Strukturen är en man

När den nya forskningsantologin “Jämställdhet i socialförsäkringen” från Delegationen för jämställdhet i arbetslivet, JA, presenterades på ett SACO-seminarium, blev framför allt en sak uppenbar, igen.

Det lönar sig inte att vara kvinna.

Yrkessegregering, med flest kvinnor i låglöneyrken, lägre timlön och fler deltider gör att den samlade inkomsten blir lägre för kvinnor än för män. Detta påverkar naturligtvis de olika socialförsäkringarna, inte minst pensionen.

Innan det nuvarande pensionssystemet kunde man välja ut de 15 bästa av 30 arbetsinkomstår. Nu är pensionen beroende av arbetsinkomsten under hela livet. Har man en svacka i sin arbetslinje, straffas man för det. Det kan handla om att vara hemma med sina barn, jobba deltid, vara arbetslös eller ha en dålig karriärutveckling. Och det är kvinnorna som drabbas hårdast.

Många kvinnor kan också ha haft ett långt arbetsliv med heltidslön, men med så låg inkomst att de får en garantipension. Den är på 8 000 kronor, innan skatten är dragen. 50 procent av alla kvinnliga pensionärer har i dag garantipension. Motsvarande siffra för männen är tio procent.

Det tål att upprepas: Hälften av alla kvinnliga pensionärer i dag har mindre än 8 000 kronor i månaden att leva för.

Hur länge ska kvinnor straffas för ett system och strukturer som är skapade för män? Kvinnor jobbar för en lägre lön än männen, de tar större del av det obetalda arbetet hemma, de är hemma med barnen, tar sedan hand om barnbarnen och barnbarnens morföräldrar. Och vad är tacken?

Sjuktalen går stadigt upp och den största gruppen är kvinnor med psykiska diagnoser. Ett liv av slit, fysiskt och psykiskt, i ett ojämställt arbetsliv, för att kombinationen arbete och familjeliv inte fungerar.

En gång i tiden var det den industriarbetande mannen som tjänade samhället och systemen formades därefter, medan kvinnan tjänade familjen. Problemet är att de ojämställda strukturerna hänger med 100 år efter att vi fick ett pensionssystem första gången. Det duger inte.