Regeringen Reinfeldt I utsåg först en Timbrochef till kulturminister. Kultursverige satte champagnen i halsen och andades ut när kulturdepartementet efter ett par dagar fick en ny chef. Fyra år senare suckar kulturarbetarna över ministerns övertro på att sponsring och skattesänkningar är vägen till ett rikt kulturliv.
Novemberkväll på Filmhuset i Stockholm. I foajén trängs en förväntansfull skara kulturjournalister, ledarskribenter och andra mer eller mindre vana premiärlejon. Några tuggar på salta pinnar och chips, andra dricker ett glas gratis bubbel. Vissa har klätt upp sig till tänderna, andra inte alls. Om en stund kommer vi promenera in i salongen, bänka oss i de generösa svarta stolarna, öppna våra plastpåsar med 3D-glasögon och titta på opera. Folkoperans hyllade uppsättning av Faust ska sändas live, över fibernätet, i 3D. Ensemblen spelar alltså föreställningen i en annan stadsdel för publik, som vanligt, samtidigt som vi ska se den på en bioduk. Kulturminister Lena Adelsohn Liljeroth har invigt händelsen lite tidigare under kvällen. Precis innan ridån ska gå upp slinker den tidigare kulturministern Leif Pagrotsky in i salongen.
Hotet från Timbro
Många i publiken hör gissningsvis till den grupp människor som satte champagnen i halsen för drygt fyra år sedan. Den nybakade statsministern Fredrik Reinfeldt utnämnde nämligen partikamraten och chefen för tankesmedjan Timbro, Cecilia Stegö Chilò, till kulturminister. Många hade trott att Folkpartiet, det borgerliga parti som traditionellt förknippas med intresse för kulturfrågor, skulle lägga beslag på kulturdepartementet. Men i stället blev det alltså en person från Timbro. Den borgerliga åsiktsbildningens flaggskepp hade då och har fortfarande rykte om sig att vara negativt inställda till offentligt finansierad kultur. På 90-talet gav Timbro ut en rapport som i princip svarar nej på den retoriska frågan ”Kommer ett teaterlöst samhälle vara dåligt?” Vilken kulturpolitisk linje som Stegö Chilò faktiskt ville driva fick vi aldrig veta. Efter avslöjandet om att hon inte hade betalt tv-licens sedan åtminstone 1990 hamnade hon i ett mediedrev och avgick. Ironiskt nog hade Stegö Chilò i alla fall hunnit initiera en reform – halverad tid för public service-bolagens sändningstillstånd.
Till ny kulturminister utsågs Lena Adelsohn Liljeroth, en politiker som till skillnad från Stegö Chilò utstrålade kulturpolitisk erfarenhet och en vilja att skynda långsamt. Adelsohn Liljeroths insats under den gångna mandatperioden har inte heller präglats av någon vidare offensiv. Detta trots en kulturutredning i tre band, med efterföljande nya kulturpolitiska mål, digitalisering av biografer på mindre orter samt en omläggning av infrastrukturen för delar av kulturstödet. Det senare har i folkmun fått namnet ”kulturkoffertar”. I korthet handlar det om att vissa statliga kulturanslag efter förhandling mellan stat och region i framtiden ska fördelas av regioner. Utgångspunkten ska återges i en regional kulturplan som har tagits fram i samverkan med kommunerna och i samråd med kulturlivet. Planen måste också godkännas av Kulturrådet.
Skattesänkningar som kulturpolitisk reform
Det är alltså inte Adelsohn Liljeroths kulturpolitiska reformer som sticker ut. Att låta regioner formulera kulturplaner är en modell så god som någon. Dessutom lär det dröja ungefär ett decennium eller så innan modellen kan utvärderas. Däremot är Adelsohn Liljeroths kulturpolitiska perspektiv iögonfallande. Hon talar ofta om ”samverkan mellan kulturen och näringslivet”, om kultursponsring och om kulturarbetare som ”entreprenörer”. I veckan inrättades exempelvis ett råd för kulturella och kreativa näringar. Mest intressant är att Adelsohn Liljeroth har sagt att den viktigaste kulturpolitiska reformen som genomförts sedan maktskiftet 2006 är jobbskatteavdraget. Hennes motivering är att ”alla [har] fått en månadslön mer i plånboken”.
– Jag har aldrig sagt att jobbskatteavdraget är “den viktigaste kulturpolitiska reformen”, dock att det är en viktig reform, svarar Lena Adelsohn Liljeroth, via e-post. I statistik från SCB kan man se att kultur- och fritidskonsumtionen ökar när den disponibla inkomsten ökar. Vi får nämligen inte glömma bort att två tredjedelar av all kultur vi tar del av betalar vi själva – därför spelar den extra månadslön som jobbskatteavdraget inneburit stor roll.
Den SCB-statistik som Adelsohn Liljeroth hänvisar till är en årlig sammanställning av hushållens utgifter. I kategorin kultur och fritid ingår bland annat utgifter för fritidshus, resor, hotell och mobiltelefoner. Det uppenbara problemet att antalet sysselsatta i Sverige, alltså de som får jobbskatteavdrag, är omkring 4,6 miljoner, det vill säga drygt hälften av befolkningen, verkar kulturministern inte se som en faktor i sammanhanget. Men det är egentligen inte särskilt märkligt. Adelsohn Liljeroths kulturpolitik är ett utslag av en ideologisk utgångspunkt som ser marknaden som drivande i förändringar och förbättringar. Det står i motsats till att marknaden, medborgarna, staten och aktörer som inte är en del av näringslivet tillsammans driver samhällsutvecklingen tillsammans med marknaden.
Att kulturens egenvärde som skildrare av vår samtid borde få en mer framlyft position kan verka logiskt i ett informationssamhälle. Men det är ett resonemang Adelsohn Liljeroth inte tycks vara särskilt intresserad av.
– Jag kan önska att vi hade en kulturminister som bar sin titel lika stolt som en fransman! I Frankrike står kulturen högt i den politiska hierarkin. Tyskland är ett annat bra exempel på ett land där man satsar på kultur. Historiskt vet vi att alla samhällen som inte intresserar sig för kultur går under, säger Sophia Artin, teaterchef på Teater Galeasen (plantskola för bland andra Mikael Persbrandt och Noomi Rapace).
I Sverige har kulturpolitik låg status bland politiker. Kulturdebatten handlar ofta om att kulturarbetare är en tärande grupp bidragstagande personer, menar Sophia Artin. Det den borgerliga regeringen lyfter fram som satsningar ger hon inte mycket för.
– I Sverige har vi ”skapande skola”, som man är väldigt stolta över på kulturdepartementet. Man säger sig prioritera barn och unga, men det är ju bara hittepå alltihop. De estetiska programmen försvinner från undervisningen med den borgerliga skolpolitiken. Det hänger inte ihop, säger Sophia Artin.
Att öppna fritidsgårdarna och replokalerna vore en betydligt bättre satsning på ungdomar, menar hon.
– Det kulturpolitiska klimatet är en del av en mental istid, i vilken kulturen utsätts för populistiska angrepp och ska vara nyttig och mätbar för att få finnas.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
