Roland Paulsen borde formulera seriös systemkritik i stället för att raljera över folk som jobbar. För vissa är treskift inte ett val.
Roland Paulsen har utmärkt sig som en vältalig, rolig och välbehövlig kritiker av vår tids absurda arbetslinjehets. Inte minst hans bok från förra året, Vi bara lyder. En berättelse om Arbetsförmedlingen, är briljant. I dagens DN kan man läsa hans raljerande och hyperironiska text Välkomna tillbaka till jobbet – här får ni några goda råd. Men hur välbehövd arbetskritiken än är, infinner sig frågan vem han egentligen vänder sig till med sina »ironiska tips« här?
Inte är det till dem som verkligen behöver goda råd: de som inte tillhör den fina medelklassen där alla har jobb som det dessutom är mer eller mindre fria arbetstider på. Eller till de människor som lyckats få ett, troligtvis lågavlönat, jobb och bokstavligen sliter ut sina kroppar, men där jobbet kan vara skillnaden mellan ett vettigt liv och misär.
Kanske är jag inte tillräckligt ironiskt eller humoristiskt lagd, men jag önskar att Paulsens skarpa intellekt hade producerat en allvarligt formulerad systemkritisk text, kanske med några goda råd åt arbetsgivare och makthavare i stället för att raljera mot de som arbetar nio till fem, om de nu har tur att sluta så pass tidigt. Några råd om hur man tar hand om sin personal vars semester inte kunnat råda bot på sömnproblem och förslitningsskador, hade varit mer konstruktivt.
»Fokusera på att bli hatad av din familj (att ständigt arbeta är ett av de enklaste sätten). Känn dig sårad när du väl lyckats. Hata tillbaka. Det kommer att göra hemmet till en ännu outhärdligare plats och jobbet till en relativt fridfull tillvaro«, är ett av Roland Paulsens råd.
Vilka förväntas le igenkännande åt detta? De människor som tvingas ha två jobb, jobba treskift eller tar ännu ett nattpass, för att kunna sätta mat på bordet till sina barn? Nej, självklart inte. Och javisst, alla är vi varande eller blivande löneslavar under större delen av året och förenas av längtan till mer tid för oss själva, våra barn, våra vänner. Ingen vill ju bara äta, sova, dö.
»Ingen skriver om de människor som tvingas kämpa för livet«, säger Vladanka från Norsborg, som hade 19 timmars arbetsdag när hon började jobba som städerska.
Nej, just det.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
