Svenska modellen blir i moderat tappning ungefär hur elastisk som helst. Inte så förvånande kanske. Men ändå slående när moderata chefstrategen Per Schlingmann och Socialdemokraternas gruppledare Mikael Damberg under Almedalsveckan debatterade vem som vinner dragkampen om den nordiska modellen.
»Det som ju händer är att allt fler i arbetslivet har egna tilläggsförsäkringar ovanför det som vi har skattefinansierat i a-kassan. Det tycker jag i grunden är en bra utveckling.«
Moderatorn läste upp ett citat från statsminister Fredrik Reinfeldt under en tv-debatt i våras. Sedan undrade hon, har det inte skett ett systemskifte sedan det borgerliga maktskiftet?
Schlingmann håller inte med. Tilläggsförsäkringar är ”en intressant del”, parterna är ansvarstagande och ”skydd vid arbetslöshet sker både genom a-kassa och tilläggsförsäkring”. Han konstaterade på nytt att Moderaterna inte vill höja taket i a-kassan – för ”man prioriterar annat”. Och det finns ju, just det, tilläggsförsäkringar.
Men den svenska/nordiska modellen handlar just om generell välfärd. Inte om välfärd för den som har råd.
För vilken tilläggsförsäkring finns det för den arbetslöse 20-åringen som ännu inte har hunnit jobba tillräckligt för att kvalificera sig för a-kassa? Vilken försäkring finns för undersköterskan som jobbar deltid för att hon samtidigt ska vårda sin sjuka pappa? Har du råd med en extra försäkring som timvikarie i hemtjänsten? Hur många försäkringsbolag erbjuder egenföretagaren, kanske taxichauffören, en privat sjukförsäkring han eller hon i sin ungdom haft cancer?
Visst kan det kallas för en modell. Men frågan är vilken slags modell.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
