Valanalys i Washington DC

Om du är i Washington DC torsdagen efter ett val finns en given aktivitet för politiska nördar: CQ Roll Call’s ”Election Impact Conference”. En klassisk tillställning som lär ha genomförts efter alla president- och kongressval sedan Reagan vann 1980. Här är tio observationer från dagens konferens.

1. Alla återkommer till att ekonomin spelade en avgörande roll. I korthet: Väljarnas visade sitt missnöje med Washingtons sätt att hantera den ekonomiska osäkerheten för tredje valet i rad (2006 och 2008 gynnade det Demokraterna, nu Republikanerna).

Obama har misslyckats med att förklara vad han gör och har gjort för att bekämpa en arbetslöshet på nästan 10 procent. Vallokalsundersökningarna visar nämligen att väljarna skyller den dåliga ekonomin på Wall Street i första hand (35 procent), och på George W Bush i andra hand (29 procent). Bara 23 procent av väljarna anser att den dåliga ekonomin är Obamas fel.

Men en majoritet av väljarna tror att Obama har höjt skatterna, inte sänkt dem för bland annat småföretag. Bara var tredje väljare stödjer stimulanspaketet, som flera ledande ekonomer tvärtom anser var för litet.

Samtidigt har opinionen om det ekonomiska läget förändrats snabbt (och definierats skickligt av Republikanerna). För två år sedan tyckte 64 procent av de republikanska väljarna att det var helt rätt att pumpa in pengar i (och i praktiken rädda) de amerikanska bankerna och hela den finansiella sektorn. Nu är bilden att Obama slösar bort skattepengar som hamnar i fickorna på giriga bankdirektörer.

2. Republikanernas framgångar förklaras också av vilka som väl tog sig vallokalerna. 41 procent av de som röstade definierade sig själva som konservativa, vilket är den högsta siffran någonsin (till och med högre än när Bill Clinton fick sin stjärnsmäll 1994). Var fjärde väljare var 65 år eller äldre. För två år sedan var nästan var femte väljare under 30 år, nu var siffran 11 procent. Minoriteter röstade i ungefär samma utsträckning som i förra mellanårsvalet (2006), men utgjorde en mindre andel av det totala antalet väljare jämfört med presidentvalet 2008.

Allt detta skadade Obama och Demokraterna, men undantag finns. Väljare med latinamerikansk bakgrund spelade en viktig roll när Harry Reid valdes om i Nevada.

3. Men det som i synnerhet ska oroa Obama är att de oberoende mittenväljarna (”independents”) kraftigt har svängt tillbaka till Republikanerna. Dessa väljare, som oroar sig över ekonomin och USA:s ställning i världen, kallades för ”America’s free floating anxiety” och röstar emot dem som styr för tillfället. Jag har sett flera olika siffror på hur stort det här väljarflödet är, men i grova drag så röstade runt 55 procent av de oberoende väljarna på Demokraterna 2008, och nu fick Republikanerna motsvarade siffra. En något större ”swing” på 13 procentenheter nämndes också.

I korthet: Demokraterna lyckades inte mobilisera unga och minoriteter, vilket hade behövts för att klara det negativa flödet bland oberoende väljare.

4. Samtidigt verkar inte väljarna veta vilken politik de vill ha. Företaget Pew har mätt den popularitet som olika förslag i Republikanernas valplattform har. Bara ett förslag fick ett stöd på över 50 procent: Att borra efter mer olja och gas (oljekatastrofen till trots). Och av de väljare som kallar sig konservativa har var fjärde en ofördelaktig bild av det republikanska partiet.

5. Vad som kommer att hända med sjukvårdsreformen diskuterades flitigt. Av de väljare som kallar sig konservativa vill fyra av fem att den rivs upp. Men bland samtliga väljare vill 48 procent behålla eller utvidga reformen. 49 procent vill riva upp den.

Såväl president Obama som senatsledaren Harry Reid har öppnat för att korrigera reformen något. Att den rivs upp helt och hållet anses inte vara sannolikt i nuläget. Att starta ett krig mot en sjukvårdsreform som i längden lär bli mer och mer populär kan också vara strategiskt farligt för Republikanerna. Också eftersom väljarna vill att jobb och ekonomi ska prioriteras i första hand.

6. Ingen hade förhoppningar om att speciellt mycket kommer att hända i kongressen de närmaste två åren, en session som redan kallas ”a coming lame duck session”. Det gamla talesättet att ”lagar skrivs i representanthuset och dör i senaten” användes flitigt.

”Från att ha haft den kanske mest aktiva kongressen i historien under två års tid, kommer vi i stället att ha den mest inaktiva någonsin”, var en annan kommentar.

Energi och utbildning är två politikområden där vissa framsteg trots allt kan ske.

7. Det talas mycket om behovet av kompromisser, men Tea party-kandidaterna innebär att Republikanerna i kongressen i stort blir mer konservativa. Samtidigt har Demokraterna förlorat många av sina mer moderata ledamöter (”Blue Dogs”) så deras partigrupp tar ett steg åt vänster. Polariseringen i kongressen kan öka, med andra ord.

Demokraterna var tvungna att försvara 48 mandat i distrikt som McCain vann 2008, och många av dessa mer konservativa demokrater förlorade. Flera vänsterdebattörer var arga över att gruppen ”Blue Dogs” trilskades i debatten om sjukvårdsreformen. Nu är flera av dem borta – liksom Demokraternas majoritet.

8. Tea Party-rörelsen ansågs ha omöjliggjort ett republikanskt maktövertagande i senaten eftersom så många tomtar nominerades. Å andra sidan bidrog rörelsen med energi och mobilisering som drev på framgångarna i representanthuset.

Vidare: Vad kommer Tea Party-rörelsens intåg att innebära för den ekonomiska politiken? Här uttryckte flera debattörer en oro. Tea Party-rörelsen är ju inte alls enhetlig, och oftast inte särskilt företagsvänlig (hävdades det). Mycket ilska riktas mot storföretag, till exempel. Och vad tycker de om frihandel, egentligen? Handelsavtal med Colombia och Sydkorea står på USA:s agenda framöver.

Samtidigt fick Obama kritik för att ha skapat osäkerhet i företagskretsar genom sin oresonliga retorik om onda storföretag i olje-, finans och hälsosektorn.

9. Olika scenerier inför presidentvalet 2012 diskuterades. Många misstror Obamas förmåga att kunna göra vad Bill Clinton gjorde efter valnederlaget 1994: Styra från mitten, nå kompromisser, spela ut Republikanerna och därigenom återta det politiska initiativet. Obama anses av vissa ha visat sig vara en partigängare ur Chicagopolitikens hårda skola som inte har byggt de broar till Republikanerna som utlovades. Andra tycker tvärtom att han har goda förutsättningar att bli en pragmatisk mittenpolitiker.

Frågan är också hur Republikanernas partigrupp kommer att gestalta sig, nu när Rand Paul ska introduceras till kvarvarande mittenrepublikaner. Knappast en enhetlig grupp som Obama kan förhandla med?

10. Fyra saker listades som kan hota Obamas omval 2012:

1. Obama går mot mitten, den demokratiska basen blir arg och en vänsterkandidat utmanar och skadeskjuter Obama i primärvalen. Russ Feingolds namn nämndes.

2. Den röriga situationen i representanthuset, med republikaner som tror att nedskärningar skapar nya jobb, stoppar den ekonomiska tillväxten. Obama får skulden, ekonomin avgör valet till Obamas nackdel (som för pappa Bush 1992).

3. En fantastisk kandidat ställer upp för Republikanerna, precis som när Obama överraskade alla förra gången. Ingen vet dock vem det skulle kunna vara i nuläget.

4. Sarah Palin blir Republikanernas kandidat och tokmobiliserar deras kärnväljare. Michael Bloomberg, New Yorks borgmästare, ställer upp som oberoende och splittrar mitten-vänsterfältet. Obama faller på mållinjen, Sarah Palin vinner och USA:s tid som en stormakt är över…

Å andra sidan kan Obama mycket väl lyckas med att iklä sig Bill Clintons gamla roll, samtidigt som Tea Party-rörelsen drar Republikanerna åt höger. Då ser det bättre ut.

Till sist. Jag vill också bjuda på en historia som beskriver det värsta som Demokraterna skulle kunna göra nu: Att skylla på de korkade väljarna som inte förstår att Obama egentligen gör allt rätt (vilket stämmer till viss del, om elitismen tillåts). För väljarna ska alltid tas på största allvar, även när du är arg och tycker att de ”röstar fel”.

Alltså: I demokraternas primärval 1976 utmanades Jimmy Carter, som senare blev president, av Mo Udall. Carter vann i delstat efter delstat, Udall kom tvåa hela tiden. Till slut kom man till radikala Wisconsin, och Udall såg äntligen ut att vinna. Det här var på tiden då det tog timmar att få valresultatet, inte veckor, så Udall gick och la sig för att sova lite. Men 06.00 väcktes Udall av en medarbetare som tvingades berätta om sena röstresultat från avlägsen landsbygd i Wisconsin. Carter hade gått om. Udall kom tvåa igen.

Udall bad medarbetaren att kalla till presskonferens. Medieuppbådet samlades och Udall inledde med följande klassiska ord: ”The people have spoken. The bastards…”.

Demokraternas läxa är tydlig. Väljarna har aldrig fel. Om två år måste de ha en anledning att rösta på Demokraterna och president Obama igen.