Tröttnar de på Boris Johnsons tjat?

HÅKANS HÖRNA | Dagens Arenas politiske redaktör Håkan A Bengtsson skriver om veckans händelser och icke-händelser i den politiska världen. Den här gången om det politiska dramat i Storbritannien och vad en TV-serie likt The Crown om Carl XVI Gustaf egentligen skulle få för titel. 

Boris och Jeremy på ITV

I veckan möttes Tories Boris Johnson och Labours Jeremy Corbyn i en TV-debatt på ITV. De båda partiledarna är i grund och botten två tydliga motpoler. I den ena ringhörnan en aristokratisk gränslös brittisk premiärminister och i den andra en allvarlig men kontrollerad vänsterman och oppositionspolitiker. Båda två har överklassbakgrund. Men när den ene blev rebell (föräldrarna var Laboursympatisörer) valde den andra en mer traditionell konservativ väg. Båda har varit kontroversiella i sina egna partier, men blivit partiledare mot alla odds. Vilket i sig säger något intressant om politiken i dag.

Med tre veckor kvar till det brittiska valet är valutgången oviss. Något annat vågar man inte skriva i dessa föränderliga politiska tider. Visserligen leder Johnsons toryparti i alla opinionsmätningarna, med bred marginal. Labour hyser i varje fall en förhoppning om att kunna mobilisera väljare i slutet. Det var vad som hände i valet 2017 då dåvarande premiärministern Theresa May gick till val med förhoppningen att Tory skulle kunna få en stabil majoritet (hon ledde med 20 procentenheter när valrörelsen inleddes). Det var ett år efter folkomröstningen om Brexit. Med en större majoritet i underhuset hoppades hon kunna baxa igenom Brexit utan att behöva kompromissa allt för mycket med de mest extrema och hårdföra Brexitörerna i hennes eget parti. Men istället förlorade hon majoriteten och blev beroende av nordirländska konservativa DUP för att överhuvudtaget kunna regera vidare.

Därför har Brexit blivit en pinsamt och plågsam historia i brittisk politik. Förhandlingarna blev i sig en förnedrande resa för Theresa May och Tory. Efter att avtalet med EU slöts har utträdet skjutits upp gång på gång. Maktkampen mellan 10 Downing Street och underhuset har satt hela det brittiska politiska och juridiska systemet i ett slags nödläge.

Andra gången för Corbyn?

Den stora överraskningen 2017 var att Labour trots ett uruselt utgångsläge gjorde ett mycket bra val och nästintill hämtade upp hela det konservativa övertaget. Det visade, menar många, att detta nya radikalare Labour faktiskt var ett framgångsrecept. Politiska skiften har kommit som en blixt från klar himmel tidigare. 1945 fick Winston Churchill inte förnyat förtroende som premiärminister trots att han redan då var en nationalklenod efter att ha tagit landet genom det andra världskrigets ragnarök. Istället vann Clement Attlee och Labour valet 1945 på löften om att bygga en välfärdsstat. Efter krigets umbärande längtade det brittiska folket efter bättre livsvillkor. Var det samma sak nu 70 år senare? Efter thatcherism och finanskris slog budskapet om en annan väg uppenbarligen an en ton hos många väljare.

Statssocialismens återkomst?

Attlee byggde inte bara den moderna välfärdsstaten utan socialiserade också en rad företag efter makttillträdet 1945. Det var en sådan tid. Staten sågs som ett svar på viktiga problem, inte som ett problem. En del var förstås sedan tidigare kollektivt ägda nyttigheter. Men nu socialiserades även exempelvis gruvindustrin och stålindustrin. Staten ägde därefter en femtedel av den brittiska industrin. Flera av de stora bilföretagen var statliga. Sjukvården blev en statlig angelägenhet. Den brittiska välfärdsstaten var mer centraliserad än i många andra länder i Europa. Det blev inga massiva socialiseringar i Sverige trots att välfärdsstatens omfång var och blev mycket mer omfattande hos oss. Välfärden drevs också i hög grad av kommunerna och landstingen och var därigenom mer decentraliserade.

Det var framför allt den statliga sektorn som Thatcher gav sig på under privatiseringsvågen på 1980-talet. En del branscher och företag försvann förstås i strukturomvandlingens spår. Kolet var ingen framtidsbransch. Men mycket av statens ägande privatiserades eller avreglerades. Och flera beståndsdelar i samhällets infrastruktur som tidigare betraktades som kollektiva nyttigheter, som vatten, energi och transporter, såldes ut. Statens roll krympte radikalt. Det fanns förstås också en kritik mot de statliga företagens funktionssätt och dess bristande förmåga att förhålla sig till medborgarnas krav. Något liknande stort skifte i nyliberal riktning skedde aldrig i Tyskland eller i Frankrike, mer än på marginalen. Däremot kan man nog säga att Sverige följde Storbritannien i spåren i allt för hög grad. Medvetet eller omedvetet har vi tagit rygg på politiken i London oavsett om den har lutat mot vänster eller höger.

Labour tog ett steg till vänster under Ed Miliband. Och under Corbyn har även de statssocialistiska traditionerna från efterkrigstiden fått förnyad aktualitet. Labour föreslår i sitt valmanifest inför årets val, “It´s time for real change”, att staten ska återta ägandet över vatten, post, transporter och energi. Det finns också ett folkligt stöd för att viktiga samhällsfunktioner bäst drivs i offentlig regi. Bredband ska göras gratis för alla medborgare via statligt ägande.

Jag läser valmanifestet med omdömet om 1983 års valmanifest i bakhuvudet. Det var också ett radikalt program, kanske inte med den tidens mått mätt, men åtminstone i historiens backspegel. Efteråt kallades programmet för ”det längsta självmordsbrevet” i den politiska historien. Labour upplevde en förnedrande valförlust den gången. 2019 års program är radikalt och långt och vi får väl se vad omdömet blir i efterhand.

Men den politiska debatten har rört sig vänsterut i synen på den ekonomiska politiken och statens roll i Storbritannien de senaste åren. Såväl Labour som Tory har lämnat åtstramningspolitiken från perioden efter finanskrisen bakom sig. Båda vill låna till offentliga investeringar och satsa mer på sjukvården i NHS. Tory försöker återknyta till ”one nation”-konservatismen från tiden före Thatcher. Men samtidigt ska skatter sänkas i Boris Johnsons värld. Skiftet är ändå intressant. Labour försöker ta ytterligare ett steg. Det finns till och med en variant på de gamla svenska löntagarfonder i valprogrammet.

Men så detta med Brexit

Men så är det förstås Brexit som också står på dagordningen i detta brittiska val. Valet 2017 utspelade sig i en mycket speciell situation. Tory hade en svag partiledare i Theresa May, hon var verkligen inte någon framstående kampanjpolitiker. Partiets statsbärande rykte var också skadat av en rad kriser och skandaler. Folkomröstningen om EU skulle slutligen avgöra relationen till Europa, men Brexit-resultatet chockade istället det EU-vänliga politiska etablissemanget. David Cameron avgick. Landet hamnade i ett politiskt tomrum som nu efter valet kommer att fyllas av antingen Boris Johnson eller Jeremy Corbyn. Alla val är viktiga. men detta är ett synnerligen viktigt och intressant val.

Så i samband med valet 2017 uppfattade nog många att Brexitfrågan var avgjord. Tories dåliga rykte bland EU-vänliga väljare kan ha missgynnat Theresa May. Och Labours mer radikala välfärdsprogram och förslag om återförstatligande av samhällsnyttigheter visade sig också slå an något bland de brittiska väljarna. En kombination av allt detta gynnade Labour den gången.

Men det visade sig att Brexitfrågan inte var avgjord. Brexit har dominerat agendan sedan dess och blivit den helt dominerande skiljelinjen. Efter alla krumbukter finns nu ett omförhandlat Brexitavtal som Johnson vill baxa igenom efter valet. Medan Labour vill prata om nationella politiska frågor, om välfärden och sjukvården. Labour förespråkar alltså en ekonomisk-politisk transformation av Storbritannien i mer statssocialistisk riktning. The Guardian undrar om väljarna är redo för det. Boris Johnson har plockat upp det gamla socialistspöket som hotar kapitalismen och den fria marknadsekonomin.

I botten konkurrerar alltså Brexit i denna valrörelsen med nationella frågor. Den här spänningen blev uppenbar under veckans partiledardebatt. När Brexit diskuterades kunde Boris Johnsson hamra in sitt avgörande och centrala budskap i denna valrörelse, det handlar i grund och botten om se till att Brexit blir av. Man får nog säga att Boris Johnson vann den delen av TV-debatten.

För Labours budskap är att göra ännu en omförhandling efter valet. Den ska sedan bli föremål för en ny folkomröstning där valet ska stå mellan den nya Brexitavtalet och att stanna kvar i EU. Vad Jeremy Corbyn själv tycker om saken vill han inte säga. Han vill att saken ska avgöras av folket. I grund och botten är Labour djupt splittrat också i synen på EU.

Strid eller kompromiss – ett svårt val

Labour har alltså valt att inte ge stöd till något av de avtalsförslag som förhandlats fram med EU så här långt. Kanske hade det varit klokt att stödja Theresa Mays avtal och fått Brexit ur världen. Möjligen hade årets valrörelse i så fall bara handlat om nationella politiska frågor och Storbritanniens vägval inför framtiden. Men Labours mål var att försvaga den sittande regeringen och få till ett nyval. Detta har överskuggat allt annat. Jeremy Corbyn är inte särskilt väl ägnad för kompromisser. Men ibland går vägen till politisk framgång via kompromisser och ibland går den via konflikter och konfrontationer. Det gäller att välja rätt tillfälle för det ena och det andra. Det brittiska politiska systemet och kulturen tenderar i och för sig rent strukturellt att befrämja det senare.

Det intressanta är ändå att Jeremy Corbyn i själva valdebatten vann de delar som handlade om exempelvis NHS, det brittiska statliga sjukvårdssystemet. Här var Boris Johnson av lätt insedda skäl svag och vag. Han är inte heller någon lysande debattör, egentligen. Men en skicklig estradör. Han upprepade hela tiden sitt mantra om ”Get Brexit done”, som han i debatten framställde som en universallösning på alla möjliga frågor. Syftet är förstås att se till att Brexit fortsätter att dominera väljarnas bild av vad valet handlar ända in i valrörelsens sista avgörande timmar.

Mycket står på spel. Kommer Brexit att bli av eller skjutas upp ännu en gång? Storbritannien står i begrepp att lösas upp i sina nationella beståndsdelar. Nordirland kan på sikt komma att integreras med Irland. Skottland pockar på självständighet. Även i Wales puttrar separatismen.

Så här långt har nog Boris Johnson trumf på hand. Väljarna verkar i grunden trötta på Brexit och vill väl få skilsmässan ur världen. Labour har ett enda hopp. Det är att väljarna tröttnar på Boris Johnson tjat och börja tänka på annat, som vilket land Storbritannien (eller vad som blir kvar av landet) ska vara på 2020-talet.

The Crown

I denna politiska väntan ser jag tredje säsongen av The Crown om drottning Elizabeth II många år på tronen. Det är en lysande dramaserie som förstås har en verklighetsbakgrund, även om jag antar att många av replikskiftena också är dramatiseringar och manusförfattarnas spekulation, jag måste ändå säga att de under alla omständigheter är lysande. Jag lär mig också en massa nya saker om Storbritannien. Som historien om den stora tragedin i Aberfan när 144 människor dog efter att ett enormt berg kol rullade ner över det lilla gruvsamhället. Särskilt drabbande är bilderna av skolan som dränks av kolet. Jag lär mig mer om den walesiska nationalismen. Och om planerna på en kupp mot Harold Wilson för att sätta in Lord Mountbatten som ny tillfällig premiärminister. Mountbatten var brittiska Indiens siste vicekung och bror till Sveriges drottning Louise och till Prins Philips mor. Kopplingen till kungahuset var förstås högst besvärande för Elizabeth.

Porträttet av Labours Harold Wilson är fantastiskt. Wilson misstänktes länge på felaktiga grunder vara rysk spion. En slutsats är att man inte alltid kan lita på underrättelsetjänster, de ser spioner både här och där. Spionryktet levde vidare och spelar en viss roll i TV-serien. Men sedan visade det sig att Anthony Blunt, ”Surveyor of the Queen´s pictures”, var en av de ryska spionerna i Cambridge Four. För att undvika en pinsam skandal fick han jobba kvar. Men under uppsikt får man hoppas.

Detta är tredje säsongen. Det ska bli sex. Man får hoppas att hösten händelser kommer med på slutet. Som pinsamheten att Elizabeth köpte Boris Johnson förslag och beslutade att stänga ned parlamentet. Detta beslut upphävdes eftersom det var olagligt. Vilket kanske innebär att historien inte utvecklas till en stor och fundamental kris för drottningen och monarkin. Och sedan detta med veckans famösa intervju med Elizabeths son Prins Andrew om hans vänskap med Jeffrey Epstein och prinsens sexuella övergrepp. Han bortförklaringar är bara för mycket, det var något om att han inte kunde svettas efter att ha traumatiserats i kriget och att han varit på Pizza Express när övergreppen ska ha skett. I veckan fattades beslutet att han inte längre får utföra några representativa uppgifter för det brittiska hovet.

Kronan

Varje avsnitt i The Crown har ett tema och en stilig och smart titel. Tänk om någon skulle komma på idén om att göra en TV-serie om Carl XVI Gustaf. Vilka titlar skulle delavsnitten ha då? Här är några förslag:

• Tjabo på Alexandria och andra nattklubbar (jag noterar att han ute i svängen i ”Vår tid är nu” som utspelar sig på 60-talet)
• Kära Örebroare. Konsten att missa vilken stad talet hålles i.
• Klick. Tjabo blir kär. I Silvia.
• Kungen tar tag i tsunamin och ryter till lite. Göran Persson blir sur.
• Nej inte detta med Brunei igen. Det är ju en diktatur Tjabo.
• Från Camilla Parker Bowles till Camilla Henemark, saker som händer i de kungliga sängarna.
• Kaffeflickorna träder fram.
• Dyslexi och andra språkproblem i de kungliga salongerna.
• Kunden vänder blad. Eskorteras tillbaka till jakten, på älg alltså.

Kröningen

En tröst för kungahuset är möjligen att Sverigedemokraterna vill införa rejäla kröningar. SD verkar för övrigt vara rätt förtjusta i det svenska kungahuset. Men tanke på att vår kungasläkt är importerad från Frankrike och kungen gick och gifte sig med en tyska får man säga att SDs kärlek till monarkin är en smula överraskande.

Politiska förkortningar

Sitter på ett seminarium om försvarspolitik och inser att politiken är full av förkortningar man inte kände till. Ibland är det liksom pinsamt att ställa frågan och avslöja att man inte vet. Nu vet jag vad Pesco är: ”Permanent structured cooperation”. På svenska ”permanenta strukturerade samarbetet”. Pesco försvarssamarbete inom Europeiska unionen. Nu vet jag det. Jag tackar internet för det.

Influencerbubblan

Jag noterar att influencerbranschen (visste inte att det var en bransch) verkar vara i kris. Jag ska erkänna att jag inte är någon expert på detta område. Jag känner mig inte påverkad. Men jag har noterat att Isabella Löwengrips bolag verkar vara nära en konkurs. Och att Linnéa Claesson bett om ursäkt för att hon publicerat sponsrade inlägg på sociala medier. Jag trodde att det var affärsidén.

Nu ska man kanske inte tro att fenomenet kommer att försvinna för att den är i kris just nu. Jag minns hur så många skrockade när boo.com gick i konkurs. Det visade sig väl bara att företaget var för tidigt ute. Tekniken och datorerna var inte mogna ännu. Boo.com gick i konkurs och brände väl några miljarder. Men numera handlar allt fler på nätet.