Ännu mer socialdemokrati

Moderaterna har aldrig varit så stora som de är nu. Men mycket vill ha mer. Efter partiets ”Sverigemötet” i Karlstad är kursen tydlig: Vandringen mot mitten fortsätter. Receptet stavas mer socialdemokratisk retorik.

En frukostmatsal i Karlstad, en solig men kylslagen morgon i maj. Finansminister Anders Borg ser ut att ha lite svårt att bestämma sig. Vad av det som hotellet har dukat fram vill han egentligen ha? Om ett par timmar ska han ta på sig slipsen och kavajen och tala under rubriken ”En ansvarsfull ekonomisk politik för Sverige” på Moderaternas kommundagar. Efter en stund vid buffébordet försvinner han till matsalens bakre del tillsammans med några medarbetare. Borg ser knappast nervös ut. Mer hemmaplan än så här blir det inte.

Timbrokritik
Vid ett annat bord småpratar en grupp moderata politiker från en av Stockholms kranskommuner. En av dem har slagit upp Dagens Nyheter, vars inflytelserika debattsida dagen till ära har upplåtits till tankesmedjan Timbros ”Idékommission för Borgerlighetens framtid”. Kommunpolitikern skakar på huvudet.
– Jaha. Då är Timbro ute igen och skäller på oss.
– Hur vore det om de kanske skällde lite på socialisterna någon gång, muttrar en annan. Men diskussionen blir kortvarig.
– Kan du hämta lite mer kaffe, frågar en tredje.

Några minuter senare reser de sig och promenerar i samlad trupp bort mot Karlstads nya konferensanläggning, en svart låda vid Klarälvens strand.

Timbros debattörer deklarerar i artikeln att de inte är nöjda med borgerligheten. ”Vilken är egentligen den borgerliga politiken för fler nya företag, tillväxt och förbättrad konkurrenskraft? Här räcker arbetslinjen inte långt”, står det att läsa. Artikeln vänder sig egentligen inte till Moderaterna i första hand, utan till regeringens övriga partier. Idéarbetet är enligt Timbro undermåligt och reaktivt. Alliansen beskrivs som en ”teknisk konstruktion, inte ett alternativ till egna idéer.” Ändå tar kommunpolitikerna kring frukostbordet åt sig. Utan Moderaterna är borgerligheten i Sverige ingenting.

Välfärden – en klockren moderatfråga
När gänget från kranskommunen, efter att ha köat sig genom säkerhetskontrollerna, slagit sig ner i kongressalen, tar partisekreterare Sofia Arkelsten plats på scen. I denimskjorta och med ett brett leende förkunnar hon att Moderaterna är ett parti för ”många olika människor”, vilket är något nytt. Moderaterna har aldrig varit så stora som nu. Arkelsten förkroppsligar på många sätt den förändringen. Vem hade vid tiden för katastrofvalet 2002 trott att partiorganisationen blott ett decennium senare skulle ledas av en miljöpolitiker, som inleder sitt anförande med att prata om att Moderaterna måste bli bättre på att prata om välfärden?

”Vi har inte väljarnas förtroende i välfärdsfrågorna”, säger hon. Arkelsten vänder sig till de omkring 1700 kommunpolitikerna och förkunnar att de måste bli bättre arbetsgivare. Att offentliganställda runt om i landet upplever brist på makt över sitt arbetsliv. Karriärvägarna måste bli fler. Den som vill arbeta heltid ska kunna göra det, säger Arkelsten. ”Det här är en klockren moderatfråga!” Uppenbart är att Moderaterna i en fortsatt promenad mot mitten ser att det finns fler vinster att göra på att försöka göra frågor som alltid tillhört fackförbunden och den politiska vänstern till sina. När Arkelsten en stund senare dundrar att frågan om ”rättvisa” är central, att klyftan mellan de som har jobb och inte har jobb måste bort, är det lätt att undra var man har hamnat. Åhörarna applåderar.

Lärare och sjuksköterskor
Efter seminarier och lunch är det dags för Anders Borg. Så fort han visar sig utbryter glädjefnatt i publiken. Det är knappt han kan börja prata, applåderna vill inte sluta. När Borg väl kommit igång är det bekanta pratminus. ”Världsekonomin är som Nordsjön – karg och hård”. ”Vi rustar båten så att vi är beredda om stormen kommer.” Stabilitet, trygghet, ansvar för finanserna. Politiken som vann valet. Sedan säger Borg att svenska hushåll har skött sig och att Sverige står starkt tack vare de ”besvärliga” besluten i sjukförsäkringsfrågan. Men sedan händer något. Borg säger sig vilja rikta mer resurser till ensamstående mammor.

Den socialdemokratiska retoriken fortsätter att eka. Samhället hänger ihop, heter det. Fler ska arbeta, det är målet med varje moderat budget. Till skillnad från Arkelsten pratar Borg inte om exempelvis rätt till heltid, men de yrkesgrupper som återkommer är lärare och sjuksköterskor. Väljare vars löner betalas med skattemedel, men som inte är medlemmar i Kommunal. LO-förbundets medlemmar har som bekant för höga löner, enligt Borg. Han avslutar med att upprepa det som spelar roll: Ansvar, jobb, sammanhållning. Stående ovationer.

Dagens Arena försökte i februari 2011 reda ut i vilken riktning det moderata idéarbetet pekar, men det tydligaste beskedet var att det vet man inte förrän partiet träffas till stämma i Örebro, i oktober 2011. Då kommer det också stå klart vad Anders Borg menade när han under sin presskonferens i Karlstad sa: ”Vi har uppenbarligen en del kvar i jobbpolitiken. Man behöver offra vissa jobbincitament.” Borg hänvisade till den situation som uppstår när en person som uppbär försörjningsstöd (i vardagligt tal kallat socialbidrag) får en inkomst. Den räknas av mot stödet, vilket kan leda till att den privatekonomiska vinsten av att arbeta blir noll, eller mycket liten.

Stockholms kommuns moderata socialborgarråd, Anna König Jerlmyr, har tidigare i år lyft frågan.

– Det borde vara så att människor som länge haft försörjningsstöd och får ett jobb, om så bara en dag i veckan, får behålla en del av lönen, kommenterade König Jerlmyr i Dagens Nyheter.

En moderat bidragslinje?
Det börjar skönjas en socialdemokratisk pragmatism i ekonomiska frågor hos Moderaterna. Möjligen är det en insikt som kommer efter ett snart femårigt regeringsinnehav. Jobbskatteavdraget ger, som Timbro påpekar, inte nya jobb till alla. Samhället måste gå in och stötta. Med skattemedel. Det svåra för Anders Borg blir att lösa knutarna men samtidigt retoriskt kunna ställa ”jobblinje” mot ”bidragslinje”, även i fortsättningen.

Moderaterna låter som vi på sistone har vant oss vid att de låter. Något gammalt, något nytt, något lånat och något blått. Tydligast efter konferensen i Karlstad, det första större moderatmötet sedan valet, är skillnaden mot den politiska huvudmotståndaren i graden av självförtroende. Moderaterna nästan spricker av det, medan Socialdemokraterna knappt kan stava till det. De övriga allianspartierna liknar mer Socialdemokraterna, men Moderaterna anser inte att det är deras problem. Vad debattörer från Timbro än säger. Inte ännu.