Vaktombyte i Borgen

HÅKANS HÖRNA | Dagens Arenas politiske redaktör Håkan A Bengtsson skriver om veckans händelser och icke-händelser i den politiska världen. Den här gången bland annat om LO, EBT, KDS, KD och SD. Och så om Martin Ådahls Anders Borg-komplex.

Vaktombyte i Borgen

I veckan meddelande Karl-Petter Thorwaldsson sin avgång. Det blev två mandatperioder och åtta år på posten som LO-ordförande. Beskedet kom nog som en överraskning för de flesta.

Vaktombytet i samband med kongressen nästa år kommer i en tid av stora utmaningar för facket i allmänhet och LO i synnerhet. Samarbetet med Socialdemokraterna har väl alltid varit omdiskuterat. Men det har onekligen komplicerats av januariöverenskommelsen. Samtidigt är det ett tag sedan 80-90 procent av LOs medlemmar röstade på Socialdemokraterna. Och under senare har Sverigedemokraternas frammarsch ritar om arbetarväljarnas preferenser. Sedan har vi detta med den vikande organisationsgraden. Den socialdemokratiskt ledda regeringen har av Centern och Liberalerna tvingats hota med lagstiftning om arbetsrätten om inte parterna gör som politikerna säger. Och ovanpå på allt detta innehåller Ursula von der Leyens programförklaring för EU förslag om att införa en europeiska minimilön och en europeisk arbetslöshetsförsäkring. Rätt svårsmält för de svenska parterna och inte riktigt kompatibelt med den svenska arbetsmarknadsmodellen.

Inte för att detta är utmaningar som kan läggas på en enda persons axlar. Ändå kommer de förstås att bäddas in diskussionerna om vem som ska bli LOs nya ordförande. Man kan notera att samtidigt pågår samma process i TCO, som söker en efterträdare till Eva Nordmark som gått och blivit arbetsmarknadsminister. Men det sker i närmast total medieskugga. Fortfarande är det väl så att LO för både medier och fackets kritiker är liktydigt med facket. Trots att TCO numera är nästan lika stort som LO. Och nyliberala och konservativa kritiker av ”fackets makt” pekar nästan alltid bara ut LO och nämner sällan TCO eller SACO. LO är kort sagt mer i skottgluggen och kommer förmodligen att så förbli även efter nästa kongress.

Jag noterar att Daniel Suhonen, Katalys och Reformisterna, säger att ”det vore bra om den nya ordföranden har en tydlig arbetarkoppling.” Jag undrar så smått vad han menar? Det är väl en oskriven lag att LOs ordförande ska komma från de egna leden och härstamma från fabriksgolvet som det hette förr i tiden.
Vi får gå tillbaka till LOs bildande för att hitta ett enda undantag. LOs första ordförande Fredrik Sterky kom från överklassen precis som Hjalmar Branting. Sterky solidariserade sig tidigt med den framväxande arbetarrörelsen och spelade en avgörande roll under dess inledande formativa period. Han var mer vänstersinnad än Hjalmar Branting och motsatte sig samverkan med liberalerna (som då ännu betraktades som en vänster i svensk politik). Sterky hade nog inte gillat Januariöverenskommelsen, han heller. (Jag letar efter Sten Sjöbergs bok om Fredrik Sterky som jag en gång läste. Varför hittar man inte böcker när man behöver dom? Har jag lånat ut den? Har den rensats ut? Detta är kort sagt ett stort mysterium.)

Precis som på Sterkys tid ömsar Sverige och vår omvärld skinn. Vi lever med en stor osäkerhet om vart vi är på väg. Facket och politiken var på den tiden intimt sammanbundna. Socialdemokraterna bildades 1889, LO 1898. Fredrik Sterky var aktiv i de tidigaste socialdemokraatiska föreningarna men blev också en central facklig ledare. Han hade en teoretisk som organisatorisk talang. Han startade Ny Tid i Göteborg. Han arbetade ett tag på Arbetet i Malmö. Översatte böcker. Skrev bland annat folkskriften Socialismen, arbetarklassens befriare. Där han även pläderade för fri kärlek och kvinnors frigörelse, äktenskapet likställdes av Sterky med prostitution. Och han valdes alltså till LOs första ordförande 1898. Men han hann bara sitta i två år. Han avled några dagar in på 1900-talet på sin fyrtioårsdag i sviterna av en lunginflammation han ska ha ådragit sig på Axel Danielssons begravning i Malmö en vecka tidigare.

Så här i backspegeln, ett par decennier in på 2000-talet kan vi i varje fall konstatera att samhället och hälsoläget trots allt utvecklats till det bättre. Även LO-ordförandena lever längre numera. Och vem vet kanske kan Karl-Petter Thorwaldsson vid 55 års ålder se framemot en politisk comeback. Men bara Gud och det socialdemokratiska partiet vet – om och när.

Ebbas nya kristdemokrater

Det har gått lite trögt för Ebba Bush Thor det senaste tiden. Jag minns henne inte ens från den senaste partiledardebatten. Opinionssiffrorna verkar plana ut. Och hon har den senaste tiden varit rätt osynlig på det stora hela. Hon fick också en lite mindre smickrande uppmärksamhet i början av hösten. Först skrev DN om när hon ställde upp som vigselförrättare vid Margaux Dietz och Jacob Liebermanns ”bröllop” som inte var något bröllop, utan mest ett PR-jippo. Dietz är en så kallade influenser som har hundratusentals följare i sociala medier. I samma veva skrev kvällstidningarna om att Ebba Bush Thor var med på Micael Bindefelds bjudresa till Tel Aviv i samband med hans 60-årsfirande. Allt det där kanske inte riktigt flyger i gamla kristdemokratiska kretsar. Den här typen av extravaganser ligger nog ganska långt från Lewi Pethrus eller för den delen Alf Svenssons räjonger. Eller  frikyrkokaffet efter söndagens högmässa i pingstförsamlingen. För att inte tala om ett gammalt hederligt Pingstbröllop. Det behöver man väl inte vara moralist för att inse.

Ingen kan väl tvivla på att Ebba Busch Thor har förflyttat Kristdemokraterna högerut. De nya kristdemokraterna är inte ett mittenparti. Men vad var de gamla kristdemokraterna i så fall för något? De riktigt gamla kristdemokraterna var nog rätt höger i de flesta värdefrågor och precis som nu i opposition mot nya trender och förhållningssätt. De utlösande faktorerna var motståndet mot abort och att kristendomskunskapen ersattes av religionskunskap i skolundervisningen. Men vi ska inte glömma homosexet i filmen 491, samt skildringar av övergrepp och tidelag. Filmen skakade Sverige i sina moraliska grundvalar och förbjöds att visas offentligt. Ett tag. Kontroversen medverkade till att ett nytt parti föddes fram, Kristen Demokratisk Samling (KDS), i dag Kristdemokraterna. Är detta de gamla kristdemokraterna? För efter det försökte ju Alf Svensson och Göran Hägglund tona ner de moralistiska övertonerna. Abortmotståndet och en del annat lades i malpåse. Detta var kanske de nya kristdemokraterna.

Jag anar att den här spänningen fortfarande finns kvar i partiet och det ska bli intressant att följa rikstinget i Umeå med dessa glasögon. Om det är de gamla, de nya, de nygamla eller gammalnya kristdemokraterna som sätter tonen framöver. Som en gammal agnostiker/ateist är detta universum mest förvirrande och svårbegripligt.

Den nya Sverigedemokraterna

Det sker personförflyttningar i Sverigedemokraterna. Henrik Vinge föreslås bli ny vice partiledare. Hans framtoning och bakgrund pekar på att han signalerar ett försök att bredda Sverigedemokraternas väljarbas. Vinge är jurist. Och allmänt polerad. I slutfasen av förra valrörelsen tappade partiet en rad väljare. Motståndarna kunde dra nytta av olika impopulära och extrema inslag i partiets politik. Inte minst minskade stödet bland LOs medlemmar i slutet av valkampanjen. Uppenbarligen vill partiet undvika detta i nästa val. Den senaste tiden har partiet övergett sitt abortmotstånd och accepterar nu principen om dubbelt medborgarskap. Vi kan nog förvänta oss fler sådana policyförändringar.

Kanske är detta en manöver som framöver kommer att kunna beskrivas i termer av de Nya Sverigedemokraterna. Men som Amanda Sokolinicki uttrycker det i Dagens Nyheter: ”SD har ändrat sig om allt förutom invandringen.”

Den gamla Anders Borg

Detta med Sverigedemokraterna påminner mig om en av politikens värsta kardinalsynder. Nämligen att underskatta sin motståndare. Jag har följt och skrivit om Anders Borg sedan början av 1990-talet, då han var en ung radikal libertarianskt lagd moderat medlem i Fria Moderata Studentförbundet. Jag minns att jag och Janne Sundling gjorde ett porträtt av honom i ETC när han jobbade på Bildts statsrådsberedning: “De är den nya intellektuella högern. Det är de som kommer att över efter Bildt. Anders Borg är framtiden.” Det händer ibland att man får rätt utan att själv önska det.

Tio år senare åt jag lunch med Anders Borg, då han precis blivit anställd som chefsekonom på Moderaterna. Under lunchen berättade han om sina planer för partiet. Efter lunchen tänkte jag att om han driver sina idéer kommer Socialdemokraterna att få problem i nästa val (2006). Sedan blev Fredrik Reinfeldt partiledare och de nya moderaterna föddes och innehållet var exakt ordagrant vad Anders Borg har talat om under den där lunchen. Strax därpå träffade några ledande socialdemokrater, Urban Ahlin och Magdalena Andersson, och sa något om att nästa valrörelse nog skulle komma att utspelas på ett annat sätt än de tidigare valrörelserna. Jag minns att de avfärdade min kalkyl; ”det är samma gamla höger”.

Nu läser jag Anders Borgs nya bok Finansministern (Mondial). Han har inte gett ut så många böcker som man kan tro. En svårtuggad bok som argumenterade för fri radio Förmynderiets teori – en kritik av public service-ideologin och den än mer svårbegripliga Generell välfärdspolitik – bara magiska ord. Båda utgivna av Timbro.

Under läsningen inser jag att jag fortfarande inte riktigt begripit mig på den där karln. Är han ett politiskt geni eller som uppfinnaren i Lorry? Men till skillnad från honom säger Anders Borg aldrig: ”Jag tänkte inte på det. Hejdå!”

Martin Ådahl och Anders Borg – inte sant?

Jag har alltid tänkt att Martin Ådahl har något slags Anders Borg-komplex eller att han vill vara som honom. Han vill gå till historien och driva igenom en systemförändrande reform. Han läser alla forskningsrapporter och kommer på en lösning som han ska driva igenom till vilket pris som helst. Han är grottar ner sig i detaljer som det heter i ett reportage publicerat av Arbetet, men är i grunden en teoretiker där teorin är kartan som styr åtgärdslistan. Och så är det kompromisslösheten. Om än med charm och ett enormt inslag av obrutet självförtroende.

Fast nu är han nog lite pressad. Martin Ådahl är ju mannen som ligger bakom den kritiserade omgestaltningen av Arbetsförmedlingen som alla möjliga från DN, vi på Dagens Arena förstås, Lars Calmfors och nu även liberalernas partiledare Nyamko Sabuni kritiserar och vill revidera. Man kan notera att den rödgröna regeringen inte haft förmågan att mota detta kaos i grinden.

Och i veckan kritiserade även Anders Borg hela detta projekt längs med fotknölarna. Det måste ha svidit i den ådahlska självbilden. Han tänkte kanske inte att det skulle kunna hända.

Uppdrag granskning

Veckans Uppdrag granskning berörde mig mycket starkt och djupt. Övertygande drivs tesen att anklagelserna om att en läkarna skulle vara antisemit och kränkt sina medarbetare och underordnade saknar grund. Det hela framstår som en häxprocess, som om det vore hämtat från Dramatens ”Häxjakten”. Trots att en oberoende advokatutredning friade mannen har han förlorat rätten att verka som läkare på sjukhuset och får sitta och vända papper. Var finns arbetsrätten och hur har facket agerat i den här frågan? Finns det mer som inte framkommit? I så fall skulle man gärna vilja veta det. Andra medier har uppenbarligen inte gjort det viktiga jobb som Uppdrag granskning nu utfört. Detta framstår som en klockren rättsskandal.

Och så detta med varslet.

I filmen Wag the dog, en komedi förvisso, hamnar den amerikanske presidenten i fokus för en sexskandal.  En filmproducent anlitas som förflyttar fokus till en historia om att USA håller på att dras in i ett krig med Albanien.

Samma dag som Uppdrag Granskning-reportaget sändes presenterade Karolinska sitt stora besparingspaket som innehöll varsel av 600 anstälda på sjukhuset. Vilket skapade stora rubriker dagen därpå.

Wag the dog? Det verkar i alla fall Uppdrag Gransknings reporter hålla med om.

Moderaternas aktiekung

Dagens industri avslöjar att riksdagens mest militanta moderat också är den som äger flest aktier. Johan Forsell äger aktier på drygt 3 miljoner. Inte dåligt för en kille som bara är 40 år gammal och en uppenbar pretendent att ersätta Ulf Kristersson när det är dags.

Dags att skapa reda i oredan

Ännu en vecka där ännu fler exempel på oredan vad gäller missförhållanden inom bygg, beträffande upphandlingar och på arbetsmarknaden i detta land. Förbifart Stockholm försenas ett antal år. Vilket ökar slutnotan. Den italienska firma som vann upphandlingen har fråntagits uppdraget. Det är hög tid att beräkna de samhällsekonomiska kostnaderna för detta och andra liknande haverier. Och så detta: SVT rapporterar om en restaurangägare i Norrköping som åtalas för människoexploatering och laga hot. Två anställda ska ha tvingats arbeta för endast mat och husrum och fick arbeta upp till 12 timmar om dagen – sex dagar i veckan. Detta är inte ett undantag, utan regel på dagens arbetsmarknad.