HÅKANS HÖRNA | Dagens Arenas politiske redaktör Håkan A Bengtsson skriver om veckans händelser och icke-händelser i den politiska världen. Den här gången om de brittiska tidskrifterna New Statesman och the Spectator, men också om vikten av en levande offentlighet och vad som krävs för att hålla den vid liv.
I en av Hasse & Tages sketcher ställs Gösta Ekman inför valet mellan att köpa Aftonbladet eller Expressen. Vilket föranleder en svår vånda. Valet handlar inte bara om en tidning, utan om politisk identitet och tillhörighet, ett avgörande livsval synliggörs med stor psykologisk finess. På den tiden var stod de två kvällstidningarna för en betydelsebärande politisk symbolik. Aftonbladet var en socialdemokratisk tidning och plattform för allehanda vänsterskribenter. Expressen en liberal publikation men borgerlig slagsida. Så är enkelt är det inte riktigt i dag. Även om de på ledar- och kultursidorna fortfarande representerar olika politiska och kulturella centrifugalkrafter så har detta slags fasta bunkerkulturer på gott och ont lösts upp i kanterna.
Den där sketchen kommer upp i mitt minne när jag läste en krönika av New Statesmans chefredaktör Jason Cowley. I Storbritannien finns två politiska veckotidningar men en lång historia som signalerar just den här typen av identitet. Konservativa The Spectator kommer att kunna fira 200 årsjubileum 2028, om inte något händer innan dess. Radikala New Statesman är yngre men har kommit ut under hela 107 år. De representerar två olika politiska temperament och gravitationscentrum i Storbritannien, men de har också många läsare runt om i världen.
Jag har en gång besökt The Spectator i samband med en medverkan i Sveriges Radio efter valet 2017 i ett samtal med tidningens nuvarande chefredaktör Fraser Nelson som har svenska kopplingar (han är gift med en svenska). Det gladde mig mycket att hans arbetsrum hade karaktären av ett bibliotek. Redaktionen ligger ett stenkast från 10 Downing Street. Från fönstret såg man nedre delen av gatan där premiärministern (och finansministern) arbetar och bor. Placeringen illustrerar en närhet till den yttersta politiska makten. Tory är det stora statsbärande partiet och flera tidigare chefredaktörer har gjort politisk karriär och flyttat in på Downing Street. Nigel Lawson blev finansminister under Margaret Thatcher. Och nu är Boris Johnsson kung i Brexitland.
Jag måste erkänna att The Spectator inte är en tidning jag kastar mig över med stor entusiasm eller nyfikenhet. Den är tyngd av sin historia och den brittiska aristokratiska konservatismen med sina rötter i det gamla imperiet är inte ”my cup of tea”. Själva layouten tycks mig konservativ och oföränderlig, men det gäller nog även i hög grad tilltalet och innehållet. Även om en och annan text genom åren har fastnat i mitt minne. Jag minns en underbar text av Sven-Göran Erikssons gamla flamma Nancy Dell´Olio. Och såväl Joan Collins som John Cleese har medverkat i The Spectator. Men roligare än så blir det oftast inte.
New Statesman har jag därmed läst kontinuerligt sedan 1980-talet och följt genom skilda politiska väderlekar sedan dess. Den startades en gång i tiden av Sydney och Beatrice Webb, två viktiga personer i den radikala brittiska traditionen. Makarna Webb var också medgrundare till London School of Economics and Political Science (LSE). Jag har alltid tyckt att Sverige skulle må väl av en motsvarighet till LSE om inte annat för att balansera Handelshögskolan. Sydney och Beatrice var också medlemmar i Fabian Society som fortfarande lever kvar och som genom åren kunnat räkna in många framträdande Labourpolitiker som medlemmar. De så kallade fabianerna representerade redan från början en reformistisk tradition i den brittiska vänstern som verkade för gradvisa reformer snarare än en våldsam eller snabb förändring av samhället. Fabian Society hämtade sitt namn från den romerske fältherren Fabius Cunctator som också ska ha kallats ”sölaren”. Hans militära strategi var i grunden försiktig. Fabius försökte undvika strider med osäker utgång. Detta ledde i slutändan till att han lyckades besegra numerärt starkare fiender. Förhållningssättet inspirerade reformistiskt sinnade brittiska radikala politiker, liksom i många andra länder.
Genom sin historia har New Statesman växlat mellan olika positioner och styrts av olika fraktioner i den brittiska vänstern. När jag började läsa tidningen på 1980-talet speglade tidningen den tidens radikala konjunkturer. Under Ian Hargreaves redaktörskap blev den senare en bastion för New Labour och sedan gick New Statesman vänsterut igen. Och vid något val stödde tidningen Liberaldemokraterna, men det är ett tag sedan. I sin artikel påminde Cowley om dessa olika skiften i tidningens historia. Under den utomparlamentariska vänsters högtid på 80-talet var inställningen: ”Bry dig inte så mycket om att upplagan faller, politiken är åtminstone korrekt”. Under andra perioder har det publicistiska fått stå tillbaka när partiets (Labours) intressen kommit först.
New Statesman har väl alltid varit läsvärd. Men under senare år har den definitivt levererat intressanta analyser och god journalistik. För att lyfta fram denna tradition har tidningen precis gett ut en antologi med ett urval av texter från 1913 till 2019. Volymen samlar en imponerade samling skribenter och författare, allt från HG Wells, Bertrand Russell, Virginia Woolf till Naomi Klein och (Atlasförfattaren) Ali Smith. Och många, många fler. New Statesman representerar noga besett en bredare offentlighet än som ryms i ett enskilt parti eller en enskild organisation och folkrörelse.
Cowley passar i det sammanhanget på att bemöta kritik från vänstertidningen Tribune, som kritiserat New Statesman för att ha publicerat kritiska artiklar om Jeremy Corbyn. Han slår ett slag för en vidare publicistisk öppenhet som kan ställas mot en typ av ”rättning i ledet-förhållningssätt” som finns både till höger och vänster. Han hänvisar i det sammanhanget till författaren George Orwell (också han medarbetare i New Statesman) som hade en instinktiv motvilja mot alla slags totalitära politiska förhållningssätt, oavsett om de kom från vänster eller höger. Orwell talade med förakt om ”orthodoxy-sniffers”. Vissa begrepp är svåra att översätta, men man förstår ju ändå. En viss typ av repetetiva och bekräftelseorienterade publikationer skapar, skriver Cowley, en känsla av att man blir ”fångad i ett stängt rum, som man längtar efter att bryta sig ut ur, för att andas frisk luft och höra andra röster” Jason Cowley argumenterar kort sagt för att en tidning ska ha en bredd. Och påminner om att New Statesman publicerat såväl kritik som försvar av Jeremy Corbyns ledarskap och politik, och ibland också publicerat inlägg från ”andra sidan”:
The publications and writers I admire are those most committed to defending the intellectual traditions of scepticism, independence of thought, the spirit of criticism and a willingness to debate. Hyper-partisan journalism and orthodoxy-sniffing are of no interest to me – nor, I presume, to most of our readers.
Detta är i mitt tycke en lysande programförklaring. Jag tycker mig känna igen resonemang från när vi startade Arena. Kanske låg det redan i namnet att vi vill öppna upp snarare än stänga in. Vi ville bejaka undersökningen och låta diskussionen utgöra svar på frågan snarare än att redan från början leverera alla svaren. Det handlade för oss inte om att lägga fast en ”linje” som andra skulle ansluta sig till. Vilket ofta tenderar att befrämja kraven på att ställa in sig i ledet, och i förlängningen leder till ett behov av att identifiera vänner fiender och att sätta etiketter på det ena och andra. Sedan är det en annan sak att ett parti eller en fackförening inte kan hålla rådslag för jämnan. När det kommer till val och förhandling krävs förstås ordning och reda. Samtidigt förutsätter levande folkrörelser också ett stort mått av pluralism och ett starkt inre demokratiskt liv. En levande offentlighet är vad som i slutändan håller en politisk och social rörelse i rörelse.
En tidning eller en tankesmedja måste våga vara öppen och kritisk – och självkritisk. Detta är dess raison d’être. Något som ger mig personligen inspiration och skäl att gå till jobbet på Arenagruppen och skriva för Dagens Arena. Särskilt i en tid då så mycket i den offentliga debatten tenderar att befrämja enkla svar och reflexmässiga fördömanden och ett uppskruvat tonläge. Jag läser Sverker Sörlins viktiga bok Till bildningens försvar. Den svåra konsten att veta tillsammans. Han skriver bland annat om att det fanns en insikt i demokratins grundargeneration att alla medlemmar av ett samhälle behöver kunskap. I vår tid behöver vi inte grunda utan bevara och utveckla demokratin:
Det är ett arbete för oss som medborgare. Vi bör prenumerera på tidningar och läsa böcker. Vi bör organisera oss i föreningar och rörelser.
Ja, och dessa rader läser du på Dagens Arena, som är tillgängligt gratis på nätet. Jag rekommenderar därför ett ekonomiskt stöd till just Dagens Arena. Det kan du göra som direktgivare till Dagens Arena eller som medlem i Arenagruppens vänner. Se det som ett stöd till den demokratiska offentliga mediestrukturen och ett bidrag för att hålla ”orthodoxy-sniffing”-tendenserna stången.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
