När Peter Eriksson och Maria Wetterstrand nu avgår som språkrör för Miljöpartiet efterlämnar de en förhandlingsmaskin med stora ambitioner. Om de nya språkrören gör den tyska hemläxan kan Miljöpartiet gå hela vägen.
Valnatten 2002 stod dåvarande statsminister Göran Persson (S) stabilt. Trodde han. Socialdemokraterna hade vunnit fler väljare än 1998, trots att man redan hade suttit vid makten i åtta år samtidigt som valdeltagandet hade sjunkit. Huvudfienden Moderaterna hade havererat. Perssons planer på att obekymrat bilda minoritetsregering kom dock på skam. Statsministern hade inte räknat med att Miljöpartiets två språkrör, valda blott fyra månader tidigare, skulle sätta käppar i hjulen.
Respektlösa uppstickare
Peter Eriksson och Maria Wetterstrand hade i valspurten baxat sitt parti över den då ständigt hotande fyraprocentspärren och visade nu ingen respekt. I stället för att inställa sig pliktskyldigt hos Persson inledde de förhandlingar med valvinnaren Lars Leijonborg (FP) och ledarna för de två andra mindre borgerliga partierna, Maud Olofsson (C) och Alf Svensson (KD). Tanken var att Moderaterna skulle ge passivt stöd till en mittenregering i minoritet, ledd av Leijonborg. Läget blev snabbt förvirrat, eftersom Miljöpartiets språkrör även inledde förhandlingar med Socialdemokraterna, med krav på ministerposter. Indignationen över att Miljöpartiet övervägde att sätta sig i regering med kristdemokrater var stor bland många av partiets sympatisörer. När Leijonborgs drömmar om fornstora Ullstendagar trots allt föll samman stod statsministern kvar, som chef över en helt socialdemokratisk regering. Men stödet från Miljöpartiet och Vänsterpartiet krävde nu hårdare förhandlingar än tidigare.
Erikssons och Wetterstrands agerande bröt med den politiska traditionen som hade gett Socialdemokraterna en självklar prenumeration på nycklarna till Rosenbad. Man gav det traditionella maktpartiet en rejäl knäpp på näsan. Samtidigt lades grunden för ett parti med en skickligare förhandlingsförmåga gentemot övriga riksdagspartier. I den nya kulturen har Miljöpartiet producerat en rad ärrade maktspelare, i form av riksdagsledamöter och politiska tjänstemän. I dag gör partiet obehindrat upp både till höger och vänster i riksdagen. Ute i landet sitter man i fler majoritetskoalitioner i landstingen än något annat parti. Företrädare för Miljöpartiet möts ofta av leenden – de representerar det parti väljarna av allt att döma tycker minst illa om. Medlemmarna är dubbelt så många som för ett par år sedan.
Tomhänta segrare
Miljöpartiet har onekligen stort inflytande över politiken i Sverige i dag. Men regeringsmakten, helt nödvändig för att kunna styra Sverige mot storskaliga reformer på miljöområdet, har visat sig svårfångad.
– Den första reaktionen under valnatten 2010 var besvikelse. Vi vann inte regeringsmakten. Den andra reaktionen var glädje över valframgången, att vi blev tredje största parti i riksdagen och att vi gick framåt i kommuner och landsting, säger Pär Ängquist, Miljöpartiets kanslichef i riksdagen.
– Valet gick både bra och dåligt. Det var bra att vi gjorde vårt bästa val någonsin, men det gick inte vägen med det rödgröna samarbetet. Vi behöver sitta i regering, säger Mikaela Valtersson, gruppledare för Miljöpartiet i riksdagen och en av huvudkandidaterna till den ena språkrörsposten.
– Under den förra mandatperioden växte det fram en insikt om att vi måste in i regeringen och använda makt. Vi menar att den nuvarande regeringen inte är bra för den gröna politiken, säger Åsa Romson, riksdagsledamot för Miljöpartiet och huvudkandidat till den ena språkrörsposten, nominerad av valberedningen.
Inför valet 2010 ingick Miljöpartiet som bekant i ett samarbete med Socialdemokraterna och Vänsterpartiet, med överenskommelsen att vid en valseger skulle alla partier få dela på ministerposterna. Det rödgröna alternativet gick inte hem hos väljarna, och de miljöpartister vars ögon tindrat när de under våren 2010 läst opinionsmätningar som gav Miljöpartiet upp mot 11 procent imponerades inte av det slutliga valresultatet: 7,34.
Utåt säger Miljöpartiets företrädare att det var en verklig framgång att bli riksdagens tredje största parti. Men att vara det minsta tredje största partiet någonsin i riksdagen smäller inte så högt som man vill ge sken av. Visserligen innebär det att Miljöpartiet fått utse Ulf Holm till andre vice talman och att partiet har en viss förtur in i diskussioner i riksdagen. Men flera personer i och omkring Miljöpartiet säger till Dagens Arena att de inte är nöjda med 7,34 procent. Miljöpartiets interna mål inför valet 2010 var att dubbla resultatet från 2006, det vill säga nå omkring 10,5 procent.
Tyska drömmar
Under Miljöpartiets kongress, som inleds i morgon i Karlstad, ska partiet välja nya språkrör och ny partisekreterare. Den nya ledningen har goda chanser att även i fortsättningen se till att Miljöpartiet gör avtryck i rikspolitiken. Partiet arbetar över blockgränserna och har medvind i opinionen. Självförtroendet är högt. Samtidigt tittar man avundsjukt på det tyska miljöpartiet, Die Grünen, som tidigare har suttit i regeringsställning och som under våren 2011 har skapat rubriker genom stora valframgångar i tyska lokalval. Mest uppseendeväckande är storsegern i det konservativa fästet Baden-Württemberg, som partiet nu styr.
Die Grünen har dock inte nått sina framgångar enbart genom en progressiv miljöpolitik. Världens mest kända miljöpartist, Die Grünen-legenden och tidigare tyske utrikesministern Joschka Fischer (uppväxt i Baden-Württemberg), förde sitt parti mot den politiska mitten i början av 1990-talet, en förflyttning som nu bär frukt. Sannolikt var kärnkraftshaveriet i Fukushima en faktor för det gröna valresultatet i Baden-Württemberg. Men Die Grünens senaste framgångar grundar sig i att partiet har varit skickligt på att få väljarnas förtroende inom framför allt arbetsmarknadspolitiken. Det är den förändringen som kanslichefen Pär Ängquist och hans partivänner nu studerar och försöker ta lärdom av.
Miljöpartiets ideologer har börjat använda ord som ”industripolitik”. Det är en retorik som är tänkt att övertyga LO-grupper om att en grön politik ger dem jobb. Inom LO finns fortfarande en stark misstro mot Miljöpartiet som förklaras av uppgörelsen år 2000 med den borgerliga oppositionen, som ledde till en försvagning av lagen om anställningsskydd (Las).
Miljöpartiet har gjort försök att konkretisera den gröna omställningen. I en rapport från 2009 menar Miljöpartiet att 185 000 ”nya hållbara jobb” kan skapas fram till 2020. Det är ett försök att bredda den politik som haltar. ”Gröna jobb” låter bra, men är inte alltid helt konkret. Hur sannolikt är det att 185 000 jobb kan skapas på ett decennium? Siffran bygger på olika branschorganisationers beräkningar, analyser från riksdagens utredningstjänst samt Miljöpartiets egna beräkningar.
– Så kallade gröna jobb är ingen fiktion. EU siktar mot att skapa 2,8 miljoner arbetstillfällen inom förnybar energi fram till 2020. Marknaden för så kallad grön teknik kommer att tredubblas till 2030, räknar man med. Det säger Anders Wijkman, senior advisor vid Stockholm Environment Institute och tidigare EU-parlamentariker (KD).
– Mest intressant är utvecklingen i Tyskland. Där har omställningen till vind- och solkraft genererat oerhört många jobb. Den tyska omställningen har dessutom varit en medveten industripolitisk satsning – man ville helt enkelt bli världsledande på området, säger Wijkman.
Hur mycket Miljöpartiets 185 000 jobb skulle kosta i statliga investeringar framgår inte i rapporten. Klart är att regeringsmakt med inflytande över stora utgiftsområden är nödvändig.
Med en större mantel, mot framtiden
Oavsett antalet jobb som skapas genom en grön omställning är det otvivelaktigt så att det krävs ministerposter, gärna på miljö-, landsbygds-, närings- och finansdepartementen, för att den ska kunna sjösättas. Då duger det inte att nå dryga 7 procent i riksdagsvalet. Kanske räcker inte ens 10 procent, även om Miljöpartiet ingår i en regeringskoalition.
Miljöpartiet har kastat av sig den idealistiska manteln. För att nå makten behöver man axla en ny skrud – man behöver ge svar på samhällets alla utmaningar, som de uppfattas av väljarna. Fram till 2013 ska Miljöpartiet arbeta fram sin nya politik, ett arbete som tar sitt avstamp i Karlstad. Inom det arbetet behöver Miljöpartiet konkretisera vad en grön ekonomisk politik utgörs av. Detsamma gäller politikområden som näringspolitik, skolpolitik, hälsopolitik, integrationspolitik samt utrikespolitik.
Med en bredare politik som konkret svarar på de frågor som väljarna ställer har Miljöpartiet potential att locka över väljare från partier både till höger och vänster. För att kunna bilda regering med Socialdemokraterna behöver Miljöpartiet växa sig så pass stort att den socialdemokratiska partiapparaten inte helt dominerar förhandlingarna. Men de två partierna jagar i stor utsträckning samma mittenväljare. Att gå till val i en sådan rödgrön koalition, vilket var ursprungstanken innan Vänsterpartiet släpptes in, kan visa sig svårt 2014.
Kanske är det så att Miljöpartiet – för att bli ett parti med verklig makt – ännu en gång måste slå in på vägen man försökte vandra 2002: Dörrarna måste vara öppna åt två håll samtidigt. Det må vara väl tidigt för spelteoretiska resonemang om vad som händer efter valnatten 2014. Men miljöpartisterna kan behöva förbereda sig mentalt på ett scenario inom vilket man sätter sig i en borgerlig regering. Å andra sidan betraktas det som fulare att vara ”höger” än ”vänster” i Miljöpartiet, och borgerligheten tycker inte att deras miljöpolitik behöver Miljöpartiets perspektiv.
Helst vill Miljöpartiet gå till val först och kohandla efteråt. En sådan strategi kommer inte bara att kräva en mer gedigen politik. De nya språkrören kommer behöva vara lika kaxiga som Peter Eriksson och Maria Wetterstrand var när de skulle förhandla med Göran Persson hösten 2002.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
