Med anledning av valresultatet i Nordirland ger vår medarbetare Niklas Nordblad en analys.
Jämfört med folkomröstningen om nytt valsystem och de andra val som hölls i olika delar av Storbritannien nyligen, har valet till regionförsamlingen i Nordirland 5 maj fått begränsad uppmärksamhet.
Det kan dock finnas anledning att uppmärksamma detta val med tanke på Nordirlands historia. För första gången sedan 1969 hölls val till ett fungerande regionalt parlament. Det politiska våldet återkom visserligen genom ett mord på en polis, men i övrigt var valrörelsen ovanligt lugn och försonlig.
Politiken i Nordirland domineras av motsättningen mellan nationalister, som förespråkar ett enat Irland och oftast är katoliker, och unionister, som vill behålla unionen och oftast är protestanter. De största partierna är på den unionistiska sidan Democratic Unionist Party (DUP) och Ulster Unionist Party (UUP), och på den nationalistiska Sinn Féin och Social Democratic and Labour Party (SDLP).
De nuvarande politiska institutionerna i Nordirland upprättades genom Långfredagsavtalet från 1998. För vissa beslut i regionförsamlingen krävs en majoritet av både unionister och nationalister. Församlingen tillsätter en regering ledd av en försteminister och en vice försteminister (som trots skillnaden i titel har samma befogenheter), en unionist och en nationalist. Alla stora partier är garanterade platser i regeringen.
Systemet med dubbla majoriteter och två likvärdiga regeringschefer gör att mycket av makten koncentreras till det största unionistpartiet och det största nationalistpartiet. Politiken i Nordirland handlar också i hög grad om konkurrensen mellan partierna inom de två grupperna. De partier som inte vill definiera sig som unionister eller nationalister har begränsat inflytande och anser sig diskriminerade av systemet. Det liberala Alliance Party, som attraherar både katoliker och protestanter, har dock fått den politiskt känsliga justitieministerposten.
När David Trimble (UUP) och John Hume (SDLP) 1998 belönades med Nobels fredspris för sina insatser för Långfredagsavtalet, var deras partier Nordirlands största. Sinn Féin omnämndes då allmänt med tillägget “IRA:s politiska gren”, och UUP vägrade bilda regering med dem så länge frågan om IRA:s vapen var olöst. DUP, lett av pastor Ian Paisley, var kraftiga motståndare till avtalet och vägrade att ens tala med företrädare för Sinn Féin. DUP utmanade Trimble och försvagade och splittrade hans parti.
Efter diverse turer lade IRA slutligen ned all verksamhet. När DUP och Sinn Féin blev de största partierna uppstod först ett dödläge, men efter brittisk och irländsk medling accepterade DUP de nya institutionerna.
DUP och Sinn Féin har nu regerat tillsammans i fyra år. Dessa partier, som tidigare framstod som de mest oförsonliga, verkar nu ha blivit garanter för stabilitet och samförstånd.
Denna utveckling tycks välkomnas av Nordirlands väljare: DUP och Sinn Féin hade framgångar i valet 5 maj, liksom även Alliance Party. Både UUP och SDLP, som numera verkar osäkra på om de är i regering eller i opposition, tappade däremot röster och mandat. En utbrytning från DUP, Traditional Unionist Voice (TUV), som fortfarande inte accepterar Sinn Féin i regeringen, gjorde ett dåligt val och tog bara ett mandat.
Det verkar alltså som de politiska institutionerna i Nordirland är stabila och har stöd i nästan hela samhället, för kanske första gången någonsin.
Niklas Nordblad, korrekturläsare på Arenagruppen.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
