FREDAGSMYS | Chefredaktör Nordling noterar ilskan över en viss tankesmedja. Och erkänner gärna att han bröt kontraktet med läsaren.
Att Henry Kissinger tilldelades Nobels fredspris 1973 fick den legendariske satirikern Tom Lehrer att ge upp sitt hantverk. Sägs det. Riktigt så drastisk var dock inte Lehrers handling. Men hans citat om att prisandet av Kissinger gjorde politisk satir obsolet tycks vara korrekt, och har dessutom blivit bevingat.
När Orson Welles dramatiserade H G Wells science-fictionroman Världarnas krig för radio 1938 ledde det till att många lyssnare trodde att USA var invaderat på riktigt. Av utomjordingar. Polis stormade radiostationen för att få stopp på den direktsända teatern som skapat panik. Och Welles fick status som en regissör som berörde lyssnaren på riktigt.
Se där, två slitna anekdoter som brukar få symbolisera dilemmat med att verklighet och dikt ibland krockar lite väl effektfullt. Två klassiker som jag dessutom påmints om regelbundet denna sommar.
Det började med att vi på självaste nationaldagen presenterade en nystartad tankesmedja: Limbo. Strax därefter kom tips om sommarläsning från samma tankesmedjas bokutgivning. Och sedan har tankesmedjan från helvetet kommit med utspel hos Dagens Arena varje vecka under hela sommaren.
Min mejlbox har fyllts av upprörda meddelanden och frågor om varför vi marknadsför detta projekt. När jag svarar att det är satir blir de flesta närmast lättade, men påpekar i nästa andetag att den var usel. Vilket naturligtvis kan stämma. Men satir som blir tagen som verklig kan inte vara helt usel. Åtminstone inte om du frågar mig.
Som Uje Brandelius i Doktor Kosmos en gång i tiden träffsäkert sjöng:
Då kom en kille & fråga, ”är ni på låtsas, eller är ni på riktigt?”
Då sa jag ”du kan du fatta, vi är på låtsas & vi är på riktigt”
Att inte förvarna läsaren om att Limbo kanske inte var på riktigt var ett brott mot kontraktet mellan mig och vår publik, det erkänner jag. Och jag förstår också att vissa individer har extra svårt med att förstå redaktionellt innehåll om det inte förses med informativ vinjett.
Men trots det är jag av den åsikten att just satir tappar halva sin styrka om den måste paketeras med innehållsdeklaration. Det är i gränslandet till det möjliga som den gör mest nytta med dina hjärnceller. Är det på låtsas eller är det på riktigt? Personligen tycker jag nog att projektet innehöll tillräckligt med markörer för att inte kunna tolkas som något annat än just satir, men inser samtidigt att det inte är självklart för alla.
En del har (efter avslöjandet om att det är satir) klagat över att Limbos utspel ligger för nära verkligheten, att de hade kunnat vara skrivna av befintliga aktörer på den politiska arenan. Kanske är det så, men jag tycker nog att Limbos skapare Hans Hallerfors lyckats hitta de små detaljerna som vid noggrann läsning avslöjar att det inte kan vara 100 procent rimliga åsikter att torgföra. Vilket är extra viktigt i en tid där digitalt innehåll av olika karaktär väller över oss och det krävs av var och en att kunna skilja ut det galna mot det sunda. Inte utifrån avsändare, utan genom självständig analys av innehållet.
Hursomhelst är Limbos sommarutspel hos Dagens Arena snart över. Det har varit lärorikt för mig som utgivare, och jag tror att det gäller även för många av våra läsare.
Nu drar vi igång höstens verksamhet, jag hoppas att du vill fortsätta följa oss. Vi kommer göra vad vi kan för att fortsätta erbjuda dina hjärnceller motion.
Ha en bra helg!
Jonas Nordling
Chefredaktör
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
