Dags för Europa att sluta stötta diktaturer?

Samtidigt som kraven på demokrati sprider sig över Nordafrika står den Europeiska Unionen handfallen. Dagens Arena reder ut några av de intressen som har legat bakom Europas relationer med de auktoritära staterna på andra sidan Medelhavet.

För en gångs skull satte Europa ned foten. Eller försökte, i alla fall.

Efter chockerande uppgifter om förhållandena för politiska fångar i Marocko och med hänvisning till situationen i det ockuperade Västsahara tog Europaparlamentet ett ovanligt skarpt beslut: Om inte Marocko bättre respekterade de mänskliga rättigheterna kunde regimen i Rabat glömma det bistånd på 600 miljoner dollar som snart skulle börja betalas ut.

Marocko reagerade kraftigt. Kungen, som trots vissa reformer i demokratisk riktning i praktiken styrde landet som envåldshärskare, kontrade snabbt. Om inte kritiken från Europa mildrades skulle fiskeöverenskommelsen som gav båtar från Europa rätt att fiska i marockanska – och västsahariska – vatten inte förnyas. Spanien, vars fartyg utgjorde lejonparten av den europeiska fiskeflottan, slog bakut.

Efter några månaders dragkamp mellan olika europeiska maktcentra återfördes relationerna mellan Europa och Marocko till det normala. En ny fiskeriöverenskommelse slogs fast i maj. På hösten godkände Europaparlamentet biståndsutbetalningarna.

Det var 1992.

EU har accepterat diktatur
När kraven på demokrati nu sprider sig över Nordafrika – från Tunisien till Egypten och vidare – har Europa reagerat både senfärdigt och svagt. Catherine Ashton, EU:s höga representant i utrikesfrågor, kunde först samma dag som Ben Ali slutligen tvingades lämna landet presentera ett uttalande där det slogs fast att EU stödde det tunisiska folket. Fortfarande – efter snart två veckor av protester och hundratals döda i Kairo, Alexandria och Suez – har EU:s utrikesministrar inte tillsammans krävt Mubaraks avgång.

Men kanske är det inte så märkligt.

EU:s och Europas relationer till länderna i Nordafrika går förstås långt tillbaka i tiden. Efter kolonialväldenas upplösning har samarbetsavtalen avlöst varandra. Samtidigt har alla länder på andra sidan Medelhavet, tills helt nyligen, styrts av mer eller mindre auktoritära regimer.
– EU har knappast varit en kraftfull förkämpe för mänskliga rättigheter i regionen, säger Eric Goldstein, som bevakar Nordafrika för människorättsorganisationen Human Rights Watch.

– Det är sällan man har villkorat relationerna till de här staterna med att de också måste förbättra läget för mänskliga rättigheter, fortsätter han.

Så hur ser dessa relationer ut?

Täta band över Medelhavet
Europas förbindelser till staterna i Nordafrika är mångbottnade. Varje år betalar EU hundratals miljoner euro i bistånd till Marocko, Tunisien, Algeriet och Libyen. Europeiska företag är samtidigt i många fall den främsta källan till direktinvesteringar för länderna söder om Medelhavet. En stor del av Maghrebländernas produktion går på export till Frankrike, Italien, Spanien och övriga EU. Några av länderna i Sydeuropa har intressen i Afrikas fiskevatten.

Den första tiden efter avkoloniseringen präglades relationerna över Medelhavet också mest av ekonomiska frågor. Men successivt har samarbetet fördjupats.
– Framförallt Marocko och Tunisien har haft någon typ av associationsavtal med EG eller EU sedan 1960-talet. Men de här avtalen har förändrats över tid. Det har blivit allt mer komplicerade och inkluderar också annat än handelsfrågor, säger Niklas Bremberg, doktorand i statsvetenskap vid Stockholms universitet.

”Stabilitet” och rädslan för islamisering
Samtidigt som handelsavtalen mellan Europa och Nordafrika finns kvar och har stärkts, har även säkerhetsfrågor blivit en allt viktigare del av EU:s grannskapspolitik. Efter terrorattackerna i New York elfte september 2001 har det upplevda hotet från militant islamism kommit att prägla unionens relationer med länderna i söder. I det hypotetiska valet mellan en islamistisk stat på andra sidan Medelhavet och en auktoritär, stabil – men västvänlig – regim har Europa föredragit det sistnämnda.

Aron Lund, frilansskribent med fokus på Mellanöstern, menar att de auktoritära regimerna har utnyttjat västvärldens rädsla för fundamentalistisk islam för att själva hålla sig kvar vid makten.
– De här regimerna gör ju alltid, eller åtminstone sedan 2000-talet, en grej av ”risken för islamism”, och ofta låter sig västvärlden nöja sig med det, säger han.

Men det är långt ifrån den enda förklaringen. Förutom ”kriget mot terrorismen” och det föreställda hotet om vad ett islamskt maktövertagande skulle innebära, finns en annan minst lika viktig orsak till varför EU är så fokuserade på ”stabilitet” vid dess södra gräns. Invandringen.

Kampen mot ”irreguljär migration”
6 maj 2009 beordrade Italien sin kustbevakning att tvinga tillbaka båtflyktingar på väg mot Europa, utan att undersöka om människorna på fartygen var i behov av skydd. I stället bogserade den italienska kustbevakningen båtarna till Libyens huvudstad Tripoli. Där fick passagerarna stiga av – för att omedelbart gripas och interneras av libyska myndigheter.

Händelsen – som inleder Human Rights Watch rapport ”Pushed Back, Pushed Around” – beskriver en stark trend i Europas nya gränspolitik: Bevakningen av unionens gränser och hanteringen av invandringen förläggs allt mer till stater utanför EU.

I maj 2009 tecknade Italien ett kritiserat avtal med Libyen som innebär att båtar på väg till Italien tvingas vända tillbaka. Sedan dess har invandringen till landet minskat kraftigt. Hur många människor som i stället har placerats i libyska flyktingläger är omöjligt att veta.

Staterna i Nordafrika fungerar som transitländer för de invandrare som kommer från Afrika söder om Sahara: ”Irreguljära” migranter som EU till varje pris vill stoppa.

Redan för sex år sedan slöt premiärminister Silvio Berlusconi det första avtalet med Libyens diktator Muammar Khaddafi. Målet var att europeiska flyktingläger skulle inrättas i det nordafrikanska landet – som inte har undertecknat FN:s flyktingkonvention.

Förslaget att upprätta flyktingläger utanför Europas gränser mötte i början en del motstånd, men har snabbt vunnit stöd inom EU. I höstas tecknade EU-kommissionen ett officiellt flyktingavtal med Libyen. Strängare gränskontroller finns med på agendan, samtidigt som EU ska hjälpa myndigheterna i landet att bygga upp ett fungerande asylmottagande.
– Detta är ett viktigt första steg för att lösa den allvarliga utmaning som irreguljär migration utgör. Inte bara för Libyen utan också för EU, kommenterade kommissionären för utvidgning och grannskapspolitik, Štefan Füle, när avtalet skrevs under.

I gengäld får Khaddafis regim 60 miljoner euro av unionen.

En ny utrikespolitik?
EU:s relationer med Nordafrika har mer än något annat styrts av ekonomiska intressen, oron för islamistisk fundamentalism och viljan att kraftigt begränsa den ”irreguljära” invandringen. Att staterna som man samarbetar med i regel måste kallas diktaturer har sällan varit något hinder. Men kanske är en förändring nu att vänta?
– Händelserna i Tunisien har redan påverkat andra länder, säger Eric Goldstein från Human Rights Watch, som befinner sig i Tunisien när Dagens Arena når honom på telefon.

– Samtidigt är de allra flesta överens om att revolutionen här inte är över. Det är fortfarande oklart vad som kommer att hända framöver. Men om Tunisien har genomfört öppna och demokratiska val om ett halvår – då kommer det att få oförutsägbara spridningseffekter, säger han.

I dagsläget verkar de allra flesta vara överens om att EU nu snabbt måste engagera sig i Tunisiens demokratiseringsprocess. I Frankrike – det EU-land som historiskt har haft störst inflytande på Europas Medelhavspolitik – höjs röster om att landets politik gentemot Nordafrika behöver omprövas i grunden.

En sådan politik skulle inte bara behöva baseras på idealism. I en nyligen publicerad rapport från den europeiska tankesmedjan Center for European Policy Studies skriver ett antal forskare att Tunisien visar ”hur en ordning som bygger på politiskt förtryck innehåller fröet till sin egen undergång”. Om det är sant har Europas långvariga stöd till de auktoritära regimerna kanske varit kontraproduktivt. EU ville ha stabilitet vid sin södra gräns – men det är knappast vad som kännetecknar Nordafrika just nu.

Anna Jardfelt Melvin, i dag direktör på Utrikespolitiska institutet, arbetade tidigare på Sveriges EU-representation i Bryssel där hon ansvarade för att driva Sveriges linje i EU-relationerna med länderna i Mellanöstern och Nordafrika. Hon tycker att EU självklart borde bidra med kunskap och resurser för att underlätta övergången till demokrati i Tunisien. Därmed kommer också relationerna med andra staterna i Nordafrika förmodligen att omvärderas.
– Jag har svårt att se att EU skulle kunna förändra sin politik gentemot Tunisien och Egypten, men inte mot de andra länderna i den nordafrikanska regionen, säger hon.

Fiske i Västsahara?
Sedan Europaparlamentet försökte sätta press på Marocko 1992 har en hel del hänt. Det europeiska samarbetet har fördjupats och unionen utvidgats. I Marocko har en kung ersatts av en annan. Men fortfarande är landet en diktatur, och frågan om det ockuperade Västsahara är inte närmare en lösning.

Fiskeriavtalen mellan unionen och monarkin har varit gynnsamma för båda parter. Men just nu rosslar det i EU-maskineriet. Det senaste fiskeavtalet mellan EU och Marocko är på väg att gå ut, och nu pågår ett intensivt arbete med att få till stånd ett nytt.
– Som jag förstår det så funderar havs- och fiskerikommissionär Maria Damanaki på två alternativ, säger Staffan Danielsson, som är sakkunnig under den svenska EU-parlamentarikern Isabella Lövin (MP).

– Det förstnämnda är ett avtal som ger EU tillgång till Marockos fiskevatten, men inte till vattnen utanför Västsahara. Det andra spåret är att temporärt förlänga det nuvarande fiskeriavtalet – som ger EU:s fiskeflottor rätt att fiska också på västsahariskt vatten, säger han.

Precis som 1992 är det Europaparlamentet som tydligast driver frågor om mänskliga rättigheter – medan kommissionen och enskilda medlemsländer tar större hänsyn till säkerhetspolitiska och ekonomiska intressen. 27 februari ska avtalet vara i hamn.