HÅKANS HÖRNA | Dagens Arenas politiske redaktör Håkan A Bengtsson skriver om veckans händelser och icke-händelser i den politiska världen. Den här gången bland annat om rädslan att inte få runka under socialismen, läget på regeringskansliet och så veckans Boris.
Kapitalismens stjärna över Kina
Den 1 oktober var det 70 år sedan Mao utropade Folkrepubliken Kina på Himmelska fridens torg. Där har så många avgörande händelser i Kinas historia utspelat sig, som kulturrevolutionen i slutet på 60-talet och massakern för trettio år sedan då uppemot 3 000 demonstranter ska ha dödats. Torget är enormt till omfånget. Man går där som en liten skit i en stor utopi. Fortfarande pryder porträttet på Mao den himmelska fridens port som leder in till den förbjudna staden. Torget ramas in av Folkets stora hall, Maos mausoleum och monumentet för folkets hjältar. Men jag minns mest alla de små metallocken på torget när jag var där. Vår guide berättade att det var små toaletter, genom att lyfta på locket kunde demonstranterna utföra sina behov under politiska manifestationer på Himmelska fridens torg som kunde pågå i dagar, ja veckor.
Detta var för några år sedan, en tid präglad av förhoppningar om en kommande demokratisering i den häpnadsväckande ekonomiska utvecklingens spår. På hotellet fanns en liten shop med Maos lilla röda till försäljning. Där fanns antikvariska exemplar från kulturrevolutionens dagar med understrykningar och allt. Jag fastnade för en turistupplaga med en engelsk översättning bredvid de kinesiska tecknen. Under rubriken ”Våga kämpa och våga vinna” kan man läsa om kampen mot imperialisterna och deras ”springande hundar”: ”Alla slags monster ska förstöras.”
Maos lilla röda är världens näst mest sålda bok och överträffas endast av Bibeln. Bara i Kina ska en miljard exemplar har tryckts mellan 1966 och 1971. De lokala upplagorna oräknade. Den var den enda läroboken i skolan under de här åren. Den togs ursprungligen fram för att kunna läsas av soldaterna i Folkets befrielsearmé 1964 i fält. I förordet till 1966 års upplaga hette det att ”Kamrat Mao Zedong är den största marxist-leninisten i vår era” och hans tänkande liknas vid ”en själslig atombomb av oändlig makt”. Den lilla röda blev sedan kulturrevolutionens katekes. Men sedan vände vinden och Mao dog. Hundratals miljoner exemplar av Maos lilla röda ska ha makulerats.
Dagens demonstrationer i Hong Kong påminner om studenternas protester på Himmelska fridens torg 1989. Parallellen är inte minst kraven på demokrati och respekt för mänskliga rättigheter. Efter decennier av kollektivt styre leds Kina av Xi Jingping som i vissa avseenden har återuppväckt arvet från Mao. Och för några år kom en citatsamling från Xis tal. Ett slags ”Xis lilla röda”. Historien tycks gå igen. Hur vi i Sverige och i Europa ska förhålla oss till den nya supermakten är en allt mer brännande fråga. I veckan presenterade regeringen sin Kina-strategi. Behovet av en sådan illustrerades av en artikel i Svenska Dagbladet om att Kinas ambassad i Stockholm ska ha pressat Sheraton och Historiska museet att inte låta Taiwan fira sin nationaldag där i år.
Svenska maoister
Det finns numera inte direkt några Xi-ister här i landet som det en gång fanns maoister. I min ungdoms Halmstad hade SKP (Sveriges Kommunistparti), tidigare KFML (Kommunistiska förbundet Marxist-leninister), ett bokcafé. På väggen hängde porträtten på Marx, Lenin, Stalin och Mao i rad. Detta var på den tiden vänstern ville revolutionera samhället, och innan nyliberalerna blev himlastormande samhällsförstörare. Vänster hade för vana att bli ovänner och splittras, redan då. Och de som höll på Mao och Trotskij var hela tiden i luven på varandra. I mitt hemliga arkiv hittar jag en utskrift från en debatt mellan KAF (trotskister) och SKP (stalinister/maoister) under rubriken ”Vilken socialism?”
Trotskisterna företräddes bland annat av Klas Eklund, senare rådgivare åt Kjell-Olof Feldt, chefsekonom på Wallenbergs SEB och numera senior ekonom på Mannheimer Swartling. I debatten citerade han en lärobok i biologi i Kina från 1975 som ska ha tryckts i 450 000 exemplar:
”Onani är skadligt för kroppen och löser upp viljan. Det är en vana som absolut måste undertryckas. Både för pojkar och flickor är det skadligt för hjärnan. Man blir nervös, nere, minnet sviker, sömnen blir dålig och allt detta skadar arbetet och studier. Först och främst måste man skaffa sig en proletär världsåskådning och flitigt studera marxismen-leninismen och Mao Tse Tungs tankar. Bara då kan man göra sig kvitt denna dåliga vana:”
Klas Eklund vände sig, enligt utskriften, till SKP:arna och frågade om alla ”svenska maoister helhjärtat ställer upp på det här (skratt). Eller hur är det Stefan (Lindgren)och Per-Åke har ni någonsin onanerat? (applåder och burop) (Per-Åke Lindblom reser sig och skriker till Klas: ”Är du rädd för att inte få runka under socialismen?”).”
Slutsatsen är väl att det verkligen inte var bättre förr. Möjligen var det lite roligare. Så här i efterhand.
Och Aftonbladet Kultur…
På Aftonbladets kultursida läser jag en text av Pelle Andersson, förlagschef på Ordfront, i artikelserien ”Därför är jag vänster”, att kapitalismen fortfarande är det största hotet mot demokratin. Jag vet inte om han inkluderade Kina i den beräkningen. Men det är klart, Kina är väl ett kommunist-kapitalistiskt land idag…
Häromveckan gick Kajsa Ekis Ekman på samma kultursida till frontalangrepp mot Margot Wallström. Detta var efter att hon hade avgått som utrikesminister(!). Margot Wallström kritiserades för att ha tagit ställning för Juan Guaidó, som är nationalförsamlingens majoritetsledare och som utropat sig själv till tillförordnad president I Venezuela. Texten innehåller dock inte ord om Nicolás Maduros åsidosättande av demokratiska principer och allt mer auktoritära styre. Nyligen redogjorde en FN-rapport för förekomsten av tortyr, utomrättsliga avrättningar och kriminalisering av människorättsgrupper I Venezuela. Den presenterades av FNs människorättschef Michelle Bachelet, tidigare president i Chile tillhörande Socialistpartiet. Hon har själv erfarenhet av tortyr och totalitärt styre. Fast i form av en brutal högerdiktatur. Hon greps i januari 1975 och fördes till villa Grimaldi, ett ökänt men då hemligt interneringscenter i Santiago, där hon utsattes för förhör och tortyr. Förtrycket kan komma både från höger och vänster.
Thomas Bodströms nya
Thomas Bodström var på sin tid en av Socialdemokraternas mest effektiva kommunikatörer med en energi som går ovanpå det mesta. Det är inte utan att man saknar honom. Vid sidan av jobben som minister och advokat har han hunnit ge ut ett tiotal böcker. I veckan kom När folkmordet kom till Sverige och historien om exilrwandiern Theodore Tabaro och frågan om han verkligen är skyldig till folkmord eller om det är svenska staten som är skyldig till justitiemord. Bodström blev inte landshövding i Stockholm. Det var något med ett styrelseuppdrag i pensionsbolaget Allra. Annars hade det kanske blivit en bok som hetat Landshövdingen. Nu får vi nöja oss med Rymmaren, Idealisten, Lobbyisten, Populisten, Inifrån: makten, myglet, politiken och Det man minns.
Löfven har tappat några lagspelare och målgörare
Så här långt, efter fem år med Stefan Löfven som statsminister kan man konstatera att han under resans gång har tappat några av sina mest lyskraftiga politiker. Då tänker jag inte bara på Margot Wallström och Ylva Johansson, som tillhörde de verkligt erfarna politikernas skara. I veckan avgick ju Annika Strandhäll av personliga skäl. Men även påläggskalvarna Gabriel Wikström och Aida Hadzialic försvann tidigt från den Löfvenska laguppställningen. Helene Hellman Knutsson och Anna Johansson fick inte förnyat förtroende. Åsa Regner försvann till FN. Om jag nu räknar rätt är det nio kvinnor och två män som troppat av. Man kan väl ändå fundera på vad detta beror på.
Men även män kan mista jobbet. Först förlorade Roger Mörtvik jobbet som statssekreterare när Aida Hadzialic ertappades med att ha kört bil efter att ha druckit något glas vin. Och nu entledigades han efter Annika Strandhälls avgång. Anställningstryggheten är inte omfattande i den politiska världen och arbetsförhållandena såväl ”prekära” som pressade. Det var väl därför ur många aspekter för väl att Rogers Mörtviks gamla chef på TCO, den nya arbetsmarknadsministern Eva Nordmark, häromdagen rekryterade honom till sin statssekreterare.
Leif Östling ber om ”ursäkt”
Leif Östling, ni vet ”vad fan får jag för pengarna”, Scanias tidigare VD under många år, fick lämna ordförandeposten för Svenskt Näringsliv i förtid. Han blev en belastning efter det där uttalandet. Paradisläckan som visade att Östling hade pengar placerade i skatteparadisen Malta och Luxemburg kan säkert också ha spelat in förstås. Han talar nu ut i en bok. Jag har inte läst den. Men jag hörde en intervju i SRs Studio ett där han förstås fick frågan om det där uttalandet. Han bad om ursäkt för att han svurit. Fan. Men inte för resten av uttalandet som han fortfarande står fast vid: ”Vad xxx får jag för pengarna?” I samma andetag förklarade han att effektiviseringspotentialen i den offentliga sektorn är 50 procent! Man kan notera att han inte fick några följdfrågor varpå han grundade denna bedömning. Eller om han överhuvudtaget är medveten om att det är skillnad på skolundervisning och lastbilsproduktion. Det räcker nog inte med att stryka antiken för att klara det. Men kanske finns det ett dataprogram eller en app som ökat takten i inlärningsprocessen med 50 procent?
Veckans Boris
Boris Johnson är som en evig följetong, just nu huvudpersonen i den brittiska politikens variant av ”mitt livs novell”. Hans persona tvinnar samman storpolitik och allt mer invecklade privata missöden och skandalartade trassligheter. Vecka efter vecka. Han är förvisso av en annan ull än Trump. Men det finns också paralleller. I samband med Torys årliga konferens i Manchester var det dags igen. En kvinna berättade att han ska tagit henne på låret under middag med The Spectator. Och under hans tid som borgmästare i London slussade staten pengar till ett enskilt företag. Vars marknadsföringsevent han själv medverkade i vid flera tillfällen. Företaget verkar inte vara närvarande med ett kontor i London, samtal slussas till en växel i USA. Boris ska antydningsvis har haft en ”nära” relation med VDn för nämnda företag.
Sedan har vi detta med de andra medlemmarna i Johnsonklanen. Brodern Jo har lämnat Boris regering i protest. Boris har förklarat att det bästa sättet att hedra Jo Cox minne är att genomföra Brexit. Cox var parlamentsledamot för Labour och mördades av en högerextremist under folkomröstningskampanjen. Boris egen syster Rachel Johnsson har sagt att det var ett – och jag citerar – ”smaklöst” uttalande. Rachel påminde i sammanhanget om att Cox kampanjade för att Storbritannien skulle vara kvar i EU. I sitt konferenstal skojade Boris förstås om de politiska kontroverserna i familjen och kontrade med att deras mamma Charlotte Johnson Wahl ska ha röstat för Brexit. Men enligt en av kvällstidningarna ska Boris far ha muttrat: ”Det visste jag inte.” Men när det blåser har Boris i varje fall uppbackning av sin mamma.
Dagens Arbetsmiljö, Wagner och Beethoven.
Jag avslutar torsdagen med att delta på releasen av en ny tidning: Dagens Arbetsmiljö, som ges ut av Dagens Arbete. Det är roligt och uppmuntrande att det startas nya tidningar som också kommer i tryckt form. Särskilt om frågor som rör arbetsmiljö, arbetsvillkor och arbetets mening som så länge har hamnat i skymundan.
Sedan går jag till Konserthuset som ligger ett stenkast därifrån och lyssnar på Wagner, Berlioz och Beethoven. Det är kort sagt en fantastisk musikupplevelse. När jag lägger ut en bild på programbladet på Instagram med titeln på en av Wagners operor Valkyrian (ur Ringen) vars första akt framförs denna kväll, skriver Dagens Arenas medarbetare Mike Enocksson att han först trodde att det var en intressant bok om nynazism. Men som vi kommer överens om: Konst är konst. Daniel Barenboim framförde Wagner i Israel där han varit bannlyst. Men Wagner väcker fortfarande starka känslor.
Kanske var det därför Ludwig van Beethovens ”Uvertyr till Egmont op 84” också stod på programmet för att balansera Wagner. I programbladet läser jag att ”Beethoven hade 1804 tänkt tillägna sin Eroica-symfoni Napoleon. Men när generalen samma år utropade sig till kejsare, skrapade Beethoven bort namnet från partituret med en sådan frenesi att pappret gick sönder. Napoleons kejsarstatus var ett förräderi mot den franska revolutionens ideal”.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
