FREDAGSMYS | Chefredaktör Nordling har läst boken om Ulla Lindström. Och undrar vad hon skulle ha ställt till med idag.
Sommaren 1956 besökte den brittiska drottningen Elizabeth II Stockholm. De olympiska spelen hade detta år hållits i Melbourne, men på grund av karantänregler kunde inte hästsporterna genomföras i Australien. Därför anordnades denna del av spelen i Stockholm, och föranledde statsbesöket från England.
Hela den svenska regeringen radade upp sig för att hälsa den unga drottningen välkommen, enligt sedvanligt manér. Alla bugade inför Elizabeth, inklusive det enda kvinnliga statsrådet Ulla Lindström. Detta noterades av den brittiska pressen som rapporterade om händelsen, och framhöll att Lindström borde ha nigit, ja till och med utfört en hovnigning. Den svenska pressen hakade på, och så var stormen igång.
Ulla Lindström hade då varit minister i två år. Hon skulle rida ut nignings-stormen, liksom många andra betydligt tuffare utmaningar. Hon satt i regeringen i över tolv år, och när Lindström till slut avgick överraskade hon alla. Ulla Lindström var på många sätt en pionjär och förebild, inte bara för landets kvinnor.
Innan Lindström blev heltidspolitiker var hon först lärare och blev sen journalist under många år, bland annat som chefredaktör på Vår bostad. Som reporter på samma tidning långt senare läste jag därför hennes två memoarböcker. De visade sig inte innehålla särskilt mycket om hennes liv som redaktör, men desto mer om det inre spelet i svensk politik under rekordåren. Det är helt enkelt två omistliga böcker för den som vill veta mer om denna tid, även om de numera har ett halvt sekel på nacken.
Det är därför ytterst välkommet att vi nu äntligen fått en biografi över Ulla Lindström, tack vare historikern Gunnel Karlsson. Hennes nyutkomna bok En kvinna i regeringen (Appell förlag) ger en betydligt mer heltäckande bild av Lindström, och gör det enklare att förstå den vilja och tuffhet som präglade hela hennes livsgärning.
Ulla Lindströms bakgrund var inte den mest typiska för arbetarrörelsens representanter, minst sagt. Fadern Nils Wohlin var även han politiker, men på en helt annan kant. Han hoppade mellan Bondeförbundet och Högern i riksdagen, och var även minister i två regeringar. Nils Wohlin lämnade familjen när Ulla var nio år, och deras relation tycks minst sagt ha varit ansträngd, inte minst på grund av faderns syn på kvinnans roll. Modern Gull Magnell var barnboksförfattare och pianolärarinna. Hon tycks ha varit en radikal kvinna som påverkade Ulla på många sätt, och vice versa.
Händelsen med det uteblivna nigandet är ofta det som brukar få illustrera Ulla Lindströms gärning som minister (Och jag gör detsamma. Det är så vi journalister fungerar …). En ensam kvinna som bryter reglerna och står upp för sin sak. Gunnel Karlsson visar dock förtjänstfullt att Lindström den gången inte alls bröt mot några regler. Hon neg aldrig för den svenska kungen, vilket inte heller hade föranlett några protester. Statsråd bugade, och hon var ett statsråd i första hand.
Den svenska pressen gick emellertid hårt åt henne, liksom delar av allmänheten. Innehållet i många av de hundratals brev som Ulla Lindström fick med anledning av händelsen visar på ett enormt hat, till huvudsak beroende på hennes kön. Som 2020-talsmänniska är det lätt att fundera över hur Ulla Lindström hade tagit sig genom dagens sociala medier, där hatet kan vara tusenfalt starkare än det som kunde uppbådas i brevform på 50-talet. Svaret är nog dock att Ulla Lindström hade klarat det bättre än de flesta av dagens politiker. Och antagligen den enda i Tage Erlanders regering som skulle kunna göra det.
Hon talade och skrev från hjärtat, och stod upp för det hon trodde på, även när det inte passade med regeringens linje. På det sättet var hon unik. Idag hade hon säkert varit alla kommunikationsstrategers mardröm. Men garanterat inte väljarnas. De skulle älska hennes tydlighet, även om de kanske inte alltid skulle dela hennes åsikter. Jag undrar vilka strider hon skulle ha valt i våra dagar.
Som minister tog hon fajt efter fajt, och stod alltid redo för nästa rond. Erlander behöll henne hela tiden i regeringen. Till och med den tuffaste av stormar red hon ut, då ett mediedrev med LO-ägda Aftonbladet i spetsen kritiserade henne för problem inom NIB, föregångaren till SIDA, och krävde hennes avgång.
Ulla Lindströms tid i regeringen gav mycket av det som vi nu tar för givet. Utbyggnad av daghem, skäliga barnbidrag, kvällsöppna butiker och konsumentskydd. Hon var dessutom en stark faktor till att Erlander skrotade tanken om en svensk atombomb. Och när hon väl valde att avgå gjorde hon det till allas överraskning när hon ansåg att hennes regering var för snål kring biståndet.
Hon var helt enkelt så mycket mer än kvinnan som vägrade niga.
Och vill du höra Gunnel Karlsson berätta mer om Ulla Lindström så håll koll på vår poddkanal. Finns i din spelare, sök bara på Dagens Arena.
Ha en bra helg!
Jonas Nordling
Chefredaktör och ansvarig utgivare
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
