FREDAGSMYS | Chefredaktör Nordling noterar behovet av ett forum för lokal debatt. Och vem som äger frågan.
Häromveckan skrev tretton socialarbetare i Eskilstuna en debattartikel där de kritiserade kommunens förda politik på ett flertal områden. Häromdagen fick de svar på tal från tre kommunalråd som alla ansåg att kommunens medarbetare ska följa demokratiskt fattade beslut. Vilket kanske inte låter så konstigt, men svaret från de ledande kommunpolitikerna signalerade samtidigt en viss irritation över frispråkigheten hos de anställda. Något som i sin tur fick den lokala ledarsidan på Eskilstuna-Kuriren att rasa. På till synes rätta grunder varnade tidningen för politiker som vill tysta anställda. (Själva sakfrågan berör vi för övrigt här)
Detta är ett klockrent exempel på hur en fråga av lokal angelägenhet kan dryftas i ett öppet och ansvarstagande forum. Eller, det senare stämmer i alla fall, det är tydligt vilka regelverk som styr redaktionen och det finns en tydlig utgivare att ställa till svars om så krävs. Men särskilt öppet är det inte. Eskilstuna-Kuriren placerar det mesta av sitt innehåll bakom en betalvägg (likt de flesta medier som bygger på en prenumerationsaffär). Å andra sidan har den tryckta tidningen alltid kostat att köpa så det är ju inget nytt. Problemet är dock som bekant att allt färre vill betala för en lokal bevakning. Vilket medför att dessa forum för diskussion blir allt färre.
Det digitala landskapet utmanar allt, inklusive den lokala demokratiska debatten, och denna text är inget inlägg om att värna en struktur som bygger på forna tiders beteende. I den bästa av världar hade de ansvarstagande redaktionella forum som inte hänger med i vår nya tid ersatts av sådana som gör det. Men så tycks det inte ha blivit. Det kurerade samtal som den redaktionella processen bör erbjuda, och som bygger på balans och allsidighet, har i allt större utsträckning ersatts med engagemangsstyrda trådar i olika sociala medier där väldigt lite saklig diskussion sker. Fler kommer kanske till tals, men åsikterna är endast undantagsvis vederhäftiga och samtalen leder sällan till några kompromisser eller synteser. Samtidigt nedmonteras den redaktionella bevakningen av Sverige löpande, och de ansvarstagande forumen för lokal diskussion likaså.
Under de senaste åren har det funnits en förhoppning om att lokaljournalistiken skulle uppfinna sig själv igen, utifrån en rad försök till så kallad hyperlokal bevakning som poppat upp i och med de nya digitala plattformar som erbjuds. Men denna rörelse tycks inte ha vägt upp den nedmontering som sker inom medieindustrin. “De fyller sällan tomrummet efter de journalister som försvunnit”, konstaterar medieforskaren Carl-Gustav Lindén vid Helsingfors universitet i samband med en nordisk presentation över situationen som nyligen presenterades.
Även den mest utmejslade journalisthatare kan nog inse att det är ett krisläge för det offentliga samtalet när de redaktionella lokala plattformarna en efter en försvinner, och inte ersätts av något liknande. Ytterligare ett problem är att staten pekas ut som den som ska lösa detta. I det nya mediestöd som riksdagen fastställt finns det öronmärkta resurser för redaktionell bevakning av så kallade vita fläckar. Och det blev omedelbart rusning till stödet. Vilket i och för sig är bra, då det visar att det finns aktörer som vill bedriva lokal journalistik. Baksidan är dock att detta stöd riskerar att leda till styrning av innehållet.
När stödet för första gången nu delades ut blev det mycket fokus på vilken geografi den sökande ansåg sig vilja bevaka, i förhållande till närvaron av en redaktion i det aktuella området. En specifik databas spelar en nyckelroll i bedömningen, nämligen denna. Men eftersom stödet ska gå till bevakning av områden, inte till geografisk placering av redaktion, kommer efterkontrollen ofrånkomligen att handla om innehållet. Har rätt saker skildrats för att stödet ska ha ansetts ha gått till rätt redaktion? Och plötsligt har vi fått statlig kontroll ännu lite närmare den redaktionella processen. Vilket den medborgare som värnar en fri press ändå bör känna lite obehag inför.
Dessvärre står nu mediebranschen inför ytterligare utmaningar, då annonsintäkterna fortsätter att falla. Det gör att de flesta landsortstidningar lär blir än mer beroende av sina betalande läsare. Jag tror att alla tjänar på att inse det är vi själva som äger frågan om lokaljournalistikens framtid. Och framför allt inte lägger över på staten att lösa detta. För då har vi i princip gett upp. Och det ska en ju aldrig göra.
Ha en bra helg!
Jonas Nordling
Chefredaktör
PS Givet texten ovan, kolla gärna in detta.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
