USA-val: Walmart – Ett högt pris för billiga varor

Där Walmart etablerar sig drivs fattigdomen upp. De låga priserna har ett pris både för dem som jobbar för företaget och för dem som lever i dess närhet.

Linda Haluska är ”overnight stocker” på Walmart i Glendale. Fem nätter i veckan, mellan klockan tio på kvällen och sju på morgonen, fyller hon butikshyllorna med tandkräm, bindor, kakor, läsk, värktabletter eller någon annan av de 120 000 varor som detaljhandelsjätten har på lager.

– Det är ett mycket hårdare jobb än jag trodde. Och vi är ständigt underbemannade, vilket gör att det blir både tufft och stressigt.

Nu är det eftermiddag och Linda har nyss vaknat. Hon stänger kökskranen, tar ett par steg på en brunblommig plastmatta och sätter sig vid ett furubord. Hon är femtio år, bor med sin man och deras tre halvvuxna barn i ett villaområde några mil söder om Gary; en avliden stålverksstad vid stranden av Lake Michigan i Indiana. I rostbältets västra del, fyra timmars bilresa från Detroit.

Hennes pappa var maskinist på Inland Steel i 25 år. Han tjänade bra, minns Linda, och han kunde gå i pension med en känsla av att ha levt den amerikanska drömmen.

För henne blev industrin aldrig aktuell, den hade börjat försvinna när hon blev vuxen. Men tack vare pappas besparingar kunde hon gå på college och utbilda sig till sjuksyrra. Hon jobbade på sjukhus i många år, men slutade när barnen kom. Och när det sent omsider blev aktuellt med ett jobb igen 2005 var det svårt att hitta något. Hon läste att Walmart just skulle till att öppna ett supercenter alldeles i närheten, och tänkte att ”varför inte”.

Någon månad senare stod hon där på nätterna och fyllde hyllor. Rätt snart började dock problemen hopa sig: obetald övertid, irrationella rutiner och en känsla av maktlöshet. Vilket kan tyckas märkligt mot bakgrund av att fotfolket på Walmart tituleras ”associates”, medarbetare, något som för tankarna till en arbetsplats där människor får vara med och påverka.

– Vi tar upp problemen om och om igen, på nästan varje möte, men det händer inget, som om allt redan är bestämt. Sam Walton kanske ville att alla anställda skulle vara en stor familj, att man skulle lyssna på medarbetarna. Vad vet jag. Men det har i så fall försvunnit nu.

Arkansas har placerat två stjärnor på kändishimlen. Den ena är Bill Clinton, den andra är Sam Walton, Walmarts grundare. Walton är för amerikaner vad Ingvar Kamprad är för svenskar. En legend, en self made man, ofta sedd som en man av folket. Klättrade från bondson till en av världens rikaste män genom att systematisera en rätt enkel affärsidé: att sälja till massorna.

Mellan 60-talet och Sam Waltons död 1992 växte Walmart från en prylbod i Arkansas till ett nationellt imperium med 2000 butiker. Och expansionen fortsatte. På 90-talet satsade man på supercenters – köplador med en golvyta motsvarande tre fotbollsplaner, där prylarna fick sällskap av billig mat. Och 20 år senare drivs 4 400 varuhus i USA och ytterligare några tusen i resten av världen.

Längs vägen har andra kedjor och tusentals småbutiker slagits ut, och Walmart är nu totalt dominerande, större än de sex närmaste konkurrenterna tillsammans. Varje vecka handlar över 100 miljoner amerikaner på detaljhandelsjätten, och nio av tio bor som mest två mil från ett varuhus. Amerikanerna lever på många sätt i Walmartland.

Men med en försäljning på 440 miljarder dollar 2011 är Walmart inte bara USA:s detaljhandelsgigant, utan världens främsta företag alla kategorier. Tre gånger större än General Motors, tio gånger större än Volvo, 150 gånger så stort som Ikea. Näst efter den amerikanska och kinesiska militären är Walmart också världens största arbetsgivare, med 2,2 miljoner anställda globalt, varav 1,4 miljoner i USA. Dessutom jobbar ytterligare några miljoner för de 60 000 underleverantörer som förser Walmart med produkter.

80 procent av prylarna som säljs på Walmart tillverkas numera utanför USA:s gränser, som regel i låglöneländer. Walmart har i princip byggt ett integrerat frihandelssystem, och därmed blivit en central kraft bakom såväl globaliseringen som den amerikanska avindustrialiseringen.

Receptet bakom expansionen anses enkelt: En ständig rea. Och nyckeln till de låga priserna är en total fixering vid kostnadsbilden. Det handlar om en aldrig avslutad trimning av produktions- och distributionskedjan, och om att driva verksamheten med minsta möjliga personalstyrka till lägsta möjliga arbetskostnad.

– Visst, det är billigt, säger Linda. Handlar man där sparar man pengar. Men med de låga priserna kommer också låga löner.

Walmart hävdar att en butiksanställd i snitt tjänar 12 dollar i timmen. Enligt IBIS, som sammanställer lönebilden i olika branscher, är snittet omkring 9 dollar i timmen. Det är i alla händelser lägre än merparten av konkurrenterna – enligt en studie omkring 25 procent lägre än snittet i branschen. På senare år har glappet täppts till en aning, men mest genom att andra kedjor också har pressat ner lönerna. Walmart har blivit rättesnöret.

– Jag började med 8,40 dollar i timmen. Annars var ingångslönen 7,40. Man fick en dollar extra om man jobbade natt. Och det var 2005. Nu tjänar jag 12,50 i timmen. Jag vet att jag ligger i den övre delen av skalan. Många av mina arbetskamrater får knappt tio.

Varje år bestämmer cheferna vad de anställda ska få i lön, om de ska få påökt och i så fall hur mycket; och det handlar mest om en uppräkning med inflationen, plus lite till ju längre man varit anställd, upp till ett tak. Lönesättningen känns rätt godtycklig, tycker Linda. Men inte bara det.

– Jag vet många som sparkats för att de blivit äldre, för att de blivit sjuka eller för att de helt enkelt kommit upp på en för hög lönenivå. Cheferna gör sig av med dem och anställer nytt folk för ingångslön. Walmart försöker hela tiden hålla nere kostnaderna på det sättet.

På grund av lönepressen, och som en följd av Walmarts ihåliga förmåner, har hundratusentals anställda tvingats söka stöd från det offentliga genom åren, i form av Medicaid, matkuponger och bostadsbidrag. Forskningen visar också att fattigdomen drivs upp där företaget etablerar sig, att Walmartland blir ett fattigare land.

Linda tillhör inte de fattigare. Hon klarar sig rätt bra. Men inte tack vare Walmart, utan på grund av att hennes man är lärare. Dessutom fick hon ett hyggligt arv av föräldrarna.

– Annars hade jag inte klarat det, jag hade antagligen behövt ta ett jobb till. Flera av mina arbetskamrater är ensamstående föräldrar. De arbetar heltid på Walmart om nätterna och har ett par extrajobb på eftermiddagar och helger.

Att ge arbetarna högre lön och bättre förmåner vore enligt den förre VD:n Lee Scott att ”förråda vårt löfte till tiotals miljoner kunder, varav många kämpar för att få ihop det”. Men kritiker menar att priset inte skulle behöva höjas så mycket, särskilt inte om Walmart i stället valde att nagga lite på vinsten. Det finns nämligen en del att ta av. 2011 gjorde Walmart en vinst på 15,7 miljarder dollar, över 100 miljarder kronor. Och företaget delade ut 11,3 miljarder till aktieägarna, varav en stor del gick till huvudägarna, Sam Waltons fyra barn.

Cristy, Jim, Alice och R. Robson Walton tillhör USA:s tio rikaste personer, med en sammanlagd förmögenhet på 90 miljarder dollar. Det krävs mer än en miljon amerikanska medianförmögenheter för att nå upp till samma summa. Och kanske, menar kritikerna, behöver de inte så mycket mer nu.

Lee Scott har faktiskt diskuterat detta, men dragit en annan slutsats: ”Om vi fortsätter hålla låga priser, samtidigt som vi höjer medellönen kraftigt, skulle vår lönsamhet minska oproportionerligt mycket; vi skulle därmed offra en ansenlig del av det våra aktieägare förväntar sig av oss.” Vilket skulle gröpa ur aktiekapitalet och hota Walmarts överlevnad, menade han.

Oron är inte obefogad. Kapitalismen har inte bara blivit mer lättfotad och global på senare år, utan också mer spekulationsdriven. Företagsstrategier styrs numera till stor del av hedgefonder, riskkapitalbolag och andra ”institutionella investerare” – spelare som hela tiden söker högsta möjliga avkastning och utdelning, och som flyttar sitt kapital dit chansen anses bäst. Modernt storföretagande handlar därför mycket om att skicka signaler till finansmarknaden. I det ingår att maximera vinstmarginalen och att omedelbart kapa kostnader om marginalen sjunker. Särskilt på personalsidan. Allt för börskursens skull. Vilket förstås är särskilt viktigt om man är VD och äger aktier själv, eller sitter på aktieoptioner.

Linda funderar inte så mycket på aktiekursen. Däremot på varför Walmarts nuvarande VD Mike Duke får 19 miljoner dollar i ersättning om året medan hon får nöja sig med 20 000. Är han verkligen värd tusen gånger mer än hon? Är det rimligt att han tjänar lika mycket på en timme som hon gör på ett år?

– Jag förstår inte varför Duke måste ha så hög lön. Vad ska man med så mycket pengar till? Skulle han inte klara sig med typ 500 000 om året?

Hon tror att det handlar om olika perspektiv. Kanske olika drömlandskap.

– Min amerikanska dröm är att leva bekvämt och tryggt. För mig handlar det inte om att bli rik. Det kanske är Walmartledningens dröm, men inte min. Jag vill bara ha en anständig lön så att jag inte behöver oroa mig över ekonomin. Och så tror jag det är för de flesta.

Hon vet att många kämpar. Inte bara Walmarts 1,4 miljoner anställda, utan många fler.

– Många förlorar sina drömmar på grund av krisen, de har förlorat jobbet eller tvingats acceptera lönesänkningar. Företagen kan till och med utnyttja krisen, säga typ ”ekonomin är så dålig att du ska vara glad att du har ett arbete”.

Krisen har förstärkt en trend på den amerikanska arbetsmarknaden som har minst ett par decennier på nacken.

”Medelklassens fall har vänt ut och in på teorin om förborgerligande, den som spådde att arbetarklassen skulle komma att integreras i medelklassen”, skriver sociologiprofessorn Arne L. Kalleberg i Good Jobs, Bad Jobs. ”På grund av att de måste förlita sig på allt osäkrare jobb har den amerikanska medelklassen mer och mer börjat likna det klassiska proletariatet.”

Detta låglöneproletariat hittar man framförallt inom den svällande servicesektorn och den omstöpta detaljhandeln. Och där är Walmart är den största kraften.

Det kan i och för sig vara som att spotta i motvind. Amerikanska storföretag är nämligen beroende av en stark hemmamarknad, av att folk fortsätter konsumera. Men i takt med att de välbetalda industrijobben försvunnit från USA och lönerna pressats neråt har också köpkraften gröpts ur. Ett tag löstes problemet med krediter. Men nu är det slutlånat, och allt fler ekonomer drar slutsatsen att det blir svårt att få fart på ekonomin om inte lönerna höjs.

Men hur ska det gå till?

Kanske som på 30-talet. Genom organisering och facklig kamp.

Det är dock lättare sagt än gjort. Det slutar ofta illa. Något Linda och tiotusentals andra Walmartanställda har fått erfara.

Fortsättning följer på måndag: om Walmarts fackföreningsfientlighet, och om Lindas försök att mot alla odds organisera sin arbetsplats.
––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––

Kent Werne är nyligen utkommen med boken “Amerikansk höst – reportage från ojämlikhetens land“.

Dagens Arena publicerar fem reportage från boken inför det amerikanska presidentvalet. “När kapitalet lärde sig strejka” är del två. Tidigare har “På globaliseringens bakgård“, “USA-val: När kapitalet lärde sig strejka” och ”Vi hade kunnat förlora allt” publicerats.