Sträckläser Johan Erlandssons Då kan man lika gärna kittla varandra (Atlas 2009) om Allan Edwall, på tunnelbanan, bussen, promenerandes och på ett tåg igenom Sverige. Tar upp det här av två anledningar; dels för meningen som föranleder titeln "Man får inte spela spela en komedi bara för att den är rolig", och följt av att man då lika gärna kan kittla varandra. Och vidare dels för den debatt som kom att bli kring Edwalls pjäser och engagemang. Det handlar om allvaret i kulturpolitiken, och det handlar om vänsterns förhållande till kultur och till sin publik. Och idag handlar det om kopplingen till Hägglunds utspel om det världsfrånvända vänsteretablissemanget, att Alliansen måste sätta stopp för kulturdekadensen. Och denna diskussion är inte ny, så klart.

Man kan läsa följande stycke för att ta del av Erlandssons bok, men också för att själv dra paralleller till idag.

 

"Sif Ruud spelade i Mannen på trottoaren en framgångsrik kirurg som av solidaritet med arbetarklassen sadlar om till brevbärare. Allan Edwall gjorde en generalmajor som vittnade om sin unge vän Sasonovs kamp för att rädda almarna i Kungsträdgården i Stockholm.
Expressens Lars Linder skrev om föreställningen:
>>På de anklagades bänk: 60- och 70-talets vänster. Brott: den har avskilts sig från folket och arbetarklassen och därmed även från sin historiska uppgift.
Det låter allvarligt, och det är det. Men dessutom är det den förmodligen roligaste pjäsen som går i Stockholm för närvarande. På ett viktigt och nästan oavvisligt villkor: att publiken tillhör svarandesidan, den åtalade vänstern. Annars lär en hel del finesser gå dess näsa förbi.<<
Trots Linders positiva toner blev pjäsen ingen stor succé. DN:s Bengt Jahnsson kallade den till och med för ett fiasko, även om han inte kunde låta bli att notera att Edwalls generalmajor inhöstade en >>vrålapplåd<<. Som så ofta var det Edwalls fysiska skådespeleri som fick publiken på fall, enligt Jahnsson >>en ypperlig pantomim sketch, men fullständigt omotiverad i pjässammanhanget<<.
Tanken var att Mannen på trottoaren skulle tv-sändas. Sändningen skulle ske i januari 1980 med efterföljande direktsänd debatt. Men fredagen den 30 november 1979, dagen innan bandningen skulle börja, drog sig Dramatenledningen ur. Det blev upprinnelsen till decennieskiftets stora kulturbråk. Författarna Anders Ehnmark och P O Enquist skrev ett upprört inlägg på Expressens kultursida. Under rubriken >>Kamrat Någon klipper till…<< anklagade de Dramaten för att ha tagit politisk hänsyn, att Dramaten – eller en osynlig makthavare där som de kallade för >>Någon<< – ville skydda vänstern genom att inte televisera pjäsen. Ehnmark och Enquist skriver:
>> >Vad händer om detta kommer ut i stugorna<, säger Någon oroligt. En sak är att spela på Målarsalen för en motiverad publik. Men att kasta ut detta över svenska folket! >I dessa högervindens tider<, säger Någon. >Vi måste skydda den lilla vänstern<, säger Någon.<<
Och de fortsätter: >>Någons resonemang är klassiskt, för att inte säga sovjetiskt, uttrycker en välkänd misstro mot folks förmåga att tänka och handla förnuftigt. Det som på Målarsalen framstå som ett progressivt reningsbad skulle hos den enfaldige arbetarklassen kunna väcka misstankar om att vi inte har den bästa av vänstrar.<<
Det tog en vecka innan styckets regissör, som också var tänkt som TV-versionens iscensättare, Staffan Roos, svarade på kritiken. Han skrev att Ehnmark och Enquists artikeln var en ren lögn. Roos menade att beslutet att ställa in TV-föreställningen enbart var av konstnärliga anledningar:
>>Förarbetet på televiseringen avbröts därför att vi som tillsammans gjort Mannen på trottoaren inte hann ena oss under den korta tid som stod oss till buds mellan tv:s förfrågan om televisering och den aktuella bandningen.
Då – och nu kommer det viktiga – gjorde jag den konstnärliga bedömningen att projektet skulle bli svårt att genomföra; varför riskera en undermålig produkt alldeles i onödan?<<
Redan dagen därpå svarade Ehnmark och Enquist att det visst var ideologiska skäl som låg bakom beslutet att ställa in och att det var en minoritet, en >>Någon<< som låg bakom:
>>Denne någon saknar visserligen formellt ansvar, men hans makt är i praktiken större än teaterledningens, regissören, TV 2-teaterns eller statsmakternas (som i kulturpropositionen i våras just begärt ökade transmitteringar från Dramaten).<<
I samma tidningen, Expressen, den 12 december 1979, träder >>Någon<< fram. Det visar sig att någon är – Allan Edwall. Allan skriver:
>> >Någon< är väl jag, fast jag känner verkligen inte igen mig själv i >Någon<. Jag var ju inte ensam om att fatta det här beslutet. Ingen av oss i ensemblen har enskilt stoppat pjäsen.<<
Han fortsätter:
>>Varje medborgare har rätt att säga nej. Det bör också gälla skådespelare.<<
I artikeln anger Allan två huvudskäl till att ensemblen är emot televiseringen: dels den direktsända debatten som skulle följa sändningen, dels TV-överföringen som sådan. Han säger:
>>Vad hela ensemblen, utom två, starkt reagerat mot är att TV-visningen skulle kopplas ihop med en paneldebatt om den svenska vänstern.<<
Han säger att pjäsen inte är något åskådningsmaterial för en sådan debatt, det vore falsk varubeteckning. Och om TV-överföringar skriver han:
>>Jag tycker man ska visa svenska folket vad vi gör på teatrarna. Men man måste hålla på kvaliteten. I princip tycker jag det är fel med sådana här överföringar. Det blir förstås billigare och enklare för TV. Naturligtvis är det bättre för artister och tittare med en TV-version – utan debattpanel.<<
Debatten var inte slut där. Tre dagar senare hoppas Jan Myrdal in och skriver inlägg där han bekräftar Ehnmark och Enquists version att det var Edwall, >>driven av VPK-taktiska hänsyn<<, som lyckades stoppa bandningen av Mannen på trottoaren. På andra sidan uppslaget ger Allan Edwall återigen sin
version. Efter ytterligare ett par mindre debattinlägg, från SVT-chefen och Teaterförbundet, stannar diskussionen av.
P O Enquist menar fortfarande, när jag intervjuar honom 2008, att det var politiska skäl som ledde till att pjäsen aldrig televiserades.
-Det blev avblåst i sista stund, på grund av att den här politiska diskussionen inte var lämplig för folket i stugorna. Staffan Roos hade gjort en strålande föreställning där inte minst Allan var fenomenalt rolig. Det hade varit kanon att få ut den i TV.
Anders Ehnmark säger:
– Vi uppfattade det som att det var ett räddhågat och fegt beslut för att folk inte skulle få höra de här argumenten. Då skulle de tro att det är nåt fel på vänstern, men det vore ju tvärtom en frank och öppen kritik, kritik mot tokvänstern."

 

Jag funderar på om det är Hägglund som är >>Någon<< idag, som skulle underskatta människor. Man får inte spela komedi bara för att den är rolig. Ändock; Normbrytande kultur är ett måste, men också tätheten i sammanhanget. Samma brott kan diskuteras – Avskiljer man sig från sin verkligen uppgift, att finnas där folket finns? Idag kan det handla om medelklassen och om de problem vanliga människor möter idag.
Det här handlar inte om en nostalgitripp. Snarare handlar det om idag, och vad kulturen kan vara för idag.

 

MN

Låt fler få veta – tipsa Dagens Arena