KÖPENHAMN: Fyra tunga progressiva ledare. Två har redan vunnit val, två måste vinna. Peter Mandelson modererar och noterar att Ed Miliband sitter till höger om honom, vilket inte är så vanligt. Den andre politikern på scenen som också måste vinna val är Eds nye kompis: Stefan Löfven.
De som redan är valda, Helle Thorning-Schmidt och Marylands guvernör Martin O’Malley, har inledningsvis mest lyskraft på scenen. Delvis beror det på vad som i retoriken kallas primärt ethos, den tyngd som ämbetet för med sig och automatiskt ger talaren.
Fast ingen i panelen har den enorma lyskraft som ska ha funnits när Progressive Governance bildades. Det finns inga progressiva ledare med Bill Clintons och Tony Blairs karisma just nu.
Och kanske har idén med ledare på podium och seminariedeltagare på golvet nedanför sett sina bästa dagar? Men med en bra moderator – Mandelson har en överlägsen, initierad och väldigt brittisk stil som fungerar utmärkt – blir det en del vettigt sagt ändå.
Fast det är lite svårt att hålla reda på Ed Miliband. Han är en knivskarp policynörd, full av idéer och metaforer. Helst verkar han vilja diskutera enskildheter i den bok som skickades ut innan konferensen, som få har hunnit läsa klart men som han refererar friskt till. Miliband imponerar, men har problem att hitta en linje i sina inlägg. Det blir mycket av det mesta och lite blir kvar.
Thorning-Schmidt är nog glad att slippa den inrikespolitiska röran som hon annars tvingas hantera dagligen. På en fråga vad progressiva kan lära av högern är svaret kallt och hårt: Sluta med krypskytte och interna bakhåll. Håll ihop för den större, gemensamma saken. Parallellen till den egna parlamentariska situationen är uppenbar. Men nu kan hon han slappna av och prata om klimatfrågor och miljöteknik, inspirerad av ett besök på danska Siemens. Där har hon sett modern vindkraftsteknik som guvernören från Maryland gott kan köpa, föreslår hon oblygt.
Martin O’Malley lovar inget men berättar om lyckade reformer hemma i Maryland, en delstat med fler innevånare än Danmark. I förbifarten nämner O’Malley att hans prioriteringar och maktutövning numer är mycket mer driven av data och numerär analys. Att politik ska vägledas av empiri och siffror snarare än av magkänsla var den stora nyheten i presidentvalet 2012. O’Malley lånar också en fras från ett av president Obamas ”State of the Union”-tal: Att skapa jobb för vanligt folk är den Polstjärna (Northern star) som leder allt vi gör.
Nu vet vad ni vad det retoriska greppet kommer ifrån om det vandrar vidare till Stefan Löfven, som satt bredvid.
Löfven glömmer inte sina grundfrågor: Jobb, innovation, utbildning, industripolitik. Bäst lyckas han dock nå ut till publiken när han gör vågrörelser med armen och förklarar hur den globala ekonomin har utvecklats. Från nationella konjunkturer till gemensamma strömningar där den globala ekonomin måste hanteras gemensamt. Löfvens lösning är egentligen förvånansvärt radikal: Globala fackföreningar ska leda arbetet mot en ”New Global Deal” mellan arbete och kapital där arbetsvillkoren garanteras i en värld utan lönedumpning.
Kanske var det konferensens mest radikala och tilltalande tanke.
OBS! Efter bloggkrönikan är det dags att summera #PGCopenhagen…
Progressive Governance Copenhagen 2013 i sammanfattning
Övergipande betyg: Den konferensen som hållit högst kvalitet på åtminstone fem år. Mycket tack vare den tunga amerikanska närvaron. Jänkarna är utmärkta talare, pratar även kampanj och hur man vinner val, och håller inte obegripligt långa tal på dålig engelska om ”social Europe” (vanligt bland kontinentala socialdemokrater).
Klassledare: Ed Miliband framstår som den blivande europeiska S-ledaren, fast konkurrensen är inte särskilt stark.
Roligaste moderatorn: Peter Mandelson. Som alltid.
Bästa middagstal: Sandro Gozi, parlamentsledamot från italienska PD. Obegripliga men underhållande utläggningar om Beppe Grillo. Mikael Damberg var konkret, koncis och ärlig vilket ger en pallplats.
Stjärnskott: Chuka Umunna, ”Labours Barack Obama”.
Underliggande konflikt: Tankesmedjorna Policy Network (London) och Center for American Progress (Washington DC) arrangerar en konferens för Europas progressiva i Köpenhamn. Det blev ett naturligt fokus på transatlantiska relationer och de norra delarna av Europa. Deltagare från bland annat Spanien framhöll att deras djupa kris och perspektiv hamnade i skymundan. Med all rätt.
Jämställdhet: Faktiskt en kvinna i varje panel. Tyvärr räknas det som ett stort framsteg.
Bästa föredrag: Joel Benenson om hur Obamakampanjen använde budskapsramar, berättelser, värderingar och argument. Bland de bästa politiska dragningarna jag har hört på mycket länge. Om Löfven och Jämtin lyssnade noga och har kontakt med Benenson? Låt oss hoppas.
Långväga gäster: Thomas Mulcair, Kanadas New Democratic Party samt några S-strateger från Australien.
Småkurr: Norges utrikesminister Espen Barth Eide stod inte riktigt upp för ”Responsibility to protect” och fick en mindre utskällning av Peter Mandelson. Den senare menade att USA bör kunna bomba de flygfält som kontrolleras av Assads styrkor i Syrien på tio minuter.
Här kan nog S lära något: Martien Kuitenbrouwers arbete med lokala medborgarkontor och demokratidialog (”contact democracy”) i västra Amsterdam. Läs mer här.
Borde få eget tv-program: Policy Networks egen mysgubbe Roger Liddle. Allsidig och skarp under den fryntliga ytan.
Svensk representation: Stor uppställning. De ledande företrädarna Stefan Löfven, Magdalena Andersson, Carin Jämtin, Mikael Damberg var på plats och talade i olika sammanhang. Alla gjorde bra ifrån sig, ingen golvade publiken. Riksdagsledamoten Veronica Palm och Ann Linde (internationell sekreterare) var också på plats. Liksom ett gäng pressekreterare och tjänstemän.
Barhäng: Hotellbaren var proppfull på torsdagskvällen. Att Ed Miliband, Stefan Löfven och Peter Mandelson kom förbi var uppskattat. Mandelson var dock missnöjd med att undertecknad hade lyssnat på hans memoarer ”The Third Man” som ljudbok. ”Den riktiga boken är längre, nu har du missat en hel del”.
Nämen äntligen: Den traditionella panelen om transatlantiska relationer handlade mindre om militärt samarbete och mer om klimathotet.
Konferensboken: Kan du ladda ned här.
Bästa workshop: Mitch Stewarts fantastiska dragning av hur Obamakampanjen var uppbyggd (i synnerhet gräsrotsorganiseringen). Om undertecknad någonsin fastnar i en loop där samma dag börjar om varje morgon (som i filmen ”Groundhog Day”) så får det seminariet gärna vara en del.
Besvikelse: Att nästan alla politiker hade åkt hem när i synnerhet amerikanerna drog igång det tunga kampanjkavalleriet och berättade om erfarenheterna av Obamakampanjen 2012 i fredagens workshops. Politiker ska inte lämna kampanjmakeri helt till politiska tjänstemän. Och: Superkloke Matthew McGregor kunde ha fått ännu mer tid i sin workshop, och Marlon Marshall borde ha fått en egen workshop om hur Obamakampanjen utbildade sina medarbetare och volontärer – något europeiska politiker kan bli mycket bättre på. Men något ska ju bli ännu bättre tills nästa gång.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
