Det dör i snitt en person varje vecka på en svensk arbetsplats. I dag klockan tolv skulle offren hedras under en tyst minut utlyst av fackförbunden Byggnads och IF Metall. Som för att markera det akuta allvaret skedde ännu en dödsolycka under förmiddagen när en 21-årig man klämdes ihjäl i en soppress i Norrköping.
På sina håll slöt hela arbetslag upp och deltog i den tysta minuten. Som vid bygget av kvarteret Sjögården i Karlstad. På andra håll hände ingenting. Bloggaren Feffe Kaufmann beskriver en, förmodligen, typisk sekvens på hans byggarbetsplats:
“Tolvslaget kommer. Hjälmen har jag bredvid mig. När jag blickar ut över den hårt trafikerade korsningen vid bankhus 90 där arbetet är i full gång upptäcker jag att ingen stannat upp. Det som slår mig är att ingen i arbetsledningen koordinerat ett gemensamt byggstopp.”
Informationen fanns. Arbetsledningen hade till och med uttryckt sympatier för aktionen. Men ingen hade sett det som sin uppgift att koordinera ett gemensamt byggstopp. Kort sagt: Kommunikationen fallerade och ansvaret föll mellan stolarna.
Det här är inte ovanligt. Och det gäller inte bara för fackliga aktioner. Det är även den vanligaste förklaringen när någon dör. Titta bara på de mest uppmärksammade dödsolyckorna på senare år. För tre somrar sedan dog en arbetare och två personer skadades vid en rasolycka i Kista. Rättsprocessen är nu över. Vad som hände var att ingenjörens förhandskopia av misstag tagits för den riktiga ritningen. Den felaktiga ritningen passerade sedan ett tiotal händer utan att någon uppmärksammade vad som borde varit uppenbart för alla: balkarna som skulle hålla upp betongplattorna var på tok för klena.
Kommunikationen fallerade och ansvaret föll mellan stolarna.
Samma sak hände vid brobygget över Älandsfjärden nära Härnösand. För tre år sedan dog två arbetare och tre skadades svårt när en gjutform rasade. De fem arbetarna som befann sig uppe på bron föll handlöst 14 meter ner till marken.
Trots byggjobbarna hade slagit larm till de ansvariga och trots att provbelastningar också visade att knektarna i gjutformen inte höll måttet så skedde inga genomgripande förändringar i konstruktionen. Man körde på. Kommunikationen fallerade. Ansvaret föll mellan stolarna.
Feffes erfarenhet är symptomatisk och en väckarklocka för en bransch där ett människoliv faktiskt inte värderas lika högt som i andra branscher.
Man ska också komma ihåg att riskerna har ökat på senare år. Numera splittras entreprenaderna upp i allt mindre delar. Hundratals företag kan trängas på samma arbetsplats. Lägg till en ständigt ökande dos stress, allt hårdare vinstkrav, skrupelfria bemanningsföretag, otillräckliga krav vid upphandlingar och du har en dödlig cocktail.
Nu står vi inför en högkonjunktur. Hjulen rullar allt snabbare i byggbranschen och i industrin. De fasta jobben som försvann under krisen har i hög grad ersatts av osäkra bemannings- eller visstidsanställningar – vilket också ökar riskerna.
Under 2007 och 2008 såg vi hur dödsolyckorna ökade explosionsartat för att sedan minska under krisen. Vad säger att de inte ökar nu igen? En tyst minut i all ära, men tillåt mig att vara skeptisk inför framtiden.
Byggbranschen måste ta tag i sina egna problem. Men påtryckningar måste också komma från politiskt håll. Den här regeringen har lagt ner Arbetslivsinstitutet och slaktat Arbetsmiljöverket. Läs min granskning av regeringens arbetsmiljöpolitik (eller låt mig sammanfatta politiken: den existerar inte). Det bådar inte gott inför framtiden.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
