EU:s stormakter har fått allt mer makt. Det slår SNS Demokratiråd fast i årets rapport om makten i Europa. Östutvidgningen och Lissabonfördraget har spelat EU:s stora länder i händerna.
I samband med att Polen, Tjeckien och en rad andra östeuropeiska länder blev medlemmar i EU 2004 rådde en uppfattning om att forna maktspelare som Tyskland och Frankrike skulle förlora inflytande. Så blev nu inte fallet. Stormakterna har stärkt banden och senast under finanskrisen har vi kunnat se flera fransk-tyska initiativ.
Lissabonfördraget har inneburit nya maktförskjutningar. Enligt demokratirådets rapport har makten flyttats från EU-kommissionen och ministerrådet till Europeiska rådet och Europaparlamentet. Stats- och regeringscheferna har norpat åt sig rätten att forma den dagordning och de lösningar som kommissionen tidigare satte. En nyordning som EU:s stora länder tjänat på. Dessa länder har fått möjlighet att förhandla fram lösningar som ordförandeskapet säljer in inför Europeiska rådets möten.
Stormaktsstyret tycks enligt SNS demokratirapport ha förverkligats. Mycket tyder på att denna makt kommer att konsolideras och förstärkas inom de närmaste åren. I november 2014 träder Lissabonfördragets nya röstregler i kraft. EU:s sex största länder kommer då att kontrollera 63 procent av ministerrådet.
Lissabonfördraget har med andra ord inte nått hela vägen fram: EU styrs i stor utsträckning genom informella beslutsgångar och stormakterna står som vinnare. SNS-rapporten lämnar samtidigt en rad förslag på vad som kan göras för att motverka de nuvarande tendenserna. Det handlar om att småländerna bör prioritera sina frågor och bilda koalitioner.
Märkbart när rapporten i morse presenterades hos SNS var hur frånvarande idén är om att fatta beslut som tjänar hela Europa. I stället kan vi se exempel som där Frankrikes president Nicolas Sarkozy hotar med att förstöra EU:s gemensamma arbete om jordbruksbudgeten stramas åt. Eller när Sarkozy kräver förändringar av Schengen för att vinna väljare inför presidentvalet. Lite för mycket tycks helt enkelt handla om maktspel och att kuppa igenom beslut.
Allvarligt är även den fortsatta bristen på öppenhet och transparens. Ofta gömmer sig dessa brister i skeenden som kan vara svåra att se för den som inte hänger med i det dagliga tugget i EU. Lissabonfördraget har till exempel inneburit att Europaparlamentet ofta fattar beslut i en första läsning – i stället för som tidigare i två omgångar. Men att beslutet fattas i samband med den första omröstningen har att göra med att informella uppgörelser sker med ministerrådet. Utan insyn och med utebliven transparens.
Med det sagt tycks det helt obegripligt att intresset bland européer för beslutsfattandet i EU är så obefintligt. Precis som den svenska regeringen och de svenska riksdagsbesluten granskas, måste beslutsgången i EU granskas. Av medier, av beslutsfattare, av befolkningen.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
