Jeanne Cordeliers självbiografiska Utbrytningen kom första gången på svenska 1981. Jag minns den. Många läste och pratade om den. En skildring av livet som prositituerad i Paris var sällsynt, i synnerhet en som var så språkligt överväldigande. Sedan träffade hon en svensk, flyttade till Stockholm och flera av hennes romaner översattes. Jag läste några, och gillade dem. Sedan försvann hon från min radarskärm.
Nu har Utbrytningen oväntat kommit ut igen, i ny översättning.”Att prostituera sig är som att leva i en evig vinter. I början känns det omöjligt och sen, ju längre tiden går, börjar man till slut tänka att ordet sol bara är ett ord som männen har hittat på.”
Den är lång och ordrik, den påminner om beatgenerationens språkflöden, en Jack skriven av en kvinna i sämre läge, men från samma tid. Ibland blir man lite trött. Men om man kämpar vidare blir belöningen stor – efterklangen är nämligen stark.
Cordelier träffar en perfekt ton. Det är en helvetesskildring, men inte utan märkligt ljusa stråk och absolut omöjlig att använda på enkelt sätt i politisk debatt. Det finns ingen egentlig “handling”, men en ström av minnen, känslor och situationer som till sist, mycket skickligt, glider över i hallucinationer. Smärtan spränger realismen. Verkligheten flyter ut och blir oklar.
Hennes förlag – Elisabeth Grates – kommer ge ut en nyskriven fortsättning senare i år. Den tänker jag inte missa. (Om ni inte redan fattat är Grates bokförlag en säker kvalitetsgaranti, mest fransk litteratur, och nästan alltid överraskande bra, alla har samma formgivning och är enkla att hitta).
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
