Resan mot ekonomiskt vintersolstånd inleds. Högkonjunkturen har passerat sin topp. Var står vi när de mörkaste dagarna är ett faktum? På botten. Ja, vissa av oss i alla fall. Precis som tidvattnet rör sig den abstrakta ekonomin. Upp. Ner. Fram. Tillbaka. Men konsekvenserna är verkliga. Det är aldrig de med pengar som drunknar.
Jädrar i mig vilken knaper uppslutning det var till Finanspolitiska rådets presskonferens. Det var jag och nån mer, typ SVT. Till och med i Stockholm verkar det vara svårt att få folk att dyka upp IRL. Det var ju trist för mig som för en gångs skull kunde närvara. Nåväl.
Finanspolitiska rådet är en statlig myndighet instiftad av Anders Borg. De presenterar varje år en rapport där de granskar om finanspolitiken och utfallet av densamma stämmer överens med de finansiella målen. Överskottsmål, utgiftstak, långsiktigt hållbara offentliga finanser och sånt där. Målen är i sig politiskt laddade och omdebatterade. Sverige har stora och tidskritiska behov av offentliga investeringar, en utmaning som är svårförenlig med dessa mål. Vi behöver järnväg, bostäder, satsningar på klimatomställning och lokaler för offentlig sektor. När lågkonjunkturen kommer har vi inte råd, men nu har vi det om vi vill.
Rådet bedömer att finanspolitiken för 2019 är i linje med överskottsmålet, men att högkonjunkturen har nått sin topp. De noterade även att det strukturella sparandet minskade mellan övergångsbudgeten och M/KD-budgeten. Detta bedöms ha skett på grund av skattesänkningarna. Va? Blir det mindre pengar om man sänker skatten? Jo. Högern vill ju bara ta ansvar för ekonomin när det innebär att skära i välfärden – inte när de kan sänka skatterna. S/MP-regeringen tvingas genom Januariavtalet att både behålla dessa skattesänkningar samt avskaffa värnskatten. Det är politik för snöslask och kyla som råder. 60 % högermajoritet i riksdagen har sitt pris.
Arbetsmarknaden har varit stark under flera år och sysselsättningen är historiskt och internationellt hög. Men både näringslivet och den offentliga sektorn lider av brist på arbetskraft. I antal ligger det senare på en historiskt hög nivå. Det saknas sjuksköterskor, ingenjörer, lärare, elektriker, IT-specialister, undersköterskor, kockar. Nu gäller det att regeringen förverkligar sina löften om fortsatt stärkt utbildning i hela landet. Kompetens behövs i princip överallt.
Välfärden klarar inte långvarig högerpolitik, ändå mäktar vänstern i Sverige inte med att mobilisera motstånd och framåtrörelse.
Finanspolitiska rådet har även tittat på om den ökande ojämlikheten i inkomstfördelning har påverkat människors möjlighet att göra så kallade klassresor. På fikonspråk heter det intergenerationell inkomströrlighet. Det handlar alltså om att kunna tillskansa sig ett materiellt bättre liv än sina föräldrar. Internationellt kan man se ett samband mellan ojämlikhet och minskad möjlighet till klassresor. Någon sådan koppling ser de däremot inte i Sverige, för personer födda mellan 1968 och 1982, vilket är den grupp man följt.
Chansen att göra klassresa verkar alltså vara fortsatt stor. Detta trots att ojämlikheten ökat drastiskt sedan början av 1980-talet. Det betyder inte att klassklyftor inte är djupt skadliga för samhället. För en utomstående betraktare verkar det här däremot tyda på ett kvitto av vad välfärdssamhället kan åstadkomma. Och att det ännu står pall. Människor har trots växande klyftor kunnat utbilda sig på avgiftsfria grund-, gymnasie- och högskolor. Oavsett ekonomisk bakgrund så har du haft en chans. Både arbetare, tjänstemän och småföretagare har genom sjukvård, äldreomsorg, barnomsorg och försäkringssystem haft en grundläggande trygghet i vardagen. En stark fackföreningsrörelse har förhandlat fram löneökningar och bättre villkor. Det har gått att göra klassresor eftersom att välfärd och svensk arbetsmarknadsmodell fungerat.
Men det håller inte hur länge som helst. Privatiseringar och skattesänkningar urholkar systemen. Välfärden klarar inte långvarig högerpolitik, ändå mäktar vänstern i Sverige inte med att mobilisera motstånd och framåtrörelse. Folk röstar inte höger för att de är dumma. De gör det för att alternativet inte är tillräckligt tydligt. Det är farligt, åtminstone om man vill ha kvar den välfärd som så många värnar.
För vem är det som råkar allra värst ut när lågkonjunkturen kommer? Inte är det då Wallenberg. Vi har familjer i Sverige som varit svinrika sen typ vikingatiden. De kommer nog fortsätta vara det så länge vi accepterar att det ekonomiska systemet gynnar en liten elit i samhället. De kommer aldrig att drabbas som vanliga människor.
För det är ju vi som räddar bankerna. Det är vi som får sämre skolor och sjukvård. Det är vi som blir av med jobbet och lider av följderna. 2015 kom en stor internationell studie som visade att så långt som var femte självmord kan kopplas till arbetslöshet. Kommissionen för jämlik hälsa skrev 2016 att även missbruk, hjärt-kärlsjukdomar och cancer har ett samband med arbetslöshet. Vi betalar med vår hälsa för klassklyftor och ett skevt ekonomiskt system, medan de rika kan köpa sig fria från misär.
Skatterna sänktes både under Göran Perssons och Alliansens år vid makten. Nu ska de sänkas igen. Pengar finns ju uppenbarligen, men inte där de borde vara.
Nu krävs en bred vänster som vågar braka loss. En fackföreningsrörelse som reser ragg. Vi kan inte hålla tyst bara för att S sitter i regeringen. För vintern kommer, var så säker.
Sofie Eriksson är skribent från Dalarna och aktiv inom Socialdemokraterna.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
