Var stolt över Stockholm Pride

Pride är så stort att jag inte vet vad jag ska skriva, inte alls.

Är du här. Gå på seminarier. Delta. Jag spelar Casey, Hold On som är den officiella Pridesången i år. Ladda ner den här. I ditt nästa liv kanske du är en 17-årig flata i en småstad.

Jag älskar Pride så himla mycket. För det sjukt stora, för stoltheten och glädjen som skulle kunna spränga vem som helst inifrån, för alla människor som är här tillsammans, för de två flatorna från Norrland som var vilsna på Drottninggatan. För alla som är trans, queer, poly och som kämpar för sin rätt att få vara och finnas till, i sjukvården, i skolan, på jobbet, i samhället.

En vän bakom otaligt engagemang just denna vecka skiner upp när SL-bussarna kör förbi, alla med regnbågsflaggan, och hon säger att Sverige är ändå bra, samma person går på lördag i paraden under parollen "march for those who can't" tillsammans med "kriminella" aktivister från Uganda, och hur ont gör det inte att höra hennes tidigare berättelser om bomberna och mordhoten mot Riga pride. Sverige är ändå bra, för på andra ställen är det dödsstraff, stigmatisering som gäller. Vi såg Litauens parlament driva igenom lagen mot allt som är demoraliserande. I så många länder klumpas homosexualitet ihop med pedofili, du är bannlyst i samhället, en kriminell och du kan inte vara öppen med din kärlek för då dör du.
I Sverige tvångssteriliseras transpersoner. Du nekas utredning om könsbyte, för överläkaren på psykiatrin menar att dina problem är utredda,  under en glasspaus berättar en vän till mig ur sitt eget liv.

Ändå, man önskar ju att Sverige kunde rycka upp sig, man önskade ju att heteronormen kunde dö. På samma vis som feminism är bra för männen, för ett jämlikare samhälle, så vore det bra för alla oss otaliga heteros att släppa de förtryckande normer som ligger över även oss, bara lite då. Kärnfamiljen stigmatiserar lyckan, tvåsamheten är ett isolerat gissel, barn behöver fler viktiga vuxna i sitt liv än två, det finns inget heligt att försvara. Vi vet att det inte finns något naturligt eller heligt i kärnfamiljen, det är ett påhitt i en industrialiserad värld. Vi skiljer oss, vi är otrogna, vi blir förälskade, och det kanske måste få vara så. Vi kanske ska glömma drömprinsen, hetsen efter och avunden på det där lyckliga förhållandet mot solnedgången.

Två av olika kön är inte viktigt för kärleken.
Inte för jämlikheten.
Den här kärnfamiljen baserad på två är inte heller hållbar för klimatet i längden, om vi ska få världen på fötter kan vi inte sträva efter en egen bil, egen tvättmaskin, vi måste dela och vi måste samarbeta. Även här sätter den idylliserade kärnfamiljen upp hinder.

MN