ANALYS | Med Isabella Lövins avgång tappar Miljöpartiet en skicklig politiker, som inte har lyckats entusiasmera väljarna. Partiet behöver nu söka en nytt, tydligare språkrör och vässa sin politik, skriver Håkan A Bengtsson.

Isabella Lövin avgår alltså som språkrör för Miljöpartiet de gröna och som miljö- och klimatminister. Och från posten som vice statsminister. Hon har gjort en ovanlig politisk resa för en person som inte vandrat hela långa livet på politikens tiljor. Innan hon blev Europaparlamentariker var hon framgångsrik journalist och bland annat författare till den uppmärksammade boken Tyst hav. Det blev inträdesbiljetten till politiken. Miljöpartiet har oftare än andra partier värvat företrädare som inte började sitt engagemang under tonåren i Grön ungdom. Med varierad framgång får man väl säga.

Hennes argument för att avgå nu är att hon efter tolv år vill växla ned i tempo och få mer tid till familjen. Hon vill, skriver hon i Aftonbladet, lämna nu för att ett nytt språkrör ska ta hennes språkrörs- och regeringspost i god tid innan nästa val. Nästa kongress är inte förrän hösten 2021. Så skiftet kommer att ske tidigare. Som så ofta kan det vara såväl politiska skäl som personliga orsaker som ligger bakom.

För Miljöpartiet är allt detta en smula oroande, men kanske också en möjlighet. Som språkrör har Miljöpartiets utmaningar i hög grad hamnat på Lövins axlar. Det tog drygt trettio år från bildandet innan partiet tog plats i en regering. Även om partiet sedan länge suttit på viktiga maktpositioner i många kommuner och landsting har det visat sig att regeringsansvaret blivit mer komplicerat än någon kanske kunde ana. Det har varit svåra och turbulenta år i koalition med Socialdemokraterna, inte minst mot bakgrund av att partiet har ingått i en minoritetsregering. Politiken tvingar alltid fram mer eller mindre smärtsamma kompromisser där idealen ibland går på tvärs med ”verkligheten” eller det ”politiskt möjliga”.

Som juniorpartner är förhandlingsläget inte alltid optimalt. Det är en svår avvägning mellan att ta ”ansvar” och inte låsa sig vid omöjliga positioner och samtidigt inte svika sin ideologi och sina ideal. Miljöpartiet har kanske i alltför hög grad hamnat i politisk radioskugga under de här åren, haft svårt att sätta dagordningen. Framför allt omläggningen av migrationspolitiken 2015 var smärtsam för partiet och dess aktivister. Den sätter fortfarande bilden av det rödgröna samarbetet.

Miljöpartiet har ofta sett sig självt som ett alternativt parti, inte som ett parti bland andra. Annorlunda. Mer ideologiskt. Ja, ett parti som sätter värderingarna före makten. Samtidigt som Miljöpartiet blivit just det, ett maktparti som lärt sig kompromissa. Och ändå kanske inte. Det går väl inte att komma ifrån att Miljöpartiet upplevt allt detta kattrakande i regeringen som traumatiskt in i den egna själen. Miljöpartiet har själv också odlat bilden av att man förlorat den ena striden efter den andra. Ändå har partiet valt att sitta kvar i regeringen. Den förlorarstämpeln har också skapat misstämning i det egna partiet. Bilden är att Miljöpartiet inne segrat i några avgörande frågor. Men möjligen vunnit en rad småsegrar. Ibland viktiga. Ibland symboliska. Men inte alltid något att skriva hem till väljarna eller medlemmarna om. Och sedan 2018 måste den rödgröna regeringen samarbeta med Liberalerna och Centern. Vilket väl inte direkt ökat utrymmet för en grön reformvåg.

I en tid då klimatet blir en allt mer akut fråga, en fråga som engagerar så många unga och som politiker över hela världen kommer att tvingas att förhålla sig till, så fortsätter Miljöpartiets kräftgång.

Men kanske kommer regeringskrisen under hösten då Miljöpartiet till sist lämnar regeringen? Frågan är om Lövin i så fall hinner avgå innan dess. Blir migrationspolitiken slutligen den smärtpunkt som öppnar för exit Rosenbad? Eller om det blir frågan om Preems stora utbyggnad i Lysekil?

Lövin har onekligen varit en tillgång för Miljöpartiet. Sympatisk och påläst. Ett exempel på att en engagerad medborgare kan ta steget in i politiken. Men hon har inte medverkat till något egentligt lyft för partiet. Det har också varit uppenbart att hon inte är någon lysande debattör och inte någon som med lätthet rör sig i de politiska irrgångarna. Den stora frågan när hon nu lämnar politiken är vem som kan bära Miljöpartiet in i framtiden, samla ihop partiets arv och ingjuta ny framtidstro i ett parti som av många uppfattas som otydligt och som upplevs ha gått vilse i maktens korridorer, kanske framför allt av partiets egna sympatisörer.

Det kanske är just där Miljöpartiets akilleshäl ligger. Sett över tid är det svårt att hitta de personer som kan bära och leda ett parti. Det närmaste man i Miljöpartiets fall kommer efter Per Gahrton, som var med och bildade partiet, är väl möjligen Maria Wetterstrand eller Gustav Fridolin. Men deras eftermäle är inte entydigt positivt. Per Bolund är en skicklig politiker och gör aldrig bort sig. Men han målar nog inte framtiden grön. Kanske är det just vad Miljöpartiet mest av allt längtar efter, en grön ideolog som kan inympa nytt självförtroende i ett sargat och försvagat parti.

I Tyskland har Die Grünen etablerat sig som det andra största partiet efter Merkels kristdemokrater. Det tidigare samarbetet med Socialdemokraterna missgynnade inte partiet. Partiets nuvarande ledarduo har lyft partiet medan de tyska Socialdemokraterna tappat ännu fler väljare. I Frankrike ser vi en grön våg efter att Socialistpartiet föll samman. Varför går det sämre i Sverige?

Det är en bra fråga som säkert alla miljöpartister ställer dagar som dessa. Ett skäl är förstås att Miljöpartiet sitter i regeringen. Det är, noga besett, en paradox att det främst är migrationspolitiken som blivit Miljöpartiets profilfråga under senare år. I en tid då klimatet blir en allt mer akut fråga, en fråga som engagerar så många unga och som politiker över hela världen kommer att tvingas att förhålla sig till, oavsett om dom vill eller inte, så fortsätter Miljöpartiets kräftgång.

Ansvaret för allt detta ska förstås inte bara läggas på Isabella Lövin. Det är ändå Miljöpartiets stora utmaning inför nästa val. Som nu mer än på någon annan kommer att hamna på hennes efterträdares axlar. Politiken kokar alltid ned till ledarskap. Miljöpartiets modell med två språkrör kan vara en tillgång. Men möjligen också ett skäl till att partiets budskap kan uppfattas som otydligt. Nu handlar det ändå om vem som blir nytt kvinnligt språkrör vid sidan om Per Bolund. Alice Bah Kuhnke har redan tackat nej. Så kanske blir det kulturminister Amanda Lind eller någon annan som gick med i Grön ungdom i unga år. Men i Miljöpartiets fall är det nog som vanligt alltid bäst att gardera med kryss.

Låt fler få veta – tipsa Dagens Arena