De senaste rapporterna från kriget i Afghanistan är bland det vidrigaste jag läst på länge. Ett antal amerikanska soldater står nu inför rätta, anklagade för bland annat mord på civila och för att ha försökt sopa igen spåren efter brotten.
Soldaterna ska ha bildat ett ”dödsteam” som – påstås det – ska ha dödat afghanska civila ”på skoj”, varefter åtminstone några soldater sparat kroppsdelar från sina dödsoffer som troféer. Soldater ska ha poserat på fotografier med de mördade civila.
Människor dör i krig. Också civila. Att lokalbefolkningen medvetet attackeras är fruktansvärt – men det som är så djupt vidrigt och stötande med den här historien är förstås avskiljandet av kroppsdelar från de människor man precis kallblodigt har skjutit eller sprängt ihjäl.
Vad ligger bakom? Varför?
När övergreppen i Abu Ghraib i Irak avslöjades för sex år sedan satte psykologiserandet av gärningsmännen – och speciellt av den kvinnliga fångvaktaren, Lynndie England – snabbt igång. Hur är sådana människor funtade? Hur var de när de växte upp? Syntes tecknen på sadism tidigt?
Allt gjordes för att individualisera problemet.
Vi vet förstås väldigt lite om de nu åtalade soldaterna, men krig förutsätter alltid en avhumanisering av ”de andra”. Krig föder mord, grymhet och övergrepp – i Afghanistan och överallt annars.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
