Europas röda nederlag

Den 15 september 2008 meddelande den amerikanska investmentbanken Lehman Brothers via ett pressmeddelande att företaget ansökte om konkursskydd. Svarta rubriker om spräckta bubblor och bankkris täckte löpsedlarna – länder som Island och Lettland var de första att drabbas av finansiell härdsmälta.

Det var inte bara i Sverige som krisen sågs som ett gyllene läge för en socialdemokrati i opposition. Inför förra sommarens Europaparlamentsval talade Poul Nyrup Rasmussen, tidigare dansk statsminister och numera ordförande för Europeiska Socialdemokraters Parti (ESP), om hur européer skakade av finanskrisen skulle återvända till det socialdemokratiska lägret. Nyrup Rasmussen skulle visa sig ha fel, efter valet konstaterades att den socialdemokratiska gruppen var valets stora förlorare.

Europeisk högerdominans
Europas politiska karta visar land efter land med högerstyre. När två år har passerat sedan finanskrisen lamslog världens kreditmarknader står det klart att det inte fanns något socialdemokratiskt svar på hur finanskrisen skulle hanteras.
– För två sedan var folk förbannade över hur finansmarknaderna fungerade. Det fanns en möjlighet att ifrågasätta dess mekanismer och att marknaderna alltid har de rätta lösningarna. Men det var ingenting som Socialdemokraterna tog till sig, säger Magnus Ryner, professor i internationell politisk ekonomi vid Oxford Brookes University.

– Men man kan likväl säga att socialdemokratin inte hade legitimitet att ta sig an det i och med den starka roll som den haft i att bygga upp mekanismerna. Socialdemokraterna har byggt in sig i en situation där de inte kan dra fördel av en kapitalistisk kris, fortsätter Ryner som också tillägger att frånvaron av svar från de socialdemokratiska partierna under krisen var ett tecken på att den tredje vägen kollapsat.

Tredje vägen som räddning
Efter att muren fallit och kalla kriget var förbi i 1990-talets början var den socialdemokratiska framtidsanalysen mörk. Partierna utgjorde inte längre det stadiga alternativet mellan kapitalism och kommunism – globaliseringen och postmoderniseringen pekade mot nya spelregler. Tredje vägen och New Labour trädde då fram som en ljuskägla.

Tony Blairs parti placerade sig mellan den brittiska konservativa regeringens nyliberalism och den politik som Labour tidigare byggt på. Arvet efter Margaret Thatcher gav Labour möjlighet att tala om social inkludering och samtidigt omfamna marknadens mekanismer på ett sätt som tilltalade många.
– Den tredje vägen var en formel för att försöka appellera till en ny samhällspolitik och ekonomisk situation. Men det betydde att man inte behövde göra så mycket, man kunde acceptera den finansiella avregleringen, säger Magnus Ryner.

Tredje vägen gav en lockande vision av en fortsatt hegemonisk position. Göran Persson, Gerhard Schröder, Wim Kok och Lionel Jospin slöt alla upp – om än i skild utsträckning – bakom den lösning som tycktes ge ett svar på globaliseringen.

Till att börja med var tredje vägen ett framgångsrecept, i slutet av 90-talet styrdes 13 av EU:s då 15 länder av socialdemokratiska regeringar. Vad den tredje vägen trots allt bidrog med var en – förvisso problematisk – analys av en förändrad omvärld. Analysen gav dock bara ett kortsiktigt svar och vad Socialdemokraterna i dag står för framtidsalternativ är oklart.

Urholkning av välfärdsstaten
Det nya alternativ som New Labour stod för skulle visa sig ha besk eftersmak. I praktiken har den tredje vägen inneburit att de socialdemokratiska partierna förlorat delar av den egna väljarbasen – samtidigt som den marknadsinriktade politiken urholkat välfärdsinstitutionerna.
– Det har skett en anpassning till – schablonmässigt sagt – en nyliberalism. I synen på ekonomins dominans, hur det offentliga har pressats tillbaka, avregleringar och privatiseringar, säger Carl Tham (S), tidigare utbildningsminister och numera samhällsdebattör.

”Ingen maktutövning utan demokrati” var ett av huvudargumenten i den tredje vägens politik. Men i själva verket rådde ett stort demokratiskt underskott. I Storbritannien var kanske det tydligaste exemplet Labourledningens involverande av landet i Irakkriget – för väljarna blev det tydligt att deras valda politiker inte var intresserade av att lyssna till folkets protester.

I Tyskland har det socialdemokratiska partiet, SPD, varit nära att gräva sin egen grav. Efter 16 år i opposition återfick SPD makten 1998. Partiet nådde då ut till en medelklass som tröttnat på den kristdemokratiska oförmågan att hantera en växande social ojämlikhet och ekonomisk stagnation.

SPD gick in för att skapa en ökad flexibilitet på arbetsmarknaden. Utvecklingen drabbade framför allt personer med små marginaler, som att a-kassan för långtidsarbetslösa avskaffades. Men politiken påverkade även dem med fasta anställningsformer. På arbetsmarknaden öppnades möjligheter att kringgå kollektivavtalens överenskommelser om löner och skyddslagstiftning.

De traditionella SPD-väljarna såg politiken som ett svek mot de grundläggande värderingarna om rättvisa och det innebar även en intern splittring i partiet. Men även i andra europeiska länder uppfattade väljarna nedskärningar i välfärden som att Socialdemokraterna inte längre hade något svar på växande klyftor.
– I Tyskland blev förändringarna ett oerhört slag för Socialdemokraterna som de inte har hämtat sig från än. Genom den finansiella marknadens enorma betydelse blev vinstkraven väldigt höga, och det innebar att arbetskraft pressades ut och att arbetsmarknaden blev hårdare, säger Carl Tham.

En höger som lärt sig av historien
Samtidigt som socialdemokratin lade sig närmare mitten gjorde även högern en liknande svängning.
– Man påverkade motståndaren. Välfärdssamhället har accepterats i grunddragen och man har sett någon sorts europeisk modell, säger Carl Tham.

En vänster och höger som positionerar sig nära det andra blocket har gjort att den stora majoritet av icke-ideologiskt sinnade väljare upplever det som mindre betydelsefullt vilket parti de lägger sin röst på. Då blir det desto viktigare vad väljarna ser som ett mest regeringsdugligt alternativ. I Tyskland talar Kristdemokraterna i dag lika mycket om att ge lika möjligheter för alla som Socialdemokraterna. Liknande exempel finns som bekant från Sverige där Moderaterna har accepterat Las och statsminister Fredrik Reinfeldt säger sig vara nöjd med skattenivån.

Men att högern och vänstern i många europeiska länder i dag befinner sig närmare varandra har också inneburit en öppning för mer radikala partier – vars missnöje har väckts av mittenpolitiken. I Nederländerna och Österrike, till exempel, har högerpopulistiska partier tagit allt större andelar av väljarkåren. Symptomatiskt för dessa två länder är att välfärdsstaten hållits relativt intakt – men där väljarna har svårt att se skillnader mellan de två politiska blocken.

”Socialdemokraterna måste ställa frågorna”
”Uppgiften för Socialdemokraterna i Tyskland och i Europa, och uppgiften för den demokratiska vänstern i hela världen, är inte att stoppa globaliseringen. Men vi måste ge den en annan riktning. Rättvisa för alla och inte rikedom för fåtalet: Det är den riktning som globaliseringen måste ges.”
Under de tyska Socialdemokraternas kongress i slutet av september höll SPD-ledaren Sigmar Gabriel ett nära två timmar långt tal med ett budskap om att återta rollen som ett brett parti. Han gjorde upp med idén om att socialdemokratin ska söka mitten och den ängsliga anpassningen till vad man tror är en mittenpolitik. Socialdemokraterna ska vara det parti som talar om var mitten ligger.

Med det svenska riksdagsvalet i backspegeln tycks det som att Gabriels analys är värd att överväga för den europeiska socialdemokratin. De socialdemokratiska partierna måste definiera en politik som leder framåt och inte fastna i en längtan tillbaka till den tid som historikern Tony Judt benämnt som ”en europeisk guldålder”.
– Socialdemokraterna måste visa att man är samhällsförändrande i sin egen mening. Det kan inte handla om att hela tiden anpassa sig och svara på andras frågor – man måste själv ställa frågorna, säger Carl Tham.