Svenska modellen, bye bye

I höst drar avtalsrörelsen igång igen på allvar. Förra avtalsrörelsen ägde rum i en allvarlig lågkonjunktur – med historiskt låga löneökningar som följd. Då gick Svenskt Näringsliv in i avtalsrörelsen med krav på nollavtal.

I dag går svensk ekonomi på högvarv. När OECD:s generalsekreterare var i Stockholm för några veckor sedan beskrev han Sveriges ekonomi som en tigerekonomi – ”lika stark som Pippi Långstrump”. Anders Borg var glad som en sol. Jämfört med samma period 2009 var tillväxten för tredje kvartalet 2010 hela 6,9 procent. Svenska företags vinster har fördubblats på ett år.

Hur reagerar då arbetsgivarorganisationen i denna nya ekonomiska verklighet, när en ny avtalsrörelse står för dörren?

Genom att ta strid mot höjda lägstalöner.

Arbetslösheten är fortfarande hög. Det åtgärdas genom att lönerna för de redan sämst betalda på arbetsmarknaden hålls tillbaka. Människor med ”låg konkurrenskraft” måste kunna hävda sig på arbetsmarknaden på något sätt – det vill säga, genom att acceptera mindre pengar i plånboken. Svenskt Näringslivs vice vd Christer Ågren säger i en intervju med Svenska Dagbladet att facken inte tar tillräckligt stor hänsyn till arbetslösheten i sina lönekrav.

Det finns, milt uttryckt, ett par problem med Svenskt Näringslivs inställning. Först och främst är det förstås djupt stötande att man siktar in sig på att hejda löneökningarna just för de löntagare som redan tjänar minst. Finns det några yrkesgrupper som ska ha högre löner är det låginkomsttagarna, kan man tycka.

Men näringslivets intresseorganisation verkar också allt mer vilja röra sig bort från den så omhuldade svenska modellen. Under lång tid rådde det något slags konsensus i Sverige om att vi inte ska konkurrera med lägre löner. Lönerna har tillåtits stiga i takt med att produktiviteten i ekonomin som helhet har ökat.

Det har funnits en uttänkt idé med att hålla uppe lägstalönerna i Sverige. Hyfsat höga minimilöner betyder att företag har incitament att öka produktiviteten – att hela tiden försöka producera mer per arbetad timme.

Att aktivt gå in för att hejda en ökning av minimilönerna går i motsatt riktning. Vi riskerar att se fler lågproduktiva låglönejobb framöver. Det är inte den ekonomiska filosofi som styrt Sverige det senaste halvseklet.

Kanske tror Svenskt Näringsliv på allvar att det inte längre går att förena höga lägstalöner med låg arbetslöshet. I så fall bör de säga det rakt ut. Kalla saker vid dess rätta namn.

Svenska modellen, bye bye.