Innan mandatperiodens slut bör Sverige ha återintagit sin ledarposition i jämställdhetsarbetet. Allt annat är ett gigantiskt misslyckande.
Internationella kvinnodagen är över för den här gången. Men det duger inte att gå tillbaka till den vanliga lunken som råder årets övriga 364 dagar. Om någon tvivlar på hur det står till med jämställdheten i Sverige borde hen läsa söndagens DN Debatt.
Regeringens särskilda jämställdhetsutredare Cecilia Schelin Seidegård presenterade i går nya delrapporter i jämställdhetsutredningen. Det är en sorglig läsning och en rejäl ögonöppnare för dem som fortfarande tror att att Sverige bär en ledartröja i jämställdhetsfrågor.
Schelin Seidegård konstaterar att jämställdheten i bästa fall kan anses stå still. I flera fall backar Sverige. Som i exempelvis World Economic Forums rapport the Global Gender Gap där den svenska placeringen sedan 2006 har sjunkit från att vara i topp till att år 2014 nå fjärde plats.
På de höga positionerna i politiken, staten och näringslivet behåller männen makten. Som framgår av utredningen: “ju mer dolda maktpositionerna i politiken och det privata näringslivet är desto större är könsskillnaderna”.
Bristen på jämställdhet går som en röd tråd från vårt samhälles högsta positioner och förgrenar sig nedåt. Arbetsmarknaden är fortfarande starkt könsuppdelad och löneskillnaderna har knappt ändrats alls. Varje år tjänar en man 93 500 kronor mer än vad en kvinna gör. På samma sätt fortsätter män att ta ut mindre föräldraledighet och ägnar mindre tid åt arbetet i hemmet.
Ett stort ansvar för bristen på framsteg på jämställdhetsområdet bär alliansen. Skattesänkningarna under den borgerliga regeringsperioden gynnade framför allt män, kvinnor dominerar bland dem som utförsäkras och vårdnadsbidrag var så klart knappast ett slag för lika levnadsvillkor för kvinnor och män. För att nämna några av de många exempel som finns.
Regeringen har starka skäl ta avstamp jämställdhetsutredningen och på allvar lägga om färdriktningen. Att så i viss mån kommer ske kan vi nog vara säkra på. Men en varningsflagg borde kanske ändå utfärdas mot att det krävs mer än fina ord.
En som varit ute i debatten inför kvinnodagen är kulturminister Alice Bah Khunke. På Aftonbladets debattsida skriver hon att departementet ska inleda ett samarbete med Rättviseförmedlingen för att säkerställa att departementet inte missar erfarenheter och kunskaper i framtida nomineringar. Departementet ska dra sitt strå till stacken för att “se till att de som styr våra statliga myndigheter, bolagsstyrelser och stiftelser har den rätta kompetensen”. Rättviseförmedlingen får därför i uppdrag sammanställa en lista med möjliga namn.
Det låter fint, visst. Men det räcker inte med att Rättviseförmedlingen tar fram bra listor (sådana listor har de dessutom levererat i många år). Nu krävs leverans. Både vad gäller nomineringar och ruckandet på mer dolda maktstrukturer.
Vi är många som kommer nagelfara regeringens beslut de kommande åren. Både i smått som stort. Innan mandatperiodens slut bör Sverige ha återintagit sin ledarposition i jämställdhetsarbetet. Och ha tagit rejäla steg för att förbättra skillnaden i levnadsvillkor mellan kvinnor och män. Allt annat är ett gigantiskt misslyckande.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
