Tack som fan, Kent

Sveriges största rockband Kent lägger ner. Sättet de nu väljer att avsluta sin karriär på är rätt och värdigt.

Det har nu gått mer än ett dygn sedan Kent, genom en video full av referenser till deras karriär, meddelade att de nu gör sista plattan, sista turnén, sitt sista år som Kent. Och jag känner en stor sorg. Kent var bandet som hjälpte mig att bli stor.

Isola var det album som fick mig att till slut helt lämna den sociala tryggheten i Backstreet boys, och välja att lyssna på den musik som jag tyckte var bra – socialt stigma till trots. I Kent hade jag en ständig vän. I deras låtar rymdes de stora känslorna som jag inte kunde uttrycka själv.

Kent nådde fram till mig eftersom de, liksom jag, inte visste var de passade in. Eller hade svårt att acceptera när vi väl började göra det.

Kents sjätte studioalbum, Du & jag döden, markerade vad jag trodde var slutet för mig och mitt viktigaste band. Vi hade vuxit ifrån varandra.

Jag och Kent fann varandra igen med deras senaste skiva, Tigerdrottningen. Då hade jag gjort den resan som Kent gjort några år före mig. Jag hade lämnat uppväxtorten bakom mig – den som alltid kommer att skava – och etablerat mig i storstaden. Skogarna från den skivan hittade tillbaka till min inre tonåring – den låten ÄR jag.

Genom Tigerdrottningen bemödade jag mig även att på riktigt att ta in de politiska dimensionerna i bandets musik. Kanske var det för att skivans första singel – La belle epoque – sågs av många som en klockren samhällsanalys av ett Sverige allt mer präglat av en borgerlig politik där individens förmåga att klara sig själv står över lösningar för alla medborgare. Samtidigt ville MUF:aren Bodil Sidén visa på sin sida av Sverige, och skrev om texten till en renodlad hyllning till arbetslinjen.

Jag insåg genom debatten som följde La belle epoque att jag var den som knyter handen i fickan i Om du var här på skivan Isola. Jag var det lilla egot som alltid stod där bakom och höll med, det var därför låten Stoppa mig juni (lilla ego) alltid rört upp så mycket känslor hos mig. Tonårsjaget hade fått med sig något mer från Kent än bara ett känslomässigt stöd.

För som Elin Grelsson Almestad sa i en intervju i ETC i samband med senaste skivsläppet så vänder sig Kent till en ängslig medelklass, som känner att vi borde göra något men inte riktigt orkar. Sanningen känns.

Kent har under sina mer än 20 år som band ständigt varit aktuella, utan att kompromissa. Sättet de nu väljer att avsluta sin karriär på är rätt och värdigt.

Så tack Kent för att ni bar mig, och många fler, igenom tonåren. Tack för att ni fick mig att skämmas. Tack för att ni fick mig att stå på egna ben. Tack för politiken.

Tack som fan.