Skolan är som ett vibrerande slagfält

Skolan uppfattas helt enkelt inte längre som ett verktyg för att gemensamt skapa ett mer jämlikt samhälle.

Första dagen på juristprogrammet satt jag i en aula tillsammans med 200 andra nyblivna universitetsstudenter. Framme vid podiet gavs symboliska välkomsttal, men nervositeten gjorde det svårt att koncentrera sig. Även om några år har förflutit sedan denna första introduktionsdag har en incident etsat sig fast i mitt minne.

»Alla som har föräldrar med universitetsexamen kan räcka upp handen.«

Det var en märklig upplevelse att sitta i ett rum med drygt 200 lugnt uppsträckta händer medan jag själv satt i total förvirring. Varför var detta ens relevant? Och hur kom det sig att den absolut största majoriteten i klassen omfattades av påståendet?

Avsikten var förmodligen att belysa homogeniteten på juristprogrammet, även om det tog sig uttryck på ett minst sagt märkligt sätt. Men situationen kan, och borde, också sättas i ett större sammanhang: vad har vårt skolsystem för långsiktiga konsekvenser?

Skolan är nämligen ett vibrerande slagfält där många strider utkämpas. Jag hade förmånen att höra några av dessa skildras under ett samtal på ABF-huset, där forskare samt representanter från Skolverket och LO medverkade. Där poängterades det att en av de största striderna handlar om vem och vad vi vill skapa genom vårt utbildningsväsende.

Ser man kunskap och bildning som en medborgerlig rätt, gemensam för alla, så krävs det naturligtvis en skola som strävar efter allas likhet.

Denna kamp har förts på olika sätt under Sveriges historia. Bland annat var visionen om en allmän, sammanhållen skola en viktig del i uppnåendet av demokrati. Ser man kunskap och bildning som en medborgerlig rätt, gemensam för alla, så krävs det naturligtvis en skola som strävar efter allas likhet.

I enlighet med denna logik infördes därför folkskolan på 1840-talet, grundskolan på 1960-talet samt utbyggnaden av gymnasieskolan under 1970-talet. På så vis slutade utbildning att vara ett privilegium för de rika och blev istället en fundamental rättighet inom en demokrati.

Men under de senaste trettio åren har Sveriges skolsystem genomgått en rad reformer, bl.a. det fria skolvalet, decentralisering och andra åtgärder. I den nyligen utkomna Skolan, marknaden och framtiden[1] kallar forskarna processen för en »marknadisering« av skolan och beskriver även Sverige som ett av världens mest marknadsutsatta utbildningssystem. De negativa konsekvenserna är allvarliga: ökad segregation och minskad likvärdighet.

Det talas mycket om att skolan inte existerar i ett vakuum och att det är samhället som bygger skolan. Ur det perspektivet är det exempelvis tydligt varför elever, liksom deras föräldrar, har väldigt orättvisa och väldigt olika möjligheter att exempelvis göra »fria« val inom nuvarande skolsystem.

Men den andra sidan av myntet kräver sin beskärda del av uppmärksamhet: skolan formar ju också samhället.

I nuläget har skolan blivit en individuell språngbräda.

Skolsystemet präglas av konkurrens och effektivitet samt är i stort tänkt för den enskildes kompetensutveckling. Skolan uppfattas helt enkelt inte längre som ett verktyg för oss att gemensamt skapa ett mer jämlikt samhälle. Detta innebär i förlängningen att ansvaret för ojämlikheter flyttas från strukturnivå till individnivå.

Skolan borde utformas för att kunna möta vår föränderliga samtid. Just därför är det viktigare än någonsin att komma ihåg att samhälleliga frågor kräver samhälleliga svar. Istället för ett utbildningssystem där vissa är vinnare och vissa förlorare, bör vi sträva efter att skapa en skola som går hand i hand med ett samhälle där vi gemensamt tar hand om varandra.

[1] Fejes, Andreas och Dahlstedt, Magnus, Skolan, marknaden och framtiden, 2018.

Jenny Nguyen går Aftonbladets ledarskrivutbildning och praktiserar på Dagens Arena.