Dagen efter regeringens besked om Sveriges nya migrationspolitiska linje började telefonen ringa. Facebook-meddelanden plingade och mejlen trillade in.
Det var Faiq från Afghanistan. Han är 15 år och hade med sina fyra kompisar gått i en månad när jag träffade honom vid gränsen till Makedonien. Hemma i Afghanistan pluggade han datateknik. Men han var rädd varje dag och familjen hade väldigt ont om pengar.
Det var Abdullah från Irak. Han som jag träffade i ett tält i Slavonski Brod i Kroatien. Hemma har han tre systrar och en sjuk pappa. Under flykten blev hans 32 kompisar, varav två kvinnor och tre barn, tillfångatagna av bulgarisk polis. I en vecka satt de inlåsta i bulgariskt fängelse. Misshandlade och rånade av polis. Utan mat. Tvingades dricka vatten från toaletten.
Det var Amira från Syrien. Hon avbröt mig när jag stod och pratade med några killar från Iran och Afghanistan i Presevo, Serbien. Hon grät och berättade att hon lämnat sin man och yngsta son i Damaskus. Hon trodde att hon aldrig skulle få se dem igen. När jag frågade varför skrek hon rakt ut: Daesh Daesh, de är överallt! Sedan tystnade hon, pekade på killarna vid min sida och sa: De där afghanerna, de ljuger. Säger att de är från Syrien, så att de får gå före i kön.
Det finns bilder som inte lämnar min näthinna.
Det är de överfulla tågen. Mannen som lutade sig ut genom fönstret och skrek ”We are humans, not animals”. Polisen som skrek tillbaka: ”This is not a hotel.”
Det är hur tusentals människor, vissa med hoppfulla ögon, andra med döda, målmedvetet går mot gränspassagen. Hur de föses fram i fållorna omgärdade av kravallstaket.
Det är gången då tåget backade och en kvinna oroligt frågar vart det var på väg, och vakten hånlog och svarade: ”Back to Syria”.
Det är trängseln. Lukten. Frustrationen. Kylan. Hoppet.
Några av de jag träffade utmed Balkanrutten har jag inte hört av. Kanske har de fastnat i Balkanländernas sortering. Men de flesta har äntligen nått Tyskland.
De ringer och frågar hur de ska ta sig till Sverige. Vad som händer om de inte har id. Eller om deras id gäller. Om de kommer att släppas in. Vilken som är den bästa vägen. Om de kommer få uppehållstillstånd. Om de kommer skickas de tillbaka. I sådana fall var?
Om det underlättar om de har en farbror här. Om jag kan hjälpa till med intyg om jobb. Hur de ska bevisa att de är barn. Om det kanske är bättre att stanna i Tyskland.
Jag skulle gärna vilja att Stefan Löfven och Åsa Romson svarade på deras frågor.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
