HÅKANS HÖRNA | Dagens Arenas politiske redaktör Håkan A Bengtsson skriver om veckans händelser och icke-händelser i den politiska världen. Den här gången om Boris Johnsons mobilstöld, högerns demokratibragd, och så några hågkomster från Halmstads kulturliv till minne av Marie Fredriksson.
Tack högern!
Jag vill passa på att i efterskott tacka Allmänna valmansförbundet och Arvid Lindman. Men bara på en punkt och i ett avseende. Högern motarbetade och fördröjde demokratins genombrott i vårt land. Vänstern (liberalerna och socialdemokraterna) sneglade på den tiden mot Storbritanniens parlamentariska modell som betraktades en förebild för den parlamentariska demokratin. Vänstern lutade åt införa den brittiska modellen med valkretsar som utsåg en ledamot i parlamentet, ”first past the post”, alltså personval där den som får flest röster tar plats i underhuset. Högern befarade att detta skulle leda till en radikal maktförskjutning till vänstern. Arbetarna var ju så många fler och skulle snart vinna en stabil majoritet, befarade högern som slog vakt om sitt maktmonopol byggt på graderad rösträtt och utestängning av stora grupper, inte minst kvinnorna. Därför förordade högern ett proportionellt system. Vilket blev den svenska modellen. Så här drygt hundra år senare får man nog säga att just detta var en bra kompromiss. Proportionella system fungerar bättre och är mer demokratiska och representativa, befrämjar samarbete mellan partierna och möjliggör, tvingar fram kompromisser och förhandlingar. Den brittiska modellen har odlat konflikter, förutsätter och lever på högt tonläge som enda framkomliga väg att nå makten och få saker gjorda.
Gamla sanningar bekräftas
Mycket har sagts och skrivits om det brittiska valet. Låt oss därför titta på några intressanta fakta. 1918 hölls det första demokratiska valet i Storbritannien då kvinnor över 30 fick rätt att rösta. Då fanns det en kvinna i underhuset, efter förra valet var det 208. 1987 valdes den första ledamoten in för Labour som representerade den svarta minoritetsgruppen, 2017 var det 52. Det var också 1918 Labour övertog rollen som det stora oppositionspartiet från Liberalerna. Så har det förblivit sedan dess, kampen står mellan Labour och Tory, även efter 2019 års val. Men man kan också konstatera att i de 28 val som hållits sedan dess har Tory vunnit 18. Labour har aldrig lyckats bli det statsbärande partiet. Och det är ännu mer långt dit efter veckans val.
De två stora partierna dominerar inte på samma sätt som tidigare. Men valsystemet gör ändå att de tar flest mandat. Mellan 1945 och 1970 var det bara en handfull mandat som erövrades av andra partier. Men från 1970 och framåt har en betydande andel av rösterna och en ökande andel av mandaten gått till Liberaldemokraterna, till SNP, nationalistpartiet i Skottland och till andra partier. Skottland är numera SNP-land. I och med att SNPs väljare är regionalt koncentrerade är partiet överrepresenterade i förhållande till sin röstandel. Liberaldemokraterna är underrepresenterade. De två stora partier finns inte heller riktigt på Nordirland, även om det Socialdemokratiska partiet tog två mandat och står nära Labour. I Wales finns Plaid Cymrusom vill ha självstyre. Denna underliggande fragmentisering i brittisk politik sker samtidigt som de två stora behåller greppet i Westminster. Men det skälver under ytan i detta politiska system.
Den nya kampen mot medierna
Journalisterna, medierna och public service är i hög grad i skottgluggen för dagens politiska kontroverser. Och i den brittiska valrörelsen kan man notera att åtminstone torypolitikerna ägnat sig åt att symboliskt markera mot både det ena och andra. Som när Boris Johnson under en intervju vägrade titta på en bild som visade att på missförhållandena i den brittiska sjukvården, en bild som vittnade om en sjuk liten pojke fick ligga på några handdukar i en sjukhuskorridor. Boris Johnsonfortsatte sin vägran, och tog till slut helt sonika journalistens telefon och la den i sin kavajficka.
Ok, han sa ”sorry” till slut och lämnade tillbaka den. Tidigare hade Johnson som enda partiledare vägrat att ställa upp i BBCs partiledarutfrågningar som utförs av den skicklige Andrew Neil. Utfrågningen av Jeremy Corbynvar faktiskt förödande för Labour. Så man kan kanske förstå varför. Expressens tidigare chefredaktör Thomas Mattssonlyfte fram ett annat talande exempel:
”När Channel 4 höll partiledardebatt om klimatet dök en Johnson förvisso upp, dock Stanley Johnson– Boris Johnsons far. Premiärministerpappan kom i sällskap med sonens partikamrat Michael Gove, som oinbjuden försökte forcera sig in i studion för att delta i diskussionen, med argumentet att han minsann var före detta miljöminister. När kanalen vägrade – det var ju en partiledardebatt – dokumenterades detta av Goves eget tv-team. Resultatet blev en pr-kupp där han slog fast att han hade utsatts för ett ”förnekande av demokrati”. (Channel 4 svarade med att på Boris Johnsons plats i studion ställa en isskulptur som inför tittarnas ögon smälte samtidigt som det snackades om klimatkrisen.) Bisarrt nog är dessutom Michael Gove själv en före detta journalist som jobbat för både BBC och Channel 4.”
För att vara helt ärlig är jag inte säker på att Tory eller enskilda politiker förlorar på den typen av agerande och ignorans eller arrogans gentemot medier och journalister. Journalisterna är inte självklart populära i breda lager, de heller. Men kanske kan man se den typen av symboliska aktioner och agerande som ett slags mediepopulism riktad mot det liberala medieetablissemanget och deras ”ojusta” beteende. Vilket innebär attt de ställer kritiska frågor. Det är mycket som går isär i vår tid.
Kvinnorna tar över men inte i Sverige?
Jag noterar att de tyska socialdemokraterna numera styrs av två personer, efter att partiet i decennier ha hånat De grönas språkrörsmodell. Medlemmarna röstade dessutom fram två underdogs i partiet i form av Norbert Walter-Borjansoch Saskia Esken, som profilerat sig på att vara emot den stora koalitionen, Groko. Väl valda backade de från sina tidigare positioner. Så kan det gå.
Efter att Andrea Nahlesabrupt tvingades avgå är det väl ändå en tröst att det finns åtminstone en kvinna i det av män så länge och så starkt dominerat det tyska socialdemokratiska partiet.
Värt att notera är ändå att i fyra av fem nordiska länder har vi nu en kvinna som regeringschef. Det är Katrin Jakobsdóttirpå Island, Mette Fredrikseni Danmark, Erna Solbergi Norge och nu Sanna Marin i Finland. Det är väl ändå för tryggt att vi har en man i Rosenbad. Är Stefan Löfveninkvoterad? Är detta den sista bastionen som finns kvar innan patriarkatet faller och männen förlorar makten? Sverige var ju för övrigt också det sista landet i Skandinavien som demokratiserades full ut vad gäller kvinnlig rösträtt. Kanske är det så att ränderna aldrig går ur?
Ett skimmer över Marie Fredrikssons dagar
Det stack till i hjärtat när nyheten kom att Marie Fredrikssonhade gått bort. För oss som växte upp i Halmstad på den tiden det begav sig är hennes bortgång särskilt laddad. I denna lilla stora stad var det som att man rörde sig cirklar och kretsar som korsade och gick genom varandra. Så även om jag aldrig lärde känna henne är det ändå som om man är del av samma mylla och formad av liknande och överlappande sociala miljöer och kretsar, av en tid och en tidsanda som aldrig kommer tillbaka.
Det var på den tiden vi i Trönningeklubben inom SSU etablerade ett samarbete med Enslövsklubben, som hade ett rockband som hette Rockhororna. Där Björn Hääggsjöng så det stod härliga till. Om jag minns rätt var Marie Fredriksson ihop med trummisen i det där banden, väl? Vi ordnade en konsert med Rockhororna och hyrde Tönnersjö Bygdegård. Massor av ungdomar strömmade till från de näraliggande byarna. Detta var innan alkoholrestriktionerna. Så det blev lite stökigt. Men inga trubbel egentligen. Bandet och vi som arrangerade sov över i gården och städade lokalen och samlade in alla flaskor dagen därpå. På den tiden skulle alla spela i band. Till och med jag själv skaffade gitarr och skrev låtar. Ett rent slöseri med tid med tanke på att jag är tämligen omusikalisk. Bandet hette för övrigt Bandet. Sådan var tiden. Proggen hade visat vägen.
Sedan fanns det andra som var begåvade och riktigt bra. Jag hamnade i slutet av 70-talet på ABF Södra Halland med uppgift att sköta bokcaféet i Folkets hus och diverse arrangemang av kulturell eller politisk karaktär. Eftersom jag var yngst fick jag vissa uppdrag de äldre nog inte riktigt ville befatta sig med. Som att gå med 16-milimitersprojektorn och visa film (propagandafilmer) på föreningen Sverige-Sovjetunionens månadsmöte på kvällskvisten. En gång fick jag ta över ansvaret för en konsert i Figarosalen i Folkets hus med en ny grupp från Harplinge som ville ordna en konsert. De hade precis hade kommit med en EP som hade slagit ordentligt, så de ville ha en spelning. Jag skötte uppdraget perfekt och tryckte mycket professionellt isär ridån när bandet körde igång. Det måste ha varit ”Flickorna på TV2”. Och bandet hette förstås Gyllene Tider. Det var deras första konsert. Resten är historia.
Någon gång på våren 1985 skulle vi ordna en ANC-gala med lokala band. Vi var förstås inspirerade av den stora ANC-galan på Scandinavium i Göreborg där Mikael Wieheoch Tomas Ledinhade slagit ihop sina påsar. Olof Palmehöll en bejublad appell. Det var inte långt innan han mördades. Vi lyckades göra en lokal variant och fyllde den nya ABF-teatern (jag hade hunnit vara medförfattare till min enda teaterpjäs, ett så kallat Arbetarspel) i det ombyggda gamla Folkets parks danspalats. Eftersom jag var ordförande i Internationella utskottet fick jag hålla tal, och snodde de avslutande kraven direkt från Palmes tal. Efter mig kom Marie Fredriksson, ensam på scen med en flygel. Det var fint och stort på många sätt.
Fredagen den 28 februari 1986 gick jag på Marie Fredrikssons konsert på diskoteket Ma-Waco. Hon inledde där turnén för sitt nya album ” Den sjunde vågen”, en skiva jag fortfarande håller högt, kanske högst av allt hon gjorde som soloartist. I DN skriver Martin Jönssonsom också var där: ”Spelningen är en succé, men festen tystnar totalt några timmar senare, när beskedet kommer om att statsminister Olof Palme är skjuten.” Själv satt jag redan i bilden på väg hem i min gamla Volvo Amazon och lyssnade på ett kassettband. Mellan låtarna hörde jag plötsligt sorgemusik och en påannonsering för Ekot. Det var så jag fick reda på att Olof Palme var död. Det var som om en epok tog slut den där natten. Och Marie Fredriksson bortgång blir också ett slags slutpunkt. Hon var en fantastiskt artist och hade en exceptionell levnadsbana.
Så sorgligt. Men också en sorg som väcker minnen till liv.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
