Det vore orättvist att säga Vänsterpartiets – för dagen omdöpt till Välfärdspartiet – partiledare Lars Ohly höll ett tråkigt tal i Almedalen ikväll. Men det bjöd inte på några överraskningar. Som namnbytet signalerar vill Vänstern formera sig som välfärdspartiet nummer ett – en tydlig rollfördelning i det rödgröna samarbetet där (S) antas ha förtroende på jobbområdet och får ansvara för statens finanser, och (MP) mutar in miljön och småföretagen som sina profilfrågor.
Ohly skall ha en stor eloge för att han vägrar köpa borgarnas politiska språk: Gång på gång avvisade han Reinfeldts tal om ”välfärdens kärna”. Att leva i ett land med ”världens bästa välfärd” innebär inte bara att sjukvården fungerar hyfsat – det betyder till exempel också att barn inte växer upp i fattigdom, att människor har rätt till en bostad, till tryggt arbete och till heltid. På samma sätt är det beundransvärt att (V) vågar prata visioner – att hålla ett tal där man sätter ribban högt och tecknar en framtidsbild av Sverige som når längre än nästa budgetår. Men på det sätt som medielogiken fungerar just nu känns det som att man spelar borgarna i händerna. Ohlys visioner blir till ”önskelistor” hos Reinfeldt och alliansen – och med stor sannolikhet också i mycket av massmedia.
Intressant att notera var också att medan Reinfeldt igår ägnade en stor del av sitt tal åt att kritisera de rödgröna, pratade Ohly mest på om Vänsterpartiets ambitioner. Naturligtvis fick alliansen sig ett par slängar, men det värsta kommunistspöket Ohly kunde säga om statsministern var att tanken på honom vid makten i fyra år till var det som fick upp honom ur sängen särskilt sega mornar. Frågan är vad som lönar sig opinionsmässigt – att prata om sin egen politik eller att kritisera motståndaren? Efter kvällens tal är jag tyvärr inte helt övertygad om att (V) har valt rätt.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
