HÅKANS HÖRNA | Dagens Arenas politiske redaktör Håkan A Bengtsson skriver om veckans händelser och icke-händelser i den politiska världen. Den här gången bland annat om politikens dödgrävare, Johnny Bode, årets svensk och fackliga älgar.
Dödgrävarna
Rüdiger Barth & Hauke Friederichs Dödgrävarna är en fascinerande redogörelse för händelseförloppet under ”den sista vintern i Weimarrepubliken” innan Hitler kom till makten. Jag har läst en hel del om denna period i Tysklands och Europas historia. Ändå är det så många nya detaljer och händelser som jag inte kände till. Som läsare sugs man in i berättelsen men skräcken i halsgropen, det politiska skiftet får färg och märg genom dagböcker, dokument och brev. Varje dag tycks leda fram till Machtübernahme, den bruna revolutionen. Samtidigt är det uppenbart att katastrofen hade kunnat undvikas. Om inte om hade varit.
Historikern Torkel Jansson har beskrivit Sverige innan demokratins genombrott som ”ett sprängfullt tomrum mellan två samhällsformer”. Den karakteristiken passar också in på Weimarrepubliken som blev en parantes mellan det gamla kejsardömet och Nazityskland. En pusselbit är det eskalerade våldet, gatan blev en stridszon, utfört av i första hand nazister och kommunister. ”Dödgrävarna” beskriver också det politiska ränksmideriet och det parlamentariska systemet krackelerar, hur det demokratiska centrumet försvagas när ytterkanterna sätter dagordningen. Frågan är om ”sprängfullt tomrum” kan appliceras även på Sverige i början av 2000-talet? För några år sedan hade den tanken varit omöjlig.
Historien upprepas inte. 30-talet går inte i repris. Men en sak är uppenbar, vi lever i en tid av ökad osäkerhet och en förhöjd konfliktnivå. Det gäller såväl i samhället som i politiken. Den senaste veckan har vi sett en rad ytterligare uppseendeväckande bombattacker och avrättningar på offentliga platser. Det här våldet är inte politiskt motiverat, även om vi också har ökat politiskt motiverat våld eller hot om våld. Bomberna i Stockholm och Norrköping, avrättningen vid Kungens kurva, hänger samman med rivalitet, maktkamp och strid om revir och territorier mellan olika kriminella nätverk. Frågan är vad som händer med oss när detta blir en del av vardagen.
Och hur agerar de politiska partierna i denna nya situation? Inte alltid så bra och genomtänkt, är min bild. Politiken är mer polariserad och konfliktfylld än på länge, vi får kanske gå tillbaka till det svenska politiska 20-talet för att få en relevant jämförelse. Dessutom verkar många kapitel i den tidigare allmänt omfattade regelboken ha makulerats. Det tidigare kvittningssystemet (en frivillig överenskommelse som garanterade att ett block eller parti inte gynnas eller missgynnades när någon hade laga förfall) finns inte längre. En symbol så god som någon. En förklaring är förstås Sverigedemokraternas inträde på den politiska scenen. Men sedan 2010 har regeringsmakten också försvagats och politiken har hackat fram och tillbaka. Det började med att de Rödgröna och Sverigedemokraterna 2013 fällde delar av Alliansens budget och stoppade ytterligare skattesänkningar.
Efter valet 2014 vann Alliansens budget trots att vi hade en rödgrön regeringen. Samma sak hände efter valet 2018 då Moderaternas och Kristdemokraternas budget gick igenom, med stöd av Sverigedemokraterna. Innan jul tvingade alla oppositionspartier igenom en översyn av den illa genomtänkta förändringen och privatiseringen av Arbetsförmedlingen. Och i veckan har alla partier utanför regeringen från Vänsterpartiet till Sverigedemokraterna tvingat igenom ytterligare pengar till välfärden. Man kan väl glädjas över att även högerpartierna nu har en annan agenda vad gäller pengar till kommunerna. Samtidigt som syftet åtminstone från Moderaterna väl egentligen är att kasta så mycket grus som möjligt i maskineriet. Frågan är hur väljarna reagerar på allt detta. Jublar de över att det blir mer pengar till kommunerna? Eller ser de med förvåning och kanske skepsis på det förvirrande och föränderliga politiska spelet?
I det nya politiska landskap som uppstått efter Januariöverenskommelsen agerar flera partier allt mer desperat. Ulf Kristerssons kompass verkar snurra betänkligt. Men den pekar väl mer mot Jimmie Åkesson än åt något annat håll, vilket säkert hänger samman med Sverigedemokraternas opinionsframgångar efter valet. Samma sak kan väl delvis också sägas om Socialdemokraterna, som pendlar lite hit och dit. Senast i en intervju i DN var det Stefan Löfven som ville ha lägre asylinvandring. Detta slags symbolutspel i kombination med ett låst politiskt läge och ett inte alltid så smickrande politiskt spel verkar inte gynna något av de gamla statsbärande partierna. Snarare ger det Sverigedemokraterna möjlighet och frikort att ge intryck av att de står över och vid sidan om allt detta. Jag läser därför Dödgrävarna och vår tid med särskilt uppmärksamma och oroade ögon.
Johnny Bodepriset till Svenska akademin
Johnny Bodes beundrare och värnare har sedan 2009 ett eget sällskap. Det är kanske lite överraskande. Han var på sin tid en problematisk och skandalomsusad kompositör och sångare, en amoralisk mytoman som gjorde sig omöjlig på en massa olika sätt. I dag är han kanske främst känd för ”Bordellmammans visor” med texter som ”Runka mig med vita handskar på” och ”Sex-Predikantens sång”, med mera, med mera. Sällskapet delar årligen ut ett pris i hans anda. I år gick det till Svenska Akademin: ”En lika ärevördig som skandalgenererande kulturinstitution, som både historiskt och i närtid förmått att leverera det ena underhållande exemplet på organisatoriskt självskade-beteende efter det andra, därmed bevisande att man ej alltid äger smak för det man har snille”.
Ja, någon i Johnny Bode sällskapet kan skriva:
”Med kungligt beskydd, en stinn kassakista, fastighetsinnehav och prestigen i att dela ut världens finaste litteraturpris hade Svenska Akademien kunnat välja att tryggt vila på lagrarna, lyfta sina jetonger, endast göra bekväma val och hösta in kulturetablissemangets välsignelser. Men så icke! Med en generositet som torde ha kostat på har dessa herrar i frack och damer i aftonklänning i stället bjudit på ett ständigt flöde av spränghett skvallerstoff liksom grunder för underhållande polariserande kulturdebatter och allmänt häckel – allt sådant som får ses som ett uppmuntransvärt beteende i sann Bode-anda. ”
Priset var ett diplom med ett kvitto från Drottning Kristinas Jaktslott i Göteborg där sällskapet med stor glädje festat: ”Tack för kalaset!”
Och så Årets svensk
Jag vet inte vad jag ska tycka om att tidningen Fokus gett Jens Gansman utmärkelsen ”Årets svensk”. Priset har väl i och för sig inte varit så lyckat genom åren. Jag hade kanske inte väntat mig att Fokus skulle välja Greta Thunberg. Men Jens Gansman? Martina Montelius hittade som alltid en rolig vinkel i Expressen: ”Rolighetsministern Jens Ganman har av tidningen Fokus dekorerats med utmärkelsen Årets svensk. Inte en dag för tidigt, tycker jag. Det är dags för det offentliga samtalet i vårt land att ta av sig godhetsknarkarburkan och stå för att alla hämningar officiellt är släppta.”
Dick Eriksson tycker i Sverigedemokraternas tidning Samtiden att det var ett utmärkt val: ”Ganman förmår att genom ett skratt klä av dårskapen i den politiska korrektheten. Den hållning som etablissemangen gömmer sig bakom för att slippa ta ansvar, slippa ta de förödande konsekvenserna av den egna politiken. Det är dessa faktorer som förklarar varför vi inte har bättre politiker vid makten.” Samtiden ”gratulerar Jens Ganman – och Fokus som visar att man inte tillhör regimmedia utan har en bredare blick i samhällsbevakningen”.
Jag var inte vidare bekant med Ganman, men när jag går in i hans Twitterflöde klarnar ett och annat. Frågan är vad som därvidlag klarnar vad gäller Fokus.
Skandalradio i Göteborg
Bilden av ”regimmedia” är förstås missvisande på så många plan. Vi har haft många uppkäftiga medier och rabulister tidigare i mediehistorien. På Sveriges Radio ligger en dokumentär om ”Skandalradion i Göteborg” med fokus på Frank Gunnarsson vars satirer uppfattades som ett eko från KPML(r):s politiska retorik. Han hade varit medlem i partiet med blev utesluten för ”vänsteravvikelse”. Det hela var väl förstås laddat med politik. Udden ofta riktad mot socialdemokraterna. Och under en period stängdes lokalradion ned. När jag lyssnar på den så kallade humorn Frank Gunnarsson levererade undrar jag förstås om den egentligen sticker ut så mycket, jämfört med vad som kommit senare.
Jag kan också i det här sammanhanget rekommendera Kalle Linds intervju med Jörgen Widsell i ”Snedtänkt”. Widsell hade en bakgrund i den maoistiska vänstern, men var enligt egen utsago mer anarkist än kommunist. Han slog sig tidigt ihop med Jan Stenbeck och startade bland annat tidningen Z, som inte var så fin i kanten och som särskilt gav sig på den politiska makteliten, i synnerhet om den hade koppling till socialdemokratin.
Två exempel på journalistik som sparkade uppåt. Inte alltid stilfullt, kanske. Men inte så PK, varken det ena eller andra.
Men vad gäller humor är jag väl mer hemma i Hasse & Tages humanistiska och maktkritiska fåra. Och sörjer i det sammanhanget förstås att Terry Jones, en av centralfigurerna i Monty Pyton, gått vidare.
Bibliotek som försvinner
Jag läser att Arbetarrörelsens arkiv och bibliotek verkar ligga illa till och drabbas av nedskärningar. Av princip sörjer jag alla nedläggningar av bibliotek. Mitt gamla skolbibliotek hade inte många böcker, men att komma in i det lilla biblioteksrummet har fortfarande ett magiskt skimmer över sig. Jag träffade min hustru i ett bibliotek (som sedan lades ner, vi talar om Bommersviks). Till saken och sammanhanget hör också att jag lärde känna Tage Lindbom som var chef för Arbetarrörelsens arkiv under många, många år (från 1938 till 1965!). Han ägnade sig personligen åt att efter andra världskriget åka runt i Europa och köpa in socialistisk litteratur och rädda dessa böcker till arkivets bibliotek i Stockholm. Jag hoppas att de får stå kvar där.
Den svenska fackliga älgen
De svenska parterna har genom LOs Karl-Petter Thorwaldsson, Unionens Martin Linder och Svenskt Näringslivs Mattias Dahl skrivit en artikel för tysk press för att försvara den svenska arbetsmarknadsmodellen inför hotet om att EU fattar beslut om exempelvis minimilöner. Inget nytt i sak. Förutom att tyskarna illustrerar den med en stor älg. Man undrar vad det säger om tyskarnas bild av Sverige.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
