Vad gör de i LO-borgen efter tre?

HÅKANS HÖRNA | Dagens Arenas politiska redaktör Håkan A Bengtsson gräver som vanligt i veckans politiska mylla. Det handlar bland annat om LOs skrala ministerskörd, Alice Teodorescu och så några hårt tillkämpade men illa tillämpade segrar.

Politiken mellan raderna eller under ytan

Det finns saker jag inte riktigt förstår. Men som jag ändå försöker begripa. Som politiska beslut som inte är rationella men laddade av illa dolda symbolladdade ideologiska preferenser.
Ta detta med Arbetsförmedlingen. Den ska enligt Januariöverenskommelsen genomgå en drastisk förändring för att inte säga nedmontering under extrem press och kort tidsram. Tusentals anställda har varslats och mängder av lokalkontor ska läggas ned. Detta sker samtidigt som konjunkturen viker och arbetslösheten ökar, då Arbetsförmedlingen skulle behöva vara på tårna. Den som vill förändra något gör klokt i att tänka i flera steg och inte stressa igenom radikala omgestaltningar eller fatta beslut på dåligt underlag. Om man förstås inte har särskilda skäl att förändra något i grunden. Kan det röra sig om att vissa politiker har ett särskilt temperament och läggning åt radikala tag, och i det här fallet en så omfattande och snabb nedmontering som möjligt? Det är inte riktigt rationellt i min bok.
Men kanske finns det en undertext av misstro mot gamla AMS som ligger bakom C:s och L:s brådska i den här frågan. Om ATP en gång i tiden var en juvel i den socialdemokratiska kronan kan samma sak sägas om AMS. Men det kan väl inte vara så att någon nu i livet levande partiaktiv i något parti har läst Bo Rothsteins gamla avhandling ”Den socialdemokratiska staten: reformer och förvaltning inom svensk arbetsmarknads- och skolpolitik”?

Veckans avsnitt av Brexit

De brittiska brexitörerna vill nu driva igenom ett avtalslöst utträde ur EU. Ingen vill emellertid ha en hård gräns mellan Irland och Nordirland. Det Brexitavtal som föreligger skulle lösa detta, kanske en teknisk lösning för att kontrollera flödet av varor och personers rörlighet vid EUs nya gräns. Utan hårda gränskontroller. Det avtalet har Boris Johnson och hans anhängare sagt nej till. Men utan avtal blir det ju automatiskt en gräns! Jag undrar om Boris Johnsons motstånd mot Theresa Mays avtal med EU bottnar i något mer fundamentalt, möjligen att dessa brexitörer egentligen är så förbannade på EU att dom verkligen vill ge EU en smäll på käften och lämna med buller och bång.
En riktigt brutal och smärtsam skilsmässa passar bättre när den ena parten är riktigt moraliskt indignerad. Då är det inte läge att betala alla dessa miljarder för de beslut som britterna vid beslutsborden i EU och som landet juridiskt är bundna till. Som avtalet stadgar. För många brittiska politiker är hatet mot Bryssel ett slags ”reason to be”. Det som händer är i varje fall inte rationellt. Kanske gäller det att försöka förstå de underliggande emotionella dimensionerna bakom vissa politiska ställningstaganden. Och dess ideologiska hemvist. Inte för att de blir bättre. Men man kanske kan bli lite klokare i det långa loppet.

Hårt tillkämpade men illa tillämpade segrar.

Jag har också länge förundrats över att ledande borgerliga politiker så hårdnackat står emot i stort sett alla försök att få ordning på marknadsmekanismerna i välfärden. Men kanske fick jag delar av en förklaring när Olof Ehrenkrona, en gammal moderat nestor och nu ledarskribent på SvD, lade ut texten på ett seminarium arrangerat av moderata Svensk tidskrift häromåret. Han beskrev där ”valfriheten” som borgerlighetens stora seger de senaste decennierna. Och det är klart, vem överger frivilligt – hur rationellt det än kan vara – hårt tillkämpade men illa tillämpade politiska segrar.

Vad gör de i LO-borgen efter tre?

I veckan blev TCOs ordförande Eva Nordmark arbetsmarknadsminister.  Tre TCO-ordföranden har blivit statsråd, Lennart Bodström, Björn Rosengren och nu alltså Eva Nordmark. Sture Nordh blev dessutom statssekreterare. Det har ingen av LO:s ordföranden blivit, trots det fortsatta nära samarbetet mellan LO och SAP. Till historien hör även att utbildningsminister Anna Ekström varit ordförande i SACO. Visst har Stefan Löfven en tung LO-bakgrund. Och han är ju trots allt statsminister. Men det finns nog en och annan som funderar på vad de nu pratar om i LO-borgen efter tre.

Slutet på en socialdemokratisk era

I veckan avgick Margot Wallström från utrikesministerposten. Därmed förvann den sista kvinnliga s-politikern i sin generation. Margot Wallström var tillsammans med Anna Lindh och Mona Sahlin de tre starkast lysande stjärnorna som trädde fram ur en manlig skog av politiker och ombudsmän. För ännu på 70- och 80-talet var politiken i mycket hög utsträckning en manlig domän. Ändå var det tre unga kvinnor som stack ut och som gick längst. Var och en för sig. Alla hade kunnat bli partiledare. Men bara en blev det.

Anna Lindh var väl den som inledningsvis syntes mest i egenskap av SSU-ordförande. Hon hade en förmåga att som det heter ”gå genom rutan”, hon var specifik och spetsig och samtidigt alltid påläst. SSU hade en rätt tuff profil inte minst i miljöfrågorna under de där åren. Kanske var hon lite för framgångsrik. Möjligen var det en förklaring till att hon sånär sorterades bort från den nationella politiken. Hon räddades kvar via en borgarrådspost i Stockholm och den vägen kom hon senare in i regeringen, först som miljöminister och sedan som utrikesminister.

Mona Sahlin blev inte SSU-ordförande men lyftes in i partipolitikens innersta kretsar av den dåvarande partiledaren Ingvar Carlsson som minister, partisekreterare och påtänkt partiledarkandidat. Hon hade en stor lyskraft och ett enormt självförtroende där åren, var politiskt modig och kastades ofta in för att ta svåra debatter som ingen annan ville ta. Många betraktade henne som en självklar och logisk efterträdare till Ingvar Carlsson. Det såg ut som att manegen var krattad. Men tillfälligheternas spel ville annorlunda. Istället lämnade hon politiken ett tag efter den så kallade Mona Sahlin-affären (kanske det största politikerdrevet vi någonsin haft) som grundade sig i slarv i den lägre skalan vad privatekonomin beträffade.

När Göran Perssons avgång ett antal år senare närmare sig var Anna Lindh den starkaste kandidaten. Huruvida hon var Göran Perssons favorit förtäljer inte historien. Men historien ändrades den 11 september 2003 då Anna Lindh mördades mitt under EMU-valrörelsen i samband med ett besök på NK i Stockholm. På kvällen skulle hon ha varit med i en TV-debatt. Den elfte september passerade för övrigt denna vecka, detta hände för nu sexton år sedan.

Istället blev det Mona Sahlin som ersatte Göran Persson efter valet 2006. Men hon misslyckades att bli statsminister i valet 2010 och pressades att avgå.

Anna Lindh och Mona Sahlin ville bli partiledare. Det ville nog aldrig Margot Wallström, trots flera tunga ministerposter. Hon hade kunnat bli partiledare om hon hade anmält sig, vid mer än ett tillfälle. Margot var länge rörelsens egen favoritkandidat till partiledarposten. Hon var emellertid inte lika knuten eller fäst vid partipolitiken. Hon valde att kliva av vid flera tillfällen för att ägna sig åt annat. Mest uppmärksammat är väl hennes ”beef” med Göran Persson, vars regering hon hoppade av från. Istället blev hon EU-kommissionär och var ett par år i FN i New York. Men gjorde comeback på utrikesministerposten drygt tio år efter att Anna Lindh mördades när hon hade samma uppdrag.

Denna vecka sattes en slags punkt i det sista kapitlet i denna del av den svenska politiska nutidshistorien.

Tjuv och polis i public service

Public service är förstås extra viktigt att värna i dessa tider. Men man undrar ibland om vissa idéer. Nu har jag visserligen inte sett SVTs nya ”Tjuv och Polis. Kuppen i Askersund” där ”tio helt vanliga medborgare” ska stjäla 50 miljoner kronor, gömma bytet och fortsätta sina vanliga liv. Och fjorton erfarna före detta poliser samtidigt sätter i gång en jakt på att hitta både pengarna och ”tjuvarna”.
Är detta någon slags brottsförebyggande arbete i public service-format? Min intuition säger mig att vissa tankar är bättre på idéstadiet än i verkligheten, och även om det nästan kan vara opassande i detta sammanhang: ”Kill your darlings.”

Dennis Goldberg

Jag följer rapporterna från kravallerna och förföljelserna av migranter i Sydafrika. Och det smärtar i många avseenden. Jag kommer att tänka på en ungdomskongress i Sevilla 1985, med en av ANCs tyngsta företrädare, Dennis Goldberg. Han kom direkt från en 22 år lång fängelsevistelse och hans tal och person gjorde ett stort intryck på mig. Trots att han bestulits på sina bästa år i livet, var han obruten. Han dömdes till livstids fängelse vid den så kallade Rivonarättegången tillsammans med bland andra Nelson Mandela. Men de tillbringade inte fängelseåren i samma fängelse. Mandela och de andra svarta eller med indisk bakgrund satt på Robben Island. Men Dennis var vit och hade engagerat sig i kampen mot Apartheid i ANC. Rashierarkin applicerades även i fängelsesystemet. Goldbergs föräldrar kom från England och hade bosatt sig i Kapstaden och var olikt de flesta andra en familj som välkomnade personer från alla raser i sitt hem. Kommunistpartiet som Dennis Goldberg blev medlem i var ett slags brygga mellan de etniska grupperna och rasbarriärerna under den här tiden. Han satt med andra vita i Pretoria Central Prison.

Jag tog fram min enkla kamera och såg till att göra en intervju med honom som sedan publicerades i tidningen Frihet. Jag tänker på honom ibland som ett hopp om försoning över alla gränser. Han bodde några år i London men återvände till Sydafrika efter att apartheids avskaffades. Jag ser att han fortfarande är i livet och bor i Kapstaden. Jag ska ta fram hans självbiografi A life of Freedom: The Mission to End Racial Injustice in South Africa från bokhyllan och läsa i helgen.

Alice Teodorescu har råkat illa ut

Alice Teodorescu, tidigare politisk chefredaktör på ”liberala” Göteborgsposten, är numera huvudsekreterare i Moderaternas idépolitiska programgrupp. Moa Berglöf, f d moderat och Fredrik Reinfeldts talskrivare och nu medlem i Centerpartiet, har en i krönika på liberala (obs, utan citattecken) Sydsvenskan noterat att Alice Teodorescu i GP nyligen radade ”upp inte mindre än två färska anekdoter”… ”Dels hade hon fått sin mobiltelefon stulen, och trots att hon lyckats lokalisera den till en ‘omskriven förort’ prioriterade polisen annat än att skicka en bil till adressen för att hämta upp sagda telefon. Dels fick hon i fyra timmar förgäves vänta på en läkare på en överfull barnakut med en magsjuk son.”
Av detta drog Teodorescu slutsatsen: ”Två anekdoter på två veckor som vittnar om ett högskatteland som tar sina strävsamma medborgare för givna”….”Nej, jag blev inte våldtagen eller rånmördad, min son lämnades inte att dö på akuten. Men är det där gränsen för det acceptabla ska gå?”
Moa Berglöfs kommentar är faktiskt på pricken:
”Det är svårt att tolka det på annat sätt än att så länge minsta lilla störningsmoment i de bortskämda ledarskribenternas kuddrum blir ett samhällsproblem, och varje privat oförrätt tolkas som ett myndighetssvek, är den riktiga samhällskollapsen ännu långt borta.”
Hear hear.

Anders Borg och högerns skuld

När någon talar om vänsterns extrema positioner från anno dazumal brukar jag ta en titt på ett gammalt klipp med Anders Borg i Diskutabelt 1988. Låt mig citera en röst i programmet: ”Den unge mannen är revolutionär på ett farligt sätt.”  Denne man var finansminister i åtta år. Det är faktiskt helt obegripligt. På många sätt. Se det klassiska klippet här.