HÅKANS HÖRNA | Dagens Arenas politiske redaktör Håkan A Bengtsson skriver om veckans händelser och icke-händelser i den politiska världen. Den här gången om bland annat vänster och höger i coronavirusets tid, Joe Bidens språkliga krusiduller och Nixons spökande kampanjmakare.
Det känns ändå tryggt att vissa ledarsidor erbjuder kända och tydliga positioner i dessa coronatider. Men ibland undrar jag om inte några av dem robotiserat sin rubriksättning. Maria Ludvigssons text på Svenska Dagbladets ledarsida hade rubriken: ”Kapitalism lindrar vid coronavirus”. Det är trösterikt att detta allmängiltiga vaccin lindrar även mot en pandemi. Hur detta går till är emellertid inte alldeles glasklart, förutom att ”Näringslivet, kapitalisterna och företagarna borde alltid uppskattas för sin verksamhet och beskattas lägre.”
I socialistiska Flamman bidrar Anna Herdy förstås med ett annat perspektiv: ”Coronakrisen sätter fingret på problemen en planerad ekonomi kan lösa”. Planerad ekonomi är i min politiska ordbok en mildare beteckning eller omskrivning för ”planekonomi”, det vill säga att staten centralt bestämmer konsumtionsutrymme, priser och löner, produktion och investeringar. Vi talar om de beryktade femårsplanerna i de ”socialistiska” länderna i Östeuropa.
Men det är uppenbarligen inte statlig kontroll och makt i denna mening Herdy tänker sig, utan snarare traditionell välfärdspolitik, som verkligen behöver återupprättas. Hon lyfter fram investeringar i offentligt driven vård och i vårdpersonalen. På den punkten har hon fullt stöd av den franske presidenten Emmanuel Macron som i sitt tal till nationen med anledning av Coronakrisen bland annat sa:
Denna pandemi bör få oss att ifrågasätta den utvecklingsmodell som vår värld har följt i decennier. Den visar på svagheterna i våra demokratier. Det som denna pandemi blottlägger är att gratis sjukvård, oberoende av inkomst eller yrke, och vår välfärdsstat inte handlar om kostnader och utgifter, utan är något vackert och oundgängliga tillgångar i avgörandets stund. Det som denna pandemi visar är att våra gemensamma tillgångar och tjänster bör stå fria från marknadens lagar. Att så i grunden delegera vår livsmedelsförsörjning, vårt beskydd, vår förmåga att ge vård, våra levnadsvillkor, till andra – det är galenskap.
När jag läser detta tänker jag på att Centerns Annie Lööf och Martin Ådahl i senaste valrörelsen kopierade Macrons kampanjslogan. Kanske dags att importera något av Macrons budskap också? Även andra får gärna anmäla sig.
”Millennial socialism”
Den här renässansen för klassisk välfärdspolitik kom inte med coronaviruset, utan har förstås djupare rötter. Efter ett par decennier av marknadsliberala ”reformer” framstår den socialdemokratiska välfärdsmodellen och blandekonomin, där politiken och demokratin var en reell motmakt till marknaden, som en radikal och nästan revolutionerande vision. The Economist förklarade häromåret att den nya vänstern, denna ”millennial socialism”, inte har svaret på kapitalismens problem. Om just det nu var frågan. Många på högerkanten är förbryllande. Nyss utgick de från ett försanthållande om att historien hade tagit slut och att liberalismen för evigt hade segrat och att de socialistiska idéerna förpassats till historiens ideologiska kyrkogård. I Dagens Nyheter skrev Martin Liby Troein att unga gillar socialism för att de inte minns ”hur det gick förra gången”. Men det är alltså inte kommunism utan någon slags socialdemokrati som den nya vänstern torgför. Men visst, framför allt de unga har varit Bernie Sanders och Jeremy Corbyns viktigaste stödtrupper.
Bernie Sanders har ju sina rötter i ”The Democratic Socialists of America”, som definierat sig som ett socialdemokratiskt parti i USA. På Olof Palmes tid fanns en nära relation med partiet och särskilt partiledaren Michael Harrington. Då fanns det en förhoppning om att partiet skulle kunna bli en kommande maktfaktor i amerikansk politik. Men så blev det inte. Fram till nu har partiet förblivit svagt och alltmer marginaliserat. I det perspektivet sticker Bernie Sanders presidentvalskampanjer 2016 och 2020 ut som stora politiska framgångar för socialisterna i USA. Kanske ligger ändå förklaringen till Sanders (och Trumps) framgångar i den ökade ekonomiska osäkerheten i stora delar av den amerikanska befolkningen. Det gäller nog även för Storbritannien.
Jag noterar att Janerik Larsson, gudfadern bakom högerns opinionsbildningsinsatser, i en krönika i Svenska Dagbladet skriver att anledningen till den yngre generationens sympati för socialism som ”för tankarna till sovjetkommunism” är att den har ”hög trovärdighet inte minst bland dem som lider av höga skulder och låg framtidstro”. Larsson menar att detta är en ”rejäl utmaning” för både mittendemokrater och republikaner.
Men varför misslyckades då Corbyn och varför lär inte Sanders bli demokraternas presidentkandidat? En förklaring kan vara att det ”socialdemokratiska projektet” här har en radikalare retorik, eller möjligen förhållningssätt, än vad som traditionellt varit socialdemokratins melodi i Europa. Den har i Europa historiskt sett snarare varit försiktig i sina mått och steg än strikt och omvälvande radikal på kort sikt, tog steg för steg på vägen mot en bättre och mer demokratiskt och jämlikt samhälle.
I Europa har den också haft politisk makt och fram till nu inte varit marginaliserad, som i exempelvis USA. Inte minst lyckades socialdemokraterna hålla ihop och skapa en vinnande väljarkoalition. Förr i tiden. Delar av Corbyns stödtrupper kommer också från den hårda vänstern som tenderar att kräva rättning i ledet och har nära till att stämpla den ena och andra som högeravvikare. Det saknas kort sagt ett mått av pluralism i detta slags vänster, en acceptans för att vänstern har många schatteringar. Vilket tenderat att smalna av den krets som kan räknas in bland de rättrogna, vilket i sin tur försvårat möjligheterna att vinna bredare väljarkoalitioner som kan forma en politisk majoritet som kan möjliggöra en valvinst. Bernie Sanders kampanj är starkare och bättre organiserad 2020 än 2016. Han har mer pengar i ryggen och fler entusiastiska aktivister. Men han har framför allt mobiliserat aktivister och väljare i grupper där han redan tidigare hade starkt stöd. Det var skälet till att Hillary Clinton trots allt vann primärvalet 2016. Det är också därför mycket tyder på att Joe Biden blir Demokraternas presidentkandidat 2020.
Det är lätt att se varför många har attraherats av den politiska energi som Corbyn och Sanders frigjort. Lika viktigt är förstås att förstå varför det inte räckte hela vägen. ”70-talets utfall beror på hur vänstern hanterar sin besvikelse”, skrev Karl Vennberg en gång i tiden. Samtidigt förtjänar det att påminnas om att både Sanders och Corbyn har förändrat de politiska förutsättningarna i sina respektive länder och påverkat debatten i många andra. I Storbritannien är detta uppenbart. Redan Theresa May anklagades för att ha ”socialdemokratiska” rådgivare och Boris Johnson driver nu en politik för ökade offentliga investeringar. Och Bernie Sanders är den mest framgångsrika socialistiska politikern i USAs historia, trots att han förmodligen inte blir Demokraternas kandidat i höst. Föga förvånande lyckades alltså inte Corbyn och förmodligen inte heller Sanders i makthänseende, men de har medverkat till att bredda den politiska debatten.
Joe Bidens språkliga krusiduller
Jag tänker på detta när jag läser utskriften av en lång, lång intervju med Joe Biden i New York Times. Man blir både intresserad och imponerad, men samtidigt en smula konfunderad. Det som länge förbryllat och oroat är förstås Bidens talproblem eller, som Barack Obama beskrev det, hans ”språkliga krusiduller”. På Youtube kan man ta del av många hans ”tabbar”. Samtidigt framstår han som radikalare och mer progressiv än Sanders kritiker vill göra gällande. Både han och Demokraterna tycks ha förflyttat sig vänsterut de senaste åren. Biden behöver också få med sig Sanders aktivister och väljare för att vinna mot Trump i höst. Förmodligen måste han välja en mer vänsterprofilerad vicepresidentkandidat som kan attrahera Sanders engagerade stödtrupper och väljare. Så även om Bernie Sanders förmodligen förlorar primärvalet även 2020 har han i varje fall påverkat den politiska agendan.
Den nya vänstern talar ofta om behovet av en transformativ politik som skapar förändring i grunden. Det är värt att påminna om att den mest omvälvande och radikale demokratiske presidenten någonsin, Franklin D Roosevelt, som satt i Vita huset mellan 1933 och 1945, inte var mycket till vänsterman från början. Men tiden och omständigheterna omformade honom och hans politiska program. Precis som i vår tid fanns då utmanare till vänster som Roosevelt vann över på sin sida genom radikala åtgärder: New Deal, regleringen av kapitalmarknaderna, socialpolitiken och fackföreningsvänliga åtgärder. Historien upprepar sig aldrig rakt av, även om den politiska logiken – tror jag – i grunden är densamma.
The selling of the president
Så inget är givet. Inte ens att Donald Trump sitter kvar i Vita huset nästa mandatperiod. Något många tycks tro är bergsäkert. Samtidigt är det svårt att inte bli smått imponerad när man blir varse de långa linjerna i den republikanska konservativa motrevolutionen som bit för bit rullat tillbaka de politiska framgångarna från Roosevelts tid. Republikanerna har kommit att sätta den ideologiska dagordningen i amerikansk politik under så lång tid. Det visade om inte annat ”The Loudest Voice”, den avslöjande TV-serien om den gamle Roger Ailes som skapade Fox News, den kanske främsta symbolen för den konservativa frammarschen i TV-världen.
Ailes lade i grunden för Donald Trump med Fox högerpopulistiska journalistik, det går inte att tänka sig Trump utan Ailes. Han var också någon slags rådgivare åt Trump på slutet. Ja, långsiktigheten imponerar. Det märkte jag när jag upptäckte att Roger Ailes varit en synnerligen central spelare i den republikanska sfären ändå sedan 60-talet. Han var exempelvis en av strategerna och arbetade i Richard Nixons presidentvalskampanj 1968 och regisserade Nixons TV-framträdanden som syftade till att göra Nixon mer ”likable”. Nixon var ju rätt illa omtyckt och hade förlorat presidentvalet 1960 mot John F Kennedy, enligt många på grund av att han inte kom så väl ut i en klassisk TV-debatt. Så jag skaffade mig Joe McGinniss ”The selling of the President 1968”, som är en lysande dokumentation om hur allt detta gick till. En annan centralfigur i kampanjen var Harry Treleaven, en annonsmakare vars första och framgångsrika kampanj mot alla odds lyckades få George den äldre Bush invald till representanthuset 1966. Efter det lämnade han reklamvärlden för politiken. Ända sedan 1950-talet har reklambyråer försökt sälja politiker med traditionella marknadsföringsmetoder. 1968 tog Nixon och hans stab detta ett steg till och särskilt TV-reklamen lyckades verkligen omforma bilden av Richard Nixon. McGinnis bok skildrar på sätt och vis början på en epok, en tid som i mediernas tidsålder förändrat förutsättningarna för den politiska kommunikationen. TV-reklamen i USA la grunden för den konservativa framgångsvågen. Väljarna är, hette det 1968, i grunden lata, ointresserade av att anstränga sig att ”förstå vad vi talar om”. Känslorna däremot är lättantändliga, de ligger närmare ytan och är mer formbara. Det var ett förhållningssätt anpassat till TV-mediet som sådant.
Drygt femtio år senare är det fortfarande en uppenbarelse att läsa ”The Selling of the President”. Kanske var det med Nixons valseger 1968 den konservativa motrevolutionen tog sig början. Några av de centrala spelarna var med i hela den här resan från Nixon till Trump.
Känslorna inför Liljevalchs vårsalong 2020
Jag hann i varje fall med att se Liljevalchs vårsalong innan corona, det var en folksamling där på mer än 500 personer. Vårsalongen har 100 år på nacken. Salongen speglar både tidsandan och spränger gränser. En kulturtradition jag gärna slår vakt om. Jag försöker väl alltid hitta ett mönster i detta rika utbud av vår tids konst och breda konstutbud. Kanske var det referenserna till personer och andra konstverk jag slogs av denna gång. Någon hade gjort en ny, lite ironisk, version av ”Carl Larsson – ett självporträtt”. Jag hittade en målning som var hämtad från en bild av Liv Ullman och Ernst Josephson i ”Scener ur ett äktenskap”. Och en version av Vermeers ”Flicka med pärlörhänget” och några versioner av Edward Hoppers mest kända målningar. Jag hittade amerikanske skådespelare Will Ferrell i ”olja på duk”. Och några målningar eller kanske snarare teckningar av nu levande medlemmar i dagens kungahus stack verkligen ut samt fantastiska versioner av Gustav Vasa, Gustav III, Sångarprinsen och Drottning Kristina. Och Caroline Tholarp (från Kvibille) har målat ”Ja, du ser rätt Sara…”. Sara Danius alltså.
Hur allt detta ska tolkas och förstås får jag nog återkomma till. Radikalt tillbakablickande eller konservativ reflektion om saker som hänt, helt nyss och långt tillbaka i tiden? Eller ännu en dekonstruktion av vår historia och vårt kulturella kapital?
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
