Mona Sahlin ledde sitt parti till en valförlust av historiska proportioner. Mycket berodde på dåligt förankrade vägval och ett av opinionssiffror dopat självförtroende. Samt att socialdemokrater inte vet hur de ska bete sig när de inte har sin bas på regeringskansliet.
Fredagen 21 januari 2011 hade Socialdemokraternas kriskommission bjudit in till ett öppet seminarium om skolpolitik. Två månader återstod till Socialdemokraternas kongress. En av talarna var riksdagsledamoten Mikael Damberg. Just den veckan var Damberg, enligt den samlade skaran famlande kommentatorer, extra het kandidat att ta över efter Mona Sahlin. Damberg höll ett anförande i vilket han mest verkade öva sig på att hålla brinnande tal till socialdemokratiska kongressombud. En av kvällstidningarna var där med filmkamera och högg Damberg under pausen. Övriga åhörare gick på jakt efter en kopp kaffe.
Tack och hej
Kvar inne i seminarielokalen satt den avgående partiledaren Mona Sahlin, som hade tittat förbi för att lyssna. Hon sorterade några papper, för sig själv. Ingen försökte hugga tag i henne, eftersom inget riktigt hade något att säga längre.
Hur blev det så? Det har skrivits spaltmil om vad som ligger bakom arbetarepartiets haveri, men i och med att hon aviserade sin avgång har en diskussion om Mona Sahlins roll i stort sett uteblivit. Socialdemokrater skruvar på sig inför tanken att öppet och med ett kritiskt öga granska sin avgående ledare. Medierna ser ingen konflikt värd att lyfta när Sahlin lämnat walk over.
Sahlins tal till Socialdemokraternas förtroenderåd 4 december 2010, det tillfälle hon egentligen hade valt att avisera att hon inte ställer upp för omval, var så nära ett finger pekat mot Socialdemokraterna man kan komma. (Det var rätt långt ifrån ändå, socialdemokrater är rätt så artiga). Enligt Sahlin hade hon inte fått leda med varken den politik eller den strategi hon trodde på. Då gick det som det gick. Tack för ingenting, nu slipper ni mig, lycka till, ha så kul.
Vinst och förlust
Efter valförlusten 2006 växte en insikt hos Mona Sahlin om att Socialdemokraternas politik måste reformeras, att det inte räckte med att byta ut Göran Persson som partiledare. Sahlin blickade ut över det politiska landskapet och såg att Moderaterna, med övriga borgerliga partier i släptåg, hade rört sig närmare den politiska mitten. Delvis för att den moderata partiledaren Fredrik Reinfeldt har andra värderingar än Carl Bildt och Bo Lundgren. Men också för att den borgerliga valförlusten 2002 förde med sig insikten om att det inte går att vinna val på en politik väsensskild från den dagsaktuella debatten. 2002 hade Socialdemokraterna vunnit tre val i rad på att svara mot väljarnas oro i välfärdsfrågorna. Moderaterna hade tjatat om skatter. Framåt 2006 hade dock arbetslösheten seglat upp som valfrågan framför andra. Reinfeldt kastade sig in i debatten med insikten om att väljarna inte imponerades av statsminister Perssons försäkringar om att ”jobben kommer”. Den lingvistiska benämningen på blandningen av ny och gammal moderat politik blev ”jobbskatteavdrag”.
Att leda Socialdemokraterna är ett av Sveriges svåraste jobb. Inget parti rymmer ett bredare spann av åsikter, spridda över en partiorganisation större än någon annan. När Sahlin snickrade på valseger 2010 gällde det därför inte bara att formulera en politik som kunde utmana Moderaterna. Hon var också tvungen att få med sig partiet. 2007 ställde hon ultimatum i skolfrågan: ”Gå med på det jag tycker eller se er om efter någon annan”. Det gick hem. Två år tidigare, under Socialdemokraternas kongress i Malmö, hade partiledningen försökt trumma fram en liknande omläggning, men fick stryk av ombuden. Ett styrkebesked med andra ord. Det hette att Sahlin hade vunnit över det interna motståndet.
Sahlin och hennes medarbetare drog slutsatsen att det rätta inför 2010 var att gå fram tillsammans med Miljöpartiet – ett parti på frammarsch med maktambitioner som samtidigt var i takt med tiden. Men det var inte bara den gröna dimensionen som Sahlin suktade efter. Lika mycket handlade det om att förebygga att Miljöpartiet närmade sig den borgerliga regeringen, bland annat i frågan om a-kassan. Sahlins försök att vandra med Miljöpartiet var i förstone taktiskt. Det politiska innehållet kom i andra hand.
Den stora missen var att inte förankra beslutet bättre i rörelsen, som togs på sängen av planerna på ”gemensamt samarbete till 2020”. De som redan tidigare ansåg att Miljöpartiet åtminstone är småborgare överdrev sin förvåning. Sahlin tvingades krypa till korset och be Vänsterpartiet om ursäkt. Plötsligt var de tre partier, inte två, som skulle samarbeta. Att Vänsterpartiet bjöds in kan ses som en intern misstroendeförklaring mot Sahlins strategi.
Fångad i blockpolitiken
Socialdemokraternas kriskommission skriver att samarbetet med Miljöpartiet och Vänsterpartiet bidrog till att minska det nästan löjligt stora försprånget i opinionen oppositionen länge hade under den förra mandatperioden (som mest över 58 procent enligt mätningarna). Men kriskommissionen skriver också att samarbetet inte på egen hand förklarar valresultatet.
Det rödgröna trepartisamarbetet grusade nämligen Mona Sahlins planer på politisk förflyttning mot mitten. Redan 2007 hade Socialdemokraterna, på Sahlins initiativ, satt sig ner för att ompröva politiken i interna ”rådslag”. När trepartikoalitionen lanserades blev dessa plötsligt meningslösa. Tanken hade varit att Sahlin, genom rådslagen, skulle bereda väg för flera större ändringar av den socialdemokratiska politiken. Precis som med skolpolitiken. Den nya politiken skulle sedan lanseras i god tid före valrörelsen och samtidigt vara förankrad i leden, i ”laget”. Nu blev det i stället rödgröna trepartiuppgörelser, varav några presenterades så sent som en knapp månad före valdagen. När socialdemokrater i dag talar om rådslagen skakar de på huvudet och undrar vad som var meningen med de där diskussionsklubbarna.
Med en fastlåst blockpolitik – en högerkoalition och en vänsterkoalition – uppstod en situation med ett politiskt enigt block i regeringsställning, och ett politiskt oenigt block i opposition. Sahlin hade fått sin politiska skolning från personer som Ingvar Carlsson, statsminister 1986-1991 och 1994-1996. Av Carlsson hade hon lärt sig att Socialdemokraterna historiskt vunnit mest när de gjort upp över blockgränserna. Det borgerliga blocket var visserligen omöjligt att bryta upp före valet, men efter en eventuell valframgång 2010 ville Sahlin ha möjligheter att göra upp inte bara till vänster, utan också till höger.
Mona Sahlins plan hade ersatts av en annan som hon inte trodde på. Hennes ställning internt blev svagare och politiken en annan än det var tänkt. Trepartisamarbetet valde ”En ny regering för hela Sverige” som sin slogan. Med tanke på att Sahlin helst ville vara flexibel i sitt regeringsbildande var det ett ironiskt motto.
Partiledaren – allt och inget
Vad var det som fick krafter inom arbetarrörelsen att beskära Mona Sahlins mandat så kraftigt? Statsvetaren Jenny Madestam har forskat på ledarskap inom bland annat Socialdemokraterna. Enligt Madestam har Socialdemokraterna en tradition av att både sätta partiledare på piedestal, och samtidigt hylla ledare som prioriterar rörelsen framför sig själva. Partiledare har behövt ge sken av att vara politiska övermänniskor, och samtidigt framstå som vem som helst.
Balansgången är till synes omöjlig, men det har fungerat så länge partiet har suttit i regeringsställning. Partiledaren kan då utsättas för häftig kritik över ett oönskat beslut, men beslutet har ändå accepterats med motiveringen att är en nödvändig del av en maktpolitisk kohandel. Eller så bortförklarades beslutet av en diffus EU-process, eller bristande finansiellt utrymme. Förståelsen för att partiledaren inte kan göra allt på en gång är helt enkelt en viktig del av den socialdemokratiska själen. Så länge det tröga men tydliga reformarbetet pågår lämnar socialdemokrater sin ledare i fred. Pluspoäng får den ledare som dyker upp på ett årsmöte i arbetarekommunen och småpratar lite.
Ofta brukar det sägas att vi i Sverige egentligen inte bryr oss om vem partiledaren är, att vi röstar på politik. Jenny Madestam håller inte med.
– När vi pratar om partiledarnas betydelse, då fokuserar vi ofta strängt på ledarens förhållande till väljarna. Men partiledarna är även viktiga i förhållandet till organisationen och vilken politik man ska föra. De har flera olika roller och är viktiga i alla dessa roller. Partiledaren är också en person och då blir det vi i dagligt tal kallar förtroende viktigt. Han eller hon är den främsta företrädaren för idéerna.
De inom Socialdemokraterna som uttryckt missnöje med ledaren har, när ledaren varit statsminister, kunnat mutas till tystnad med en smula makt. Det kan handla om att leda en statlig utredning, ett styrelseuppdrag eller en landshövdingstitel. En partiledare som är statsminister kan också avväpna kritikerna genom att sätta dem i regeringen. Mona Sahlin hade inget av dessa verktyg när missnöjet över planerna på tvåpartisamarbete utbröt. Dessutom hade hon ursprungligen blivit vald för att vara Göran Perssons antites. Maktfasoner, bufflighet och fulspel för att få ordning på torpet var därmed uteslutet.
Om du varken har godis från regeringskansliet, eller möjlighet till maktspel, så saknar du verktyg för att hålla ordning på den bångstyriga arbetarrörelsen. Mona Sahlins position försvagades, och hon kom att framstå som osäker, otydlig, svag och till och med feg som ledare. Socialdemokraternas partiordförande måste ha mandat för att köra full fart framåt. Det lyckades inte Mona Sahlin med, vilket väljarna märkte. Sahlin hamnade på defensiven och kunde inte ändra dynamiken i den valrörelse som belönade gänget som skötte finanskrisen.
Fler fel
Men det var mer än det oönskade koalitionsbyggandet som gick fel under Mona Sahlins ledning. Det rödgröna debaclet krockade med de dopade opinionssiffrorna. Det gjorde att socialdemokrater landet runt, inklusive Sahlin, lutade sig tillbaka – trots att politiken hade fått underkänt av väljarna 2006. En diskussion om den ekonomiska politiken uteblev och den känsliga frågan om skatter hade uteslutits redan i rådlagen. Den ekonomisk-politiske talesmannen, tidigare finansministern Pär Nuder, fick kicken från sin post i januari 2008 och ersattes av Thomas Östros. I övrigt hände det inte så mycket.
Socialdemokraternas ekonomiska politik reducerades under den förra mandatperioden ofta till taktiska övningar i riksdagen, där man jobbade för att knyta till sig Miljöpartiet och sedermera även Vänsterpartiet. Det blev mindre analys och mer utspel. Det skulle visa sig ödesdigert när finanskrisen gjorde ekonomisk politik till en valfråga. Sahlin och Östros valde att vänta med att släppa valmanifestet till dess att den moderata finansministern Anders Borg presenterat sina budgetramar för hösten 2010. Att Socialdemokraterna inte självständigt formulerade egna budgetramar var en tydlig indikation på att man under mandatperioden hade slarvat med analysen av ekonomin.
Avgå!
Att det gick som det gick framstår som mer eller mindre allas fel. Men det är svårt att som politiskt parti hantera kollektiv skuld, särskilt i ett läge utan ledare. Sahlin har ofta sagt att hon vill ”sätta laget framför jaget”. Men om laget sätter sig på tvären och surar, vad gör man då? Många har undrat, efter talet till förtroenderådet, varför Mona Sahlin inte talade ur skägget tidigare. Den frågan väntar ännu på sitt svar.
Det politiska arv Mona Sahlin framför allt lämnar efter sig, erkänt i alla läger, är hennes arbete mot diskriminering. Mindre ihågkomna är Sahlins insatser som arbetsmarknadsminister i början av 1990-talet, då hon bland annat tog en smäll för laget och presenterade krisreformer i form av bland annat strejkstopp. Strejkstoppen genomfördes aldrig, men gav Sahlin fiender i flera fackförbund med tung röst i arbetarrörelsen. När Sahlin valdes till partiledare 2007 tydliggjordes det att ”sveket” varken var glömt eller preskriberat. Det finns de som aldrig förlät att Mona Sahlin hellre äter falukorv med barnen, än entrecote med LO.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
