”Jag vet inte riktigt hur vi tänkte när vi la pressträffen i pressrummet. Det kan nog bli mycket folk. ”
Orden är en av LO:s pressekreterares och handlar om den pressträff som hölls med anledning av att LO i dag presenterar sin jämställdhetsbarometer. Något som Karl-Petter Thorwaldsson lovade att LO ska göra årligen i minst tio år.
Om man kan ta mängden av intresserade på LO:s pressträff som intäkt för att en förändring är på väg ska jag låta vara osagt, men något har i alla fall hänt.
Ett av syftena med jämställdhetsbarometern är att sätta arbetarkvinnors villkor på dagordningen igen. Att använda begreppet arbetarkvinna och lyckas göra det, utan att någon dysterkvist påpekar att det låter som ett 70-talsplakat, är imponerande. Kan det betyda att vi faktiskt kan prata om problemen i arbetslivet för dem som drabbas värst nu?
De två dominerande begreppen i jämställdhetsdebatten de senaste åren har varit ”livspusselt” och ”det gränslösa arbetet”. Två begrepp som är lätta att förstå, men som utredarna, Joa Bergold och Ulrika Vedin också påpekar, har fyllts med ett innehåll som framför allt beskriver villkor och problem ur ett tjänstemannaperspektiv.
Föreslagna lösningar har tidigare varit inriktade på individen. Du kan väl jobba deltid om du inte orkar, välj ett annat bättre betalt jobb, jobba heltid om du inte tjänar så mycket på deltid, utbilda dig till ett välbetalt jobb. Alltid är det på individens axlar ansvaret för förändringen ska ligga. LO kräver lösningar på arbetarkvinnornas livspussel. De lösningarna måste vara strukturella.
För arbetarkvinnorna handlar det inte om att informera sig ur deltidsträsket eller att alla måste utbilda sig ur en dålig arbetssituation. Utan alla undersköterskor, lokalvårdare, barnskötare och restaurangbiträden stannar Sverige. Och utan satsningar i form av pengar orkar de inte mycket mer.
LO föreslår själva en permanent förstärkning av statsbidragen till kommunerna på 30 miljarder kronor. Det är ganska lite pengar. Enligt Konjunkturinstitutet har antalet kommunfinansierade sysselsatta sjunkit sedan 2007. Det rör sig om drygt 7 000 personer som försvunnit, samtidigt som befolkningen ökat med nästan en halv miljon under samma period. Till och med en lekman förstår att detta inte går ihop.
För att få fler händer som vårdar, färre ryggar som går sönder och en mer jämställd arbetsmarknad så krävs det att vi höjer skatten. Så enkelt är det.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
