Timbros nya rapport om ekonomiska frizoner – som integrationspolitik – går tydligt förbi arbetstagarens fackliga rättigheter och globala utmaningar som arbetsrätten står inför.
“Grundbulten i frizonsreformen bör vara kraftigt sänkta skatter som omfattar såväl nystartade som befintliga företag i området. Regelbördan bör minska avsevärt i frizonen.”
Kan skattelättnader påverka segregationen i storstadsområden? Huvudambitionen med ekonomiska frizoner är att undanröja lagar och regler som hämmar både entreprenörskap och förvärvsarbete samt att genomföra insatser som ökar tryggheten. Ekonomiska frizoner ska alltså uppnå 3 saker:
1. Sveriges bästa företagsklimat.
2. Stärkt civilsamhälle.
3. Bekämpa brottsligheten och motverka socialbidragsberoendet.
“Det kan troligen behövas ytterligare insatser för att komma till rätta med olika problem i de påtänkta områdena”.
No shit.
Ett argument som borde ha lyfts fram i Timbros rapport är globaliseringstanken – varför lockar ekonomiska frizoner utländska investerare? I stället för att klumpa ihop etniska minoriteter (läs utrikes födda) och beskriva människor som tredje klassens medborgare. Varför nämns inte segregeringen i storstadspolitiken? Timbro borde vässa globaliseringsargumenten. Ska vi börja nalla på arbetssätten och miljöskyddet också?
I går (2011-04-05) tillsatte integrationsminister Erik Ullenhag en arbetsgrupp för att ta fram en ny integrationspolitisk strategi. Syftet är att minska gapet i sysselsättningen mellan inrikes och utrikes födda. Det är väl bra eller?
I Timbros rapport lyfts Frankrike och England lyfts fram som goda exempel, något som missar målet. Varför nämns inte problemen med de ekonomiska frizonerna i Kina? Allra flest anställda i ekonomiska frizoner finns i Kina. En majoritet av de anställda i de ekonomiska frizonerna är kvinnor.
I Centralamerika kallas ekonomiska frizoner för “Maquiladora”, som betyder “sammansättningsfabrik”. Fabrikerna ligger i regioner där allt företagande är subventionerat av regeringen. Zonerna kan expandera, men vad innebär det för arbetsmarknaden i stort, för arbetstagarnas villkor? Ur Timbros rapport om frizoner som integrationspolitik:
“Ekonomiska frizoner innebär att skattelättnader och andra företagsreformer införs i ett område, ofta socialt utsatt, för att höja sysselsättningen. Docklands i London och Evansville i USA är två uppmuntrande exempel som visar hur frizoner kan lyfta områden och bidra till att skapa fler företag och få fler människor i arbete. Även i Frankrike har frizoner vänt utvecklingen i områden med högt utanförskap.”
Frågan är hur alliansregeringen och Timbro ställer sig till de kränkningar av grundläggande fackliga rättigheter som frizonerna för med sig. Är den ekonomiska friheten mer värd än den arbetsrättsliga?
De kränkningar av arbetsrätten som släpps förbi i utvecklingsländer, kan alltså tillåtas i svenska frizoner. Men regelbördan bör, enligt Timbro, minska avsevärt i frizonen. Tror alliansregeringen att den kommer att minska segregationen i storstädernas förorter genom att inrätta ekonomiska frizoner utan regler? Vilka jobb formas i så fall? Kanske jobb där arbetsgivaren kontrollerar dig bara för att de kan.
På vilket sätt ska gapet mellan inrikes och utrikes födda minska? Inte genom att manglas i sammansättningsfabriken. Timbros rapport tenderar till att beskriva invandraren som segregerad sysslogörare och inte som anställd arbetstagare. Var tacksam och rätta dig i arbetslinjen.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
