Adjöss till tillväxtsamhället?

– Så länge ekonomisk stabilitet är beroende av tillväxt kommer regeringarna inte att kunna agera. Det säger Tim Jackson, författare till boken ”Välfärd utan tillväxt”. Dagens Arena träffade Jackson, som även sitter i den brittiska regeringens hållbarhetskommission, under ett besök i Stockholm.

Huvudbudskapet i Tim Jacksons bok, som nyligen kom ut på svenska, är att idén om ständig ekonomisk tillväxt är ohållbar. Vår tillväxt, menar han, bygger på exploatering av naturens resurser. Ju rikare vi blir desto mer utarmas våra ekosystem – en utveckling som exemplifieras av klimathotet.

Trots det är idén om ett samhälle med ingen eller lite ekonomisk tillväxt bannlyst från den politiska debatten.

Nya siffror visar att Sverige har minskat sina utsläpp av koldioxid med 17 procent sedan 1990. Under samma period har den svenska ekonomin vuxit kraftigt. Visar inte det att ekonomisk tillväxt och en hållbar utveckling kan samexistera?
– Nej, det gör det inte. Om Sverige inte hade handlat med omvärlden under den här perioden så hade ni haft ett hyfsat argument. Men sanningen är att de globala koldioxidutsläppen har gått upp med ungefär 40 procent under samma tidsperiod, vilket är en utveckling som leder åt helt fel håll.

– I Storbritannien har vi haft en liknande ”framgångssaga”. Vi har minskat våra koldioxidutsläpp med ungefär 15 procent. Men om du tar med handelsflödena i beräkningen – de koldioxidutsläpp som är inbäddade i handeln med varor – ser du en ökning av utsläppen. Jag har inte studerat situationen i Sverige, men jag skulle gissa att en del av minskningen försvinner när du räknar in handeln. Kanske till och med allting.

– Den andra svårigheten är att inte ens utsläppsminskningar på 17 procent är tillräckliga. Du måste visa att du kan fortsätta att ha ekonomisk tillväxt och samtidigt pressa utsläppen med uppemot 80 procent de kommande 40 åren.

Det här anknyter till en viktig distinktion i din bok, den mellan relativ och absolut ”frikoppling”. Varför är den så viktig?

– Det här är exakt vad vi har gjort på den globala nivån. För varje krona i ökad produktion har vi de senaste decennierna minskat utsläppen med runt en tredjedel. Det kallas för ”relativ frikoppling”. Relativ eftersom det som åsyftas är minskningen i utsläpp, materialförbrukning eller något annat, per producerad enhet.

Och absolut frikoppling är någonting annat?
– Problemet är att vi hela tiden producerar allt mer. Den stora frågan är: Kan vi få ned de totala utsläppen samtidigt som ekonomin växer? Inte minskade utsläpp per krona tillväxt, utan minskade utsläpp totalt sett. Det är absolut frikoppling, vilket bara några få länder har lyckats åstadkomma. Och de som lyckats har gjort det tack vare ett globalt handelssystem som innebär att en del av den produktion som ger upphov till utsläpp framställs någon annanstans.

– I slutändan är det enda som spelar någon roll de globala koldioxidutsläppen, och de ökar alltjämt. Den enda gången vi såg en tillfällig minskning i utsläppen var under finanskrisen, när hela ekonomin saktade in.

I din bok tar du upp de diskussioner om en ”ny grön giv” (a new green deal) som fördes efter finanskrisen. Du verkar vara både för och emot idén. Varför?
– Idén med den gröna given var väldigt vettig eftersom den förde samman två goda idéer.

– Den första är att du behöver investeringar för att genomföra omvandlingen till en utsläppssnål ekonomi. Du behöver investera i förnyelsebara energikällor, effektivisera energiförbrukningen, satsa på resursplanering, kollektivtrafik, och så vidare.

– Den andra idén går 80 år tillbaka i tiden, till Franklin D. Roosevelts ”New Deal”. Huvudtanken var att regeringar skulle investera i ekonomin när den saktade in. Det stimulerar ekonomisk aktivitet, vilket leder till ekonomisk återhämtning – och du får tillbaka den tillväxt, de jobb och allt annat du vill ha.

– Så den gröna given var förnuftig. Vi befann oss i en svår situation. När finanskrisen bröt ut och ekonomin saktade ned kände regeringarna desperat att de var tvungna att göra någonting. De sjösatte ekonomiska stimulanspaket. Och om du ändå ska investera i ekonomin – varför inte se till att en del av de pengarna satsats på gröna investeringar?

Såg vi några gröna stimulanspaket?
– Ja, en del pengar investerades faktiskt i grön teknologi. Det var en positiv konsekvens av krisen. Sedan fanns det en rad andra problem. Den gröna delen av investeringarna var förhållandevis små i många länder. De var stora i Sydkorea och en del länder i Sydostasien. Men de utgjorde en liten del av investeringarna i USA, Storbritannien och Europa. Dessutom fanns det en del andra saker i stimulanspaketen som var väldigt ”ogröna”. Stödet till bilindustrin, till exempel.

Är det därför som du är kritisk till den gröna given?
– En av orsakerna. Men på ett mer fundamentalt plan är problemet ett annat. Idéerna bakom den gröna given rör inte vid den grundläggande dynamiken som en tillväxtbaserad ekonomi bygger på. Tvärtom. De ekonomiska teorier som ligger bakom idén med stimulanser säger att du måste tillbaka till tillväxt, så att du kan betala tillbaka de lån du tog för att investera dig ut ur lågkonjunkturen.

– Den gröna given bygger fortfarande, på ett teoretiskt plan, på att du någon gång kommer tillbaka till ekonomisk tillväxt. Och med ekonomisk tillväxt hamnar du i samma dilemma igen. Du kan minska den relativa resursförbrukningen, men den totala produktionen ökar hela tiden snabbare. Du uppnår aldrig någon absolut minskning av utsläppen eller förbrukningen av naturresurser.

– Den gröna given har inte ifrågasatt den underliggande arkitekturen i en tillväxtbaserad ekonomi. Det är anledningen till att jag är både kritisk och positiv till idén.

Hur ser den underliggande arkitekturen i en tillväxtbaserad ekonomi ut?
– Den har ganska specifika särdrag. En central del handlar om ökad produktivitet. Att kunna producera mer per anställd, mer per arbetad timme. En tillväxtbaserad ekonomi har starka drivkrafter att hela tiden öka produktiviteten. Det betyder att arbetsgivaren behöver färre människor nästa år – för att göra samma mängd jobb som tidigare.

– Om inte produktionen växer har arbetsgivaren färre anställda – vilket betyder att någon saknar jobb. Arbetslösheten växer, efterfrågan i ekonomin sjunker, färre människor köper saker, produktionen minskar, ännu fler människor blir av med jobbet. Du hamnar i en negativ spiral. Det här är anledningen till att ”nolltillväxt” eller ”negativ tillväxt” är ett så instabilt tillstånd.

– Så vi tvingas hela tiden öka produktionen, fortsätta med tillväxt – bara för att hålla människor sysselsatta. Det är förklaringen till varför politiker fortsätter att säga att ”tillväxt är lika med jobb”.

Stämmer inte det?
– Bara så länge vi fortsätter att sträva efter ökad produktivitet. Och så länge du antar att de anställda arbetar lika många timmar i framtiden som de gjorde tidigare. En lösning är att alla i hela samhället arbetar mindre. Då skulle inte ekonomin behöva växa så mycket.

Vad är det mer som driver den tillväxtbaserade ekonomin framåt?
– Våra inkomster delas upp i vad vi spenderar omedelbart och vad vi sparar. Vårt sparande går till finanssektorn och finanssektorn investerar. Finanssektorn letar efter ”produktiva tillgångar” som kan ge tillbaka avkastning i framtiden. Det kan vi få eftersom vi har expanderande konsumtionsmarknader. Vi får tillbaka tillväxt.

– Det här är centralt. Hur investeringar används i en tillväxtbaserad ekonomi för att stimulera produktionen och konsumtionen av ständigt nya saker.

Kan inte tendensen till ständigt ökande effektivitet utnyttjas för miljöns bästa?
– Det är självklart att resurseffektivisering är något vi ska uppmuntra. Med incitament, regleringar och nya strukturer. Det är en del av en ny ekonomi. Men det är inte tillräckligt. Relativ frikoppling är fortfarande inte samma sak som absolut frikoppling. Ökad effektivitet berör inte den underliggande dynamiken som gör att effektivitetsvinsterna äts upp den ökande produktionen.

Hur kommer vi dit? Till en ekonomi utan, eller med mycket lägre, tillväxt?
– Så länge ekonomisk stabilitet är beroende av ekonomisk tillväxt så kommer inte regeringarna kunna agera. De nödvändiga förändringarna kommer inte att skapas, eftersom de hela tiden kommer att slitas mellan tillväxt – som är basen för stabilitet – och till exempel naturskydd.

– Vad som behövs är en långsiktig strategi. I boken delar jag upp det i tre punkter. Punkt ett handlar om att fastställa gränserna. Vår oro just nu handlar om att vi använder naturresurser för fort, att vi släpper ut för mycket koldioxid i atmosfären, avverkar skog och minskar våra vattenresurser i för hög hastighet, och så vidare. Men vi har en mycket oprecis förståelse för var de här gränserna går.

– Koldioxidutsläppen och klimatet är det området där vi har bäst uppfattning om var gränsen överträds. Men det finns en rad andra kritiska resurser där vi inte är i närheten av samma precision. Dessa gränsdragningar måste vi ta hänsyn till när vi organiserar vår ekonomi.

– Steg två handlar därför om att ordna ekonomin på ett nytt sätt. Vi behöver en ny makroekonomi där ekonomisk stabilitet inte är beroende av att expandera konsumtionstillväxten. En makroekonomi där du kan tänka annorlunda kring balansen mellan konsumtion och investeringar, på investeringarnas roll och den finansiella sektorn. Där behövs en större försiktighet. Investeringar som är etiskt och socialt ansvarstagande måste genomsyra den finansiella sektorn. Sedan behöver vi nya ekonomiska indikatorer som faktiskt mäter det som spelar roll. BNP är en meningslös indikator med välkända nackdelar.

– Till sist måste vi förändra den sociala logiken. Staten måste erkänna att den är med och skapar den logik som innebär att vi systematiskt stimulerar väldigt specifika typer av mänskligt beteende. Ett tävlingsinriktat, individualistiskt, nyhetssökande konsumtionsbeteende. Det är den typen av människor vi behöver för att systemet ska fortsätta att fungera.

Tiden för intervjun är slut. Tim Jacksons schema är pressat. Om ett par timmar ska han hålla ett föredrag i ABF-huset i Stockholm med Anders Wijkman från Tällberg Foundation och SEI:s Johan Rockström.

Det finns fler frågor jag skulle vilja ha hunnit ställa. Som att Jackson – som har forskat mycket på konsumentbeteende – riktar in sig på den ”sociala logiken”. Vi måste förändra de värderingar, de beteenden som är förhärskande i samhället, verkar han säga. Det kanske man kan hålla med om. Men hur ska det gå till? Finns det inga problem med att staten sätter upp normer för hur man ska tänka och bete sig?

Behövs inte en avsevärd tillväxt om vi vill komma till rätta med den djupa fattigdomen i världen? Hur mycket ska utvecklingsländerna tillåtas växa?

Frågorna är gigantiska. Funderingarna sätter igång. Kanske är det Tim Jacksons avsikt.