skulle behöva göra. Bland kritikerna återfinns Lars E O Svensson, vice riksbankschef, som i en studie förra året visade att den höga räntan inneburit en onödigt hög arbetslöshet.

Riksbanken har varit starkt pådrivande för att hålla nere inflationen. En viktig förklaring till det är det skuldtrauma som Sverige gick igenom på 90-talet. Frågan är om det inte nu är dags att lyssna till de kritiska ekonomerna. Enligt Lars E O Svensson handlar det om 40 000 jobb som har gått förlorade.

Källa: SCB och beräkningar av LO-ekonomerna.

”Ekonomin växer inte som den ska. Kapitalet klarar sig bra genom att ta en allt större del av kakan. Förlorarna är de som arbetar. De senaste årens utveckling visar på att frågan om löneandelen åter är aktuell.”

Så skrev Paul Krugman i New York Times i december förra året.

”Supersize our wages”. Det är vad  McDonalds-anställda i USA skanderar. I en kampanj kräver de anställda en lön på 15 dollar i timmen (mer dubbelt så mycket som minimilön). Proteströrelsen mot de låga lönerna sprider sig mellan snabbmatskedjor och Walmart och vidare ut på den amerikanska arbetsmarknaden.

Att en allt mindre del av det växande välståndet kommer löntagarna till del är inte unikt för USA. Trenden är gemensam för industriländerna och gäller även för Sverige.

Det framgick inte minst av SVT:s Dokument Inifrån uppmärksammande reportage från i vintras. Löneandelen för svenska löntagare är nu nere på samma nivå som på 1910-talet. Vad det innebär är att löneutvecklingen har slutat att följa produktivitetsökningarna. Företagens vinstdel ökar medan den andel som går till löner minskar. En skillnad som alltså har blivit enorm.

I The Guardian konstaterar nu ekonomen Stewart Lansley att de senaste decenniernas dominerande ekonomiska teori – i stället för att skapa jobb och välstånd – har lett fram till en serie finansbubblor och drastiskt ökande löneskillnader:
”För att få bukt med obalansen [i ekonomin] behövs en ny ekonomisk modell som tar löneandelen närmare efterkrigsnivån, med stora bolag som lägger en större del att vinsterna på löner.”

Om inte arbetstagarna ska vara den ständige förloraren finns anledning att lystra till den uppmaningen.

Plan som lyfter med mindre och mindre bränsle. Piloter som tvingas arbeta gratis och som är så utmattade att de somnar under flygningarna. Personal som inte vågar sjukskriva sig eftersom de då riskerar få sparken.

Vittnesmålen från anställda på lågprisbolaget Ryanair som Södermanlands Nyheter (SN) rapporterar om på tisdagen är skakande.

Artikeln har inte gått flygbolaget obemärkt förbi. När tidningen ber Ryanair om en kommentar blir svaret från kommunikationschef Robin Kiely ett hot om att stämma tidningen. Liknande uppgifter som dem SN rapporterar om har fått bolaget att stämma brittiska Chanel 4.

Ryanair är ett företag som gjort sig känt för usla villkor för de anställda och ett lätt sadistiskt anslag mot passagerarna. Företagets vd, Michael O’Leary, har byggt hela sitt bolags karriär på kontroversiella beslut. Förmodligen väl medveten om garanterade pressklipp, liksom att drivkraften till billiga resor för den stora majoriteten väger tyngre än några ynka arbetsvillkor. Så vadan denna starka reaktion från bolagets kommunikationschef?

Intressant är vad Sydsvenskans Per Svensson skrev om Ryanair tidigare i augusti: “Att det nu ändå mumlas och viskas i rättens krater. Ryanair-anställda gör försök att formera sig till fackligt verksamhet och milt motstånd.”

Kan det vara en förklaring, att man från företagets sida bryskt försöker kväsa försök till organisering?

Det låter inte helt otroligt. Hittills har ju branschen följt i Ryanairs spår – minns SAS-krisen från i vintras. En utveckling som skulle gå åt motsatt håll – där Ryanair börjar förlora marknadsandelar gentemot andra bolag – är ju emot själva den stomme bolaget är byggt på.

Framtiden lär utvisa om personalen vinner kampen om sina villkor. Men den som månar om om löntagarnas situation på arbetsmarknaden har all anledning att resa på annat sätt.

Och om Ryanair känner sig sugna på att stämma oss för dessa rader – well, feel free.

Varje dag i 66 dagar har tusentals människor i Bulgarien samlats för att protestera mot regeringen i landet.

I över två månader har regeringskritiska protester skakat EU:s fattigaste land. Människor i flera olika städer demonstrerar för demokrati och emot korruption.

En explosion inträffade på en kinesisk restaurang i Bulgariens huvudstad Sofia. Explosionen skedde på boulevarden Tsar Osvoboditel, nära parlamentet. Elva personer rapporteras vara skadade. Polis har hittat flera gasbehållare på platsen och bekräftar att dessa orsakade explosionen. Om explosionen har något samband med protesterna är oklart i skrivande stund.

Regeringen i Bulgarien leds av socialister. Att socialister delar på makten tillsammans med ultranationalister och liberaler kan tyckas märkligt. Bulgarer fortsätter att kräva nyval och den socialistledda regeringens avgång.

Motdemonstranter har i bussar slussats till Sofia för att delta i och organisera protester för att stödja regeringen, enligt nya uppgifter. “Stödjer vi regeringen eller protesterar vi emot den?” frågade en demonstrant på lokal-tv. Korruption präglar protesterna.

Sommarens protester har resulterat i 200 ytterligare arbetstimmar för polisen i landet, enligt Vasil Marinov, Bulgariens ställföreträdande inrikesminister. I fredags berättade han att landet inte har råd att betala poliserna för detta extraarbete.

Makt skapar missnöje, oavsett om man är för eller emot. Dagens Arena kommer att fortsätta följa utvecklingen i landet.

Protesterna i landet började den 14 juni som en reaktion på det kontroversiella valet av mediemogulen Deeyan Peevski som chef för den nationella säkerhetstjänsten (DANS). Peevski fick inte jobbet, men det medborgerliga missnöjet utvecklades i rasande fart.

Jag gjorde flera intervjuer under min vistelse i Bulgarien i somras. Konstnären Maria Stoeva berättade för mig varför hon och andra protesterar. Hon beskriver hur protesterna har utvecklats och berättar också om hur arbetsvillkor för konstnärer kan se ut. Mer om det kan ni läsa på länkarna nedan.

Vid ett vägskäl, min text i Expressen Kultur

Medelklassens missnöje i Sofia – det bortglömda Taksim

Därför kretsar bulgarisk politik kring kylskåp

Hopplös bulgarisk vår

”I Bulgarien finns ingen framtid”

På måndagen uppmärksammar SVT svårigheten för äldre att välja hemtjänst. “Bara hälften av de över 77 år kan göra ett informerat val som det ser ut i dag”, säger forskaren Bettin Meinow till SVT ABC.

Abborre, det låter ju kul, fnissade farsan. Han hade just fått ett häfte på 45 dubbelsidiga A4-ark där olika hemtjänstföretag presenterade sig, Abborre var det fjärde företaget i häftet och det var ungefär så långt som farsans intresse att välja hemtjänst räckte.

Så skriver Lena Ezelius i Dagens Arena förra senhösten. Hon fortsätter:

Vi systrar var däremot mer intresserade. Vi hade väntat och planerat frågor fram till den dag då biståndsbedömaren skulle göra hembesök hos farsan och han skulle få hemtjänst beviljad.

I Stockholm finns 230 utförare av hemtjänst. En hård konkurrens således. För att vara ett av de företag som fångar den äldres uppmärksamhet väljer man gärna ett namn som börjar med A. Men att få information om vad de olika företagen erbjuder är desto svårare. Det bygger, enligt SVT:s inslag, på att man har anhöriga som kan värdera och ta ställning till informationen.

Farsan har en stark fysik för att vara 95 år. Men han är rätt ”seg i kolan”, som vi systrar brukar säga. Han glömmer bort saker, går vilse, tappar bort saker prylar och så vidare.

I två år har vi systrar försökt att finnas till för både farsa och våra egna familjer samtidigt, men nu började situationen bli lite ohållbar och vi förstod att vår farsa skulle behöva få hjälp av hemtjänsten.

Lena Ezelius pappa ville helst ha kommunal hemtjänst. Men någon sådan fanns inte i området. I flera stadsdelar i Stockholm har hemtjänsten lagts ned – som i Vantör, där hemtjänsten såldes för 70 000 kronor trots att verksamheten värderades 280 gånger högre. Flera seriösa företag har också dragit sig ur hemtjänsten i Stockholm eftersom man anser att ersättningen är för låg för att man ska kunna hålla en fullgod kvalitet.

Hur ska vi få reda på om ”Giti Himlaänglar AB” eller ”Abborre hemtjänst städ & personlig assistans AB” är bra företag? Hur ska de äldre och vi, de anhöriga, kunna veta om företaget har kollektivavtal? Har de anställda trygga anställningar?

Det fanns 138 hemtjänstföretag på den senaste listan i Stockholms stad. 68 av dessa saknar kollektivavtal. Vem gör seriositetskontroll av företagen? Hur ser tillsynen av de här företagen ut? Vilka krav finns på de företag som utför hemtjänst i Stockholm?

Det är frågor som Lena Ezelius, liksom alla anhöriga och äldre i Stockholm,  har all rätt att få svar på.

”Vad hade jag gjort för att förtjäna ett sådant straff? Vad gjorde mig till sexualförbrytare och folkfiende? Jo, jag hade älskat en man, som dessutom var min pojkvän.”

22 år gammal fängslas Josef Kohout. Han döms för att ha begått homosexuella handlingar. Men efter att ha avtjänat fängelsestraffet släpps han inte fri. I stället förs han till koncentrationslägret Sachsenhausen. Det är honom vi får följa i Heinz Hegers bok “Männen med rosa triangel”.

Den rosa triangeln är större än de andra fångarnas stjärnor. Det ska synas på långt håll att det är en homosexuell man som kommer gående. I koncentrationslägret står de homosexuella männen längst ned i hierarkin. Det är de som får arbeta och förintas i ”dödstaget”.

Som Heinz Heger skriver: ”De ville inte förinta oss med en gång. Vi skulle pinas till döds genom grymhet och brutalitet, svältransoner och hårt arbete”.

Sammanlagt skulle mellan 6 000 och 9 000 homosexuella män förintas i koncentrationsläger under det andra världskriget. De homosexuella kvinnorna var i den bemärkelsen inte lika utsatta för nazisternas förföljelser – utan sågs som asexuella eller möjliga att skola om.

Heinz Heger – som är pseudonym för Josef Kohout – skulle i slutändan komma att överleva koncentrationslägrens fasor. Men terrorn var inte över där. Homosexualitet avkriminaliserades först 1971 i Österrike. Något som också innebar stora ekonomiska konsekvenser för de homosexuella som överlevt koncentrationslägren.

Till skillnad från andra överlevande från koncentrationslägren fick de homosexuella inget skadestånd för vad de upplevt. I Österrike baseras också pensionen på hur länge man arbetat. Sex år i koncentrationsläger gav med andra ord en avsevärd minskning av pensionen.

Det var först 2005 som Österrike beslutade att de homosexuella överlevande skulle ha rätt till ersättning. Ironiskt nog fanns då ingen av de forna fångarna kvar i livet.

Dagens Arena har fått möjlighet att publicera ett utdrag ur Heinz Hegers bok ”Männen med rosa triangel”.
Läs utdraget här >>
Beställ boken här >>

Med start i dag slår Dagens Arena upp portarna för hösten. Nu väntar nya granskningar, analyser och avslöjanden.

Att få leda redaktionen de kommande månaderna känns fantastiskt kul. När jag gick igenom sommarens skörd av pressklipp kunde man knappt tro att vi har haft semesterstängt. Avslöjandet att JB Educations skolor har mjölkats på 228 miljoner kronor åren 2009–2011 är en av de nyheter som har levt vidare.

I veckans som gick konstaterade Skolinspektionens generaldirektör Anne-Marie Begler frankt att fler friskolor sannolikt kommer att gå i konkurs de närmaste åren. Från Dagens Arenas sida kan vi lova att vi kommer att fortsätta att granska vad som händer i den svenska skolan.

Under sommaren har Maria Georgieva, redaktionens kommunikations- och webbstrateg, gjort ett viktigt arbete när hon på plats i Bulgarien har satt fokus på de protester som äger rum i landet. Trötta på korruption och fattigdom har tusentals människor samlats vid Frihetstorget i Sofia. Trots tung medieskugga i Sverige och övriga Europa fortsätter protesterna och har nu spridit sig till flera städer. Rykten gör nu gällande att regeringen kommer att tvingas avgå. Vi kommer självklart att fortsätta att följa utvecklingen.

Från och med nästa vecka kommer vår politiska redaktör Jonna Sima att vara på plats. Hon gjorde sin första vecka hos oss innan sommaren och i veckan som gick skrev hon den viktiga och uppmärksammade debattartikeln om att vi måste börja diskutera den vedervärdiga sexismen i musikbranschen. Jonna kommer framöver att bidra med viktiga nyheter, analyser och kommentarer av det politiska skeendet.

Mikael Färnbo, arbetsmarknads- och välfärdsredaktör som har ansvar för vår grävande journalistik, anländer den 2 september. Mikael är den främsta anledningen till att Dagens Arena 2010 belönades med ett hedersomnämnande av Guldspaden. Han har också bidragit med viktiga avslöjanden om arbetsmiljöbrister med dödlig utgång, aggressiv jakt efter gratis arbetskraft från fas 3 och hur biståndsmyndigheten Sadev kördes i botten. Redan nu har vi flera idéer om vad som ska granskas härnäst.

Vår namnkunniga ledarredaktion kommer likväl att fortsätta leverera viktiga analyser som kan ge en fördjupad förståelse av svensk och internationell politik. I ledarredaktionen ingår: Håkan A Bengtsson, Åsa Petersen, Per Wirtén, Johanna Palmström, Björn Elmbrant, Roya Hakimnia, Daniel Mathisen, Mikael Feldbaum och Malena Rydell.

Med det här teamet kan ni lita på att tunga avslöjanden och skarpa formuleringar väntar.

Välkomna tillbaka!

Yonna Waltersson, tf chefredaktör och ansvarig utgivare

Behövs meddelarskyddet även för privatanställda i offentligt finansierad verksamhet? Vad händer när privata verksamheter utför uppdrag med offentlig finansiering? Ska de anställda behandlas på andra sätt? Hur fungerar mediefriheten i privata vs offentliga verksamheter?

På TCO:s seminarium om jobben och demokratin diskuterades meddelarskyddets kontraster och förutsättningar i offentliga och privata verksamheter.

Samuel Engblom, chefsjurist på TCO, berättade om en ny utredning som handlar om meddelarskyddet. Han betonade de olika förutsättningarna för anställda i offentliga vs privata verksamheter och hur arbetstagare kan skyddas. Det finns en lojalitetsplikt mot arbetsgivaren för privatanställda medan den anställda i offentlig verksamhet omfattas av meddelarskydd. Arbetstagare ska våga använda sin yttrandefrihet, menade Samuel Engblom.

Anställda i privat sektor omfattas i dagsläget inte av meddelarfrihet. Källskyddet gäller kommunala verksamheter, men gäller inte statliga bolag eller övriga privata bolag i samhällets tjänst, även om det gäller uppgifter som är av allmänt intresse. Något som innebär att personalen av rädsla för repressalier kan avstå från att rapportera om missförhållanden. 

– Oavsett om det gäller privat eller offentlig verksamhet. Det är kvaliteten som är det centrala, samma regler ska gälla alla, fortsatte han.

Det finns något cyniskt i att resa skyddsvallar för uppgifter som borde nå ut till allmänheten och inte värna de anställdas arbetsmiljö. Det handlar ju om förtroende för båda sidor. Enskilda ska aldrig straffas för att de nyttjar sina grundlagsskyddade och demokratiska rättigheter. Lojalitet får inte vara lika med tystnad. Oavsett om anställda arbetar inom privat eller offentlig verksamhet. Den som slår larm borde ju, rimligtvis, aldrig behöva bli en syndabock.

Tyvärr tycks det inte finnas någon insikt från arbetsgivarsidan. Under seminariet framhöll Jonas Stenmo från Almega att företag borde ta fram egna policys för wistleblowing. “Varför läsa om det i tidningen innan arbetsgivaren vet” frågade han sig. Men företagspolicys är inte detsamma som grundlagsskydd. Företagen kan inte bestämma över meddelarskyddet. Det behövs insyn och inte tystnad för att lyfta det som är intressant för den offentliga debatten.

Glöm inte Carema och de missförhållandena som Dagens Arena tidigare har rapporterat om.

Har du information om missförhållanden eller maktmissbruk? Vill du hjälpa oss att granska arbetsmarknaden?

Tipsa oss här och möjliggör vår journalistik här.

Världen blir rikare trots den ekonomiska krisen, men det är en bräckligare värld. Hur tungt väger humanitärt bistånd och hur skiljer det sig från utvecklingsbistånd? Och är bistånd egentligen politik?

Det diskuterade Sveriges moderata biståndsminister, Gunilla Carlsson, och EU-kommissionären Kristalina Georgieva på ett seminarium i Almedalen, i går, 3 juli.

Kristalina Georgieva, ett powerhouse till EU-kommissionär, var rapp när hon lyfte biståndsarbete som ett medel för att förändra världen. Hon ger ekonomisk vinning, investeringar och bistånd ungefär likvärdigt utrymme. Kristalina Georgieva är den humanitära ekonomen som räknar rätt:

Bistånd ska ges lika mycket, oberoende av politiska intressen och skyddas enligt Genève-konventionen. Enligt Kristalina Georgieva hjälper EU-kommissionen 150 miljoner människor i världen varje år med 1,3 miljarder.

Biståndsministern, Gunilla Carlsson, är känd för att satsa mycket bistånd på demokratistöd, det kanske svåraste stödet att mäta. Hon berättade om skuld och hur det påverkar kraven på politiker.
– När humanitära biståndet inte når ut tillräckligt är det vi politiker som får skulden. Det finns en brist på politiska lösningar. Krisen i Syrien är orsakad av människan, sa Gunilla Carlsson och forsätter:
– Kraven på oss politiker är så höga. Det är orättvist.

Jaha?

Sen förespråkade Gunilla Carlsson ändå att lidande bör bekämpas med humanitärt bistånd.

Men vad händer med politikers ansvar då? Vem är ansvarig för att sociala och globala kriser drabbar människor om det inte är politikerna?

EU-kommissionären Kristalina Georgieva var tydlig med att förklara att humanitärt bistånd inte får används för politiska syften. Många människor är i behov av hjälp, 50 procent av flyktingarna från Syrien är barn. Det finns flera länder som har hamnat i skuggan av Syrien, exempelvis de som drabbas av den kronika krisen i Tchad, även i Darfur och Sudan.

Enligt Kristalina Georgieva är EU:s uppgift att bringa hopp i tuffa tider. Att göra medvetna beslut och att vara en god kraft. En mjuk kraft i världen.

Den diplomatiska krisen i Syrien gör det svårt att veta vad man får för sina pengar. Hur kan en kris hanteras när hela statsapparaten nästintill har kollapsat?

EU-kommissionären landade i ett slags resonemang som är poppis i tiden. Organisation och maximering av biståndspengar. Det luktar lite New Public Management över biståndspolitiken. Moral vs nytta. Maxa.

Men det kostar att rädda liv. Och det borde få kosta, eller hur?

100 000 miljoner kronor – hur många liv räddar det? Hur används pengarna på rätt sätt? Borde inte världsförbättrarna kunna tänka organisation och moraliska förpliktelser – samtidigt?

Under seminariet surrades det en hel del om återhämtningsförmåga, att fler länder borde kunna klara sig själva. Nyfiken på mer om det?

Läs min intervju med EU-kommissionären Kristalina Georgieva här »

Fredrik Reinfeldt gjorde på onsdagen ett stort nummer av att arbetslöshetsavgiften ska slopas. Det ter sig som ett hån mot medlemmarna i fackföreningarna som i åtta år tvingats betala mångdubbelt högre a-kassaavgift till följd av regeringens politik.

Fackförbundet IF Metall rasar nu mot Reinfeldts övertoner. Förbundets medlemmar har betalat en nota på miljardbelopp för att finansiera regeringens politik, sedan arbetslöshetsavgiften infördes 2007. Sedan dess har medlemmar i branscher där arbetslösheten är hög fått betala en högre arbetslöshetsavgift. För IF Metalls medlemmar har den kostnaden inneburit 15 418 kronor per medlem.

Men totalt har IF Metalls medlemmar betalat över 3 miljarder kronor för den differentierade a-kassan.
– Pengar som använts till skattesänkningar för de högavlönade, säger förbundsordförande Anders Ferbe i en kommentar.

Det är oftast industrijobben som försvinner först när det blir dåliga tider. Det är inte svårt att se orättvisan i regeringens politik när IF Metalls medlemmar – inte bara tvingas betala mer till a-kassa – utan samtidigt bara får ut halva lönen i ersättning och samtidigt.

– 90 miljoner kronor handlar om politik och går att förändra.

Det säger Ylva Johansson på Vårdförbundets seminarium om sjuksköterskors låga löner på onsdagen i Almedalen.

Pengapåsen blir föremål för debatt när politikerna diskuterar sjuksköterskelöner. Det hettar till bland paneldeltagarna Ylva Johansson (S) och Anna Starbrink (FP). Båda var förstås eniga om att sjuksköterskors löner måste höjas. Initiativet ”Inte under 24 000” där sjuksköterskestudenter kräver högre ingångslöner hyllas också unisont.

Ylva Johansson efterlyser större konflikt och varnar för att initiativen ofta drunknar i ”jämställdhetsmojset” där alla är överens. Anna Starbrink menar att marknaden om några år kommer ge sjuksköterskors löner en skjuts framåt, till följd av att det kommer bli ett bristyrke.

Något som Ylva Johansson inte helt oväntat hade invändningar mot:
– Marknaden sköter inte allt. Jag är mattelärare och det är ett bristyrke, men inte har lönerna höjts för det. I stället sjunker elevernas kunskaper i matematik och fysik, säger hon.

– Om jag har 90 miljoner. Ska jag spendera pengarna på löneutvecklingen eller på ingångslönerna, säger Anna Starbrink.

Ribeiro svarar att det faktiskt inte går att välja.

– Du måste satsa på båda. Vi måste fortsätta locka unga människor till att bli sjuksköterskor, och med tanke på att 15 procent av alla som utbildar sig till sjuksköterskor faktiskt lämnar yrket blir det dyrare i längden att inte satsa på ordentliga löner som faktiskt stämmer överens med det vi sjuksköterskor bidrar med till organisationen, säger Sineva Ribeiro.

Men i slutändan handlar det om mer än lön. Situationen i vården är pressad från alla håll. Det gäller såväl lön, som arbetsmiljö och bristande resurser.