Idag rapporterar Ekot, BBC och flera andra nyhetsmedier att Irlands räddningsaktion av banken Anglo Irish Bank blir ännu dyrare än vad man tidigare trott. Notan för Irlands skattebetalare landar på åtminstone 29,3 miljarder euro (ungefär 270 miljarder kronor) och om det vill sig illa kan kostnaden öka med fem miljarder euro till. Landets bankräddningar gör att Irlands budgetunderskott för 2010 ökar från tolv till 32 procent av BNP. Men bankstöden inräknade hamnar statsskulden i relation till BNP på 99 procent.
En nyhet i mängden. Men bakom den döljer sig hela den krissituation som Europa nu befinner sig i.
Ungefär så här:
Banker lånar ut pengar hej vilt, ofta med bostäder som säkerhet. Bankerna växer och tjänar stora pengar och eftersom bostadspriserna ”hela tiden” fortsätter att stiga inbillar sig bankerna att riskerna med den generösa utlåningen är mycket små. När så krisen kommer och bubblan brister – än mer onaturligt uppblåst av komplexa finansiella instrument – hamnar ett stort antal banker i skiten.
Men! Eftersom de stora bankerna spelar en så central roll i sina länders finansiella system går de inte i konkurs – som de flesta andra företag hade gjort i samma situation. De stora bankerna är systemviktiga – faller en hotas hela eller stora delar av det finansiella systemet!
I stället träder staten in som räddare och lånar tusentals miljarder kronor på världens finansmarknader – som sedan pumpas in i bankerna för att balansräkningarna ska gå ihop. Därmed räddas bankerna (varav många bara ett par år efter finanskrisen återigen går mer vinst – ibland med samma chefer och ledning som förut) samtidigt som budgetunderskott och statsskulder skenar.
Nu har staterna i regel lägre inkomster och större utgifter än för några år sedan – arbetslösheten är högre och skatteintäkterna mindre till följd av den globala lågkonjunkturen i finanskrisens spår. För att ha råd med sina åtaganden tvingas man löpande låna ännu mer pengar på världens finansmarknader. Skulderna växer ännu mer.
Problemet är bara att när skulderna stiger allt för mycket blir finansmarknaderna oroliga. Kanske kan landet X (Grekland, Irland eller valfritt annat PIIGS-land) inte betala tillbaka sina skulder? Om utvecklingen fortsätter kanske länderna snart inte ens kan betala räntor på lånen? De stora globala kreditvärderingsinstituten – som för bara ett par år sedan menade att farliga finansiella värdepapper var de säkraste av investeringar – sänker landets kreditbetyg. Det blir dyrare och dyrare att låna. Dagen då ingen är villig att låna ut pengar – ens till hur hög ränta som helst – närmar sig.
Lösningen? Staterna skär i sina utgifter. Kraftigt. Strunt samma om det leder till lidande, arbetslöshet och dämpad inhemsk efterfrågan som riskerar att innebära en ny recession. Problemet är ju akut! Så tänker beslutsfattare just nu över hela Europa.
Irland och AIB speglar utvecklingen i hela Europa – ja, i hela västvärlden.
Jag tror att de allra flesta människor kan acceptera nedskärningar och tuffare tider – förutsatt att bördorna fördelas rättvist; att de som orsakat eländet ställs till svars och att problemen rättas till. Men inget av det har inträffat, vare sig i Sverige, i Europa i stort eller för den delen i USA.
Där har ni förklaringen till att hundratusentals människor valde att ta till gatorna under gårdagen.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
