Återigen lanserar Timbro den hoppfulla idén om att sänkt skatt leder till ökade skatteintäkter.
I dag, tisdag, lanserar Timbro återigen idén att om skatterna sänks, så ökar i själva verket skatteintäkterna.
En idé som härstammar från 1974 års Lafferkurva och som med jämna mellanrum lanseras av borgerligheten. Självklart argumenterade Svenskt Näringsliv redan under alliansperioden för att skattesänkningarna om 140 miljarder per år ökade skatteintäkterna, trots att de minskat 5000 kronor per capita i fasta priser.
Timbro lanserar fyra argument (vi har börjat känna igen dem):
1. Människor som tidigare låtit bli att jobba på grund av höga skatter, ska plötsligt börja arbeta mycket mer, menar Timbro. Finns det då en onormalt stor grupp människor, själva sinnebilden av homo economicus, som i dag tjänar precis under gränsen för statlig inkomstskatt 37 000 kronor, för att slippa statlig inkomstskatt? Nej, någon sådan grupp finns inte i statistiken. Människor styr inte sin egen arbetstid på det individuella sättet.
2. En massa människor utbildar sig inte i dag för att det inte lönar sig, menar Timbro. Ser vi då en mängd tomma platser på universiteten för att folk »smart nog« tycker att en gymnasieexamen är det mest lönsamma? Nej, universiteten tycks fulla av dumskallar som inte inser sitt eget bästa. Smart nog av samhället tar vi skatt av de här välutbildade människorna som är dumma nog att utbilda sig rakt in i en skattefälla.
3. Om de rika tjänar mer har de råd att anställa fler »enkla tjänster«, menar Timbro. Visst, men hur mycket mer måste de rika tjäna för att »ha råd« att anställa fler bartenders? Och hur mycket mindre måste vi andra tjäna för att ojämlikheten ska ge jobb? Det mesta tyder på att vi måste nå en amerikansk nivå av orättvisa för att den här teorin ska fungera. Det räcker inte att nå Tysklands nivåer eftersom de har färre personliga tjänster än vi har i Sverige, där vi, hör och häpna, har världsrekordmånga personliga tjänster, nämligen inom offentlig sektor (färre trädgårdsarbetare och fler undersköterskor alltså).
4. Eftersom kapitalskatten är lägre än skatten på arbete, så är skatten på arbete »orättvist« hög, menar Timbro. Här finns en poäng, men man ska väl komma ihåg att det är mycket resursstarka individer som använder sina egna företag för att plocka ut maximal utdelning i stället för att skatta som högavlönade löntagare.
Timbros slutkläm är att sänkt skatt är det enda sättet att rädda välfärden. Well, låt oss fundera över hur det gått för dem som testat Lafferkurvans lockelse tidigare: Reagans statsfinanser blev knappast strålande av stora skattesänkningar. Likadant gick det för regeringen Bildt 1991–1994. Och även alliansregeringen lyckades minska intäkterna per capita till välfärden. Det är ingen slump att »självfinansierade skattesänkningar« dömts ut av såväl Paul Krugman som en rad andra tungviktare.
Men för all del, kämpa Timbro!
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
