Det muttras över frånvaron av tydlig feministisk politik från de rödgröna. De är ju trots allt tre feministiska partier. Feministiskt initiativ har passat på att ta för sig och drar sig just nu inte för att kalla sig det enda riktigt feministiska partiet.
Anledningarna till att de rödgröna lämnat det feministiska fältet öppet är flera. Framför allt handlar det om två saker: För det första är det ingen valvinnare, för det andra är man inte överens.
Det må vara så att de rödgröna partierna förlorar både valarbetare och röster till Feministiskt initiativ, men man har gjort bedömningen att man skulle förlora ännu mer på att driva en feministisk politik. Medan en sådan bedömning är spelteoretisk och taktisk – och därmed osäker – är det otvetydigt så att de olika feministiska utgångspunkterna i de tre rödgröna partierna inte har kunnat förenas på flera områden. Ingen vill ge upp, ingen är beredd att kompromissa. Det handlar om principer.
Att säga att de rödgröna partierna inte har en feministisk politik stämmer dock inte. Den borgerliga regeringen har fört en politik som gett män en större del av kakan. De rödgröna vill göra det motsatta och använder ekonomisk politik för att omfördela resurser på ett mer rättvist sätt. Att Miljöpartiet accepterat lagstiftning som möjligt medel för att säkra rätten till heltid är ett viktigt steg.
Problemet är att när den ekonomiska politiken med feministiska förtecken inte presenteras som feministisk riskerar syftet, själva problemformuleringen, inte följa med till korridorerna i finansen efter en rödgrön valvinst. Thomas Östros har gått i samma klass som fuskfeministen Anders Borg. Det vore klädsamt om Östros bevisade sig som den bättre av de två, tog bladet från munnen och pratade om mer än klass. Den övriga rörelsen har kommit längre än så.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
