Sörj inte, organisera er

HÅKANS HÖRNA | Dagens Arenas politiske redaktör Håkan A Bengtsson skriver om veckans händelser och icke-händelser i den politiska världen. Den här gången tar han farväl av ett år som kommer gå till historien och finner tröst i både de nostalgidrypande orden »love is all around« och Joe Hills klassiska »Sörj inte, organisera er!«

Hur kommer vi i efterhand att betrakta det här året och den här förbaskade epidemin, som skördar så många dödsoffer och som lett till att allas våra liv har begränsats? Vad bär vi med oss och hur kommer vårt kollektiva minne att ta form? Den frågan har både individuella och samhälleliga konsekvenser.

Epidemin lär fortsätta en bra bit in på våren och i värsta fall ännu längre. De flesta av oss har aldrig upplevt något liknande. Visserligen ligger Estonia och tsunamin nära i tiden. Många av oss kände eller kände till någon som försvann i djupet eller sveptes bort av den stora vågen. Men det går inte att jämföra med det vi alla upplever och genomlever just nu.

Det ligger förstås nära till hands att jämföra med asiaten i slutet på 50-talet som ledde till fem miljoner dödsfall i hela världen. Hongkonginfluensan tio år senare förorsakade en miljon dödsoffer men lever fortfarande kvar och beräknas att varje år leda till en överdödlighet på 1000 personer i Sverige. Men varken asiaten eller Hongkonginfluensan ledde till någon dokumenterad nedstängning av samhället.

Den här pandemin är förmodligen en värre och mer smittsam farsot. Men ändå, undrar jag, handlar det kanske också om att vi värderar livet annorlunda i dag än för 60 eller 70 år sedan. Mina föräldrar var barn under andra världskriget. Under de här åren var Sverige isolerat och kringskuret av krig och av tyska ockupanter i våra nordiska grannländer. Det var nästan sex år av oro, ångest och stängda gränser. Jag tror att de där åren formade en eller två generationers förhållningssätt och säkert också efterkrigstidens politiska kultur och sociala miljö.

Nu kommer vi att leva under åtminstone ett år med hårda restriktioner och social distansering. Social distansering, vilket uttryck! Mina föräldrars föräldrar var barn under första världskriget och när spanska sjukan härjade. 1918 registrerades 3 600 smittade i Halmstad där de bodde och levde, vilket motsvarade nästan tio procent av befolkningen. 136 personer dog.

Julen är en tid för eftertanke och reflektioner, vila och återblickar. I år får nog julen en särskild laddning därvidlag. Som vanligt är det dags att se några film-julklassiker. Det blir samma ritualer som förra året. I år kan man inte bara se ”Karl Bertil Jonssons julafton” utan även Henrik Dorsins geniala scenversion dagen före doppardagen på SVT. Men missa inte Frank Capras ”Livet är underbart”, hopplöst daterad men samtidigt så allmängiltig att den ställer sig över tidens gång. Och förstås ”Love Actually” som är en påminnelse om allt det vi kunde göra förr i tiden, som att träffas, gå på fester och bröllop, resa och umgås med vänner utan problem. Den ramas in av bilder från mottagningshallen på Heathrow där väntande vänner och kärlekar tar emot med öppen famn. En illustration till filmens budskap: Love is all around.

Unga och gamla

Spanska sjukan drabbade unga. Corona särskilt äldre. Visserligen är sociala kontakter livsviktiga för oss alla oavsett ålder. Men kanske är det särskilt de unga som upplevt de senaste månadernas restriktioner som påfrestande. När man är ung vill man ju träffa och lära känna alla glada och galna människor. Senare i livet vill man helst slippa.

Höger och vänster

Coronadebatten klyver såväl höger som vänster. Det verkar exempelvis som att libertarianer och nyliberaler stödjer den svenska mjuka linjen. Medan liberalerna på Dagens Nyheter föreslår hårda statliga restriktioner. Det är mycket som är förbryllande numera. Men en sak verkar de flesta vara överens om och det är att ansvaret för det mesta som gått fel helt och hållet kan läggas i Folkhälsomyndighetens knä. Det verkar inte alltid uppenbart att denna myndighet utfärdar rekommendationer och inte driver offentlig verksamhet i egen regi.

Det finns förstås skäl till kritik mot Folkhälsomyndigheten för både senfärdighet och otydliga budskap, ibland har det snarare handlat om att lugna än varna. I en demokrati är kritik av det här slaget självklar och nödvändig. Men ibland verkar man missa att kunskapen om denna sjukdom inte varit fullständig. Av lätt insedda skäl. Vi har att hantera ett virus som fortfarande förvånar och gäckar oss.

Politikens frånvaro

Ett skäl till att Anders Tegnell hamnat i fokus är väl att politikerna i så hög grad blivit myndighetens språkrör. Visserligen har Löfven och gänget tagit tillbaka taktpinnen under hösten och verkar ha beslutat om ytterligare restriktioner på egen hand utan ”order” från Folkhälsomyndigheten. Och nu blir det ingen sprit efter 20.00 på krogen. Sådana saker har kommit slag i slag.
Det är lätt att vara efterklok. Egentligen ska man aldrig säga ”vad var det jag sa”. Då är risken stor att bli påmind om alla gånger man har haft fel. Och jag kan vittna om ett och annat felslut för egen del. Men.

Jag skrev ändå här på Dagens Arena en ledare under rubriken ”Demokrati är inte expertstyre” i slutet av maj: ”Och den konkreta hanteringen och arbetet med en pandemi av detta slag är inte heller en exakt vetenskap. I grund och botten är det en bedömningsfråga som förutsätter ett slags kollektiv klokskap hos de som ytterst företräder medborgarna. Jag har hört flera ledande regeringsrepresentanter under de gångna månaderna som sagt att regeringen följer Folkhälsomyndighetens rekommendationer.

Jag skulle hellre vilja att de sa: »Vi har tagit del av myndigheternas analyser och kunskapsunderlag och vi delar deras slutsatser och därför har vi fattat beslut om att …«. För den dagen lär komma när politikerna måste fatta beslut som går på tvärs mot experternas och myndigheternas rekommendationer, i det ena eller andra fallet. Det kan ju hända att de kommer med felaktiga eller olämpliga rekommendationer! Och i slutändan är det ändå politikerna som får ta ansvaret och som tvingas avgå om något går snett och strategin inte fungerar.…

Men om politikerna inte har en egen förmåga och ambition att självständigt värdera expertkunskapen reduceras ju demokratin till teknokrati och expertvälde och förlorar det inre levande liv som gör att den kan överleva och utvecklas. Experternas kunskap är också selektiv och begränsad till deras egna kunskapsfält, politiken kan och bör väga samman allt detta och balansera mellan olika intressen, kunskaper, värderingar och ideologier.” Det var ju inte så dumt.

Nu noterar jag att nationalekonomen Lars Calmfors tillhör de som driver samma tes. Han menar kort sagt att politikerna lyssnat för mycket på Folkhälsomyndigheten och borde ha gått längre i sina restriktioner. Det är jag inte så säker på. Det är nog svårt att hitta riktiga bevis för att en hård nedstängning skulle ha varit mer effektiv, om man tittar på vad som hänt i andra länder. Pandemin har sin egen logik. Däremot delar jag hans invändning om att politikerna inte bara kan ägna sig åt att effektuera experternas råd och rekommendationer. De måste agera, analysera och fatta beslut i egen rätt. Calmfors har bland annat skrivit att man inte behöver ha specialistkunskap eller vara expert på ett särskilt område för att få yttra sig i debatten.

Det ser jag också som en rekommendation till hela det svenska folket att lägga sig i den ekonomisk-politiska debatten som under så lång tid i alltför hög grad låtit sig styras av ett alltför snävt nationalekonomiskt expert-perspektiv. Det är kort sagt något jag ska tänka på nästa gång den nationalekonomiska experten Lars Calmfors kommer med nästa policyrekommendation. Kanske är det också ett argument för att avskaffa Riksbankens oberoende och låta politikerna fatta beslut om räntenivåerna? Det känns i varje fall skönt att ha fått expertstöd för att vi inte bör outsourca det ena och andra till experter och jurister. Oavsett om det är virologer eller ekonomer.

Falsklarm?

Inför jul rabatterar Karneval förlag boken ”Falsklarm om corona?” författad av två tyska forskare. Jag tvivlar nog på att 50 procents rabatt räcker för att öka försäljningen. I varje fall med tanke på att boken hävdar att corona inte är farligare än andra luftvägsvirus och att dödligheten är jämförbar med en vanlig säsongsinfluensa. Vissa saker är nog mindre sanna än andra, men detta är förstås fake news. Särskilt problematisk blir slutsatsen om att vacciner inte behövs. Jag kommer osökt att tänka på en gammal krönika av Anette Kullenberg som i början skrev att aids inte var så farligt och att man blev lite krasslig och att det sedan kunde gå över – som en förkylning.

Thomas Gür

Till sist, detta nådens år 2020, undrar jag hur kan det komma sig att Svenska Dagbladets krönikör Thomas Gür i sin sista krönika för tidningen citerar Joe Hills klassiska ord: ”Sörj inte, organisera er”. Det är ju lite överraskande att den konservativt lagde Gür ansluter sig till socialisten Joel Emmanuel Hägglunds (Joe Hill) gamla rekommendation. Efter 26 år som skribent på Svenska Dagbladet byter Gür nu plattform och börjar skriva för nya konservativa Bulletin.

Jag tycker personligen att han uttryckt sig i luddiga gåtor under senare år. Jag minns att han häromåret såg till att det blev stort rabalder under Almedalsveckan då han ställde sig och höll tal om integration på domkyrkans mark, utan att begära tillstånd. Vilket ledde till lite tumult inte minst sedan domprosten försökt överrösta budskapet genom att ringa kyrkans klockor.

Nu skriver Gür att att framtiden är öppen, ”det är vi som formerar den”: ”Ibland kan ett fåtal beslutsamma, hängivna och passionerade individer åstadkomma väldigt mycket. Bara ett par hundra nya personer som engagerar sig samhällspolitiskt för det de tror på, gemensamt och i nya former, skulle ge en oerhörd verkningsgrad.” Jag vet inte riktigt vad som oroar mig mest med den där formuleringen. Det verkar vara ett budskap som riktar sig till en sammansvuren krets. Kanske något slags avantgarde.

Till den typen av fenomen förbehåller jag mig rätten att vara skeptisk. Jag tror inte för ett ögonblick på att Thomas Gür kommer att organisera fackföreningar som en gång Joe Hill, utan snarare något annat och på en annan kant. Till detta finns det nog skäl att återkomma. Nästa år. Inte genom att låta klockorna ringa eller utfärda bannbullor, eller ens sända ut ännu en bulletin.
Utan genom att erbjuda ideologiskt motstånd nu när de konservativa krafterna formerar sig på nya kanter och öppnar nya fronter.