Socialdemokraterna har långsamt förlorat väljarnas förtroende under tjugo års tid. Under samma period har ojämlikheten ökat och arbetslösheten hållit sig kvar på höga nivåer. (S) har misslyckats i sina klassiska paradgrenar – och blivit bestraffade av väljarna.
– Vi gjorde ett dåligt val, ett riktigt dåligt val. Vi fick inte tillbaka förtroendet.
Mona Sahlin var uppriktig och självkritisk på valnatten på Tekniska museet i Stockholm den 19 september. Socialdemokraterna hade gjort sitt sämsta val sedan den allmänna rösträtten infördes i Sverige. Partiet är i kris.
Förklaringarna till valresultatet har inte låtit vänta på sig. Socialdemokraternas katastrofsiffror har sagts bero på Lars Ohlys kommunistarv, på att väljarna har större förtroende för Anders Borg än för Thomas Östros och för att medielogiken med tydliga vinnare och förlorare gynnat borgerligheten. Dessutom är Mona Sahlin själv impopulär bland väljarna.
De analyser och tolkningar av valresultatet som förs fram – både av Socialdemokraternas anhängare och motståndare – kan förstås vara helt riktiga. Men samtidigt är de flesta förklaringar kortsiktiga. De fokuserar på hur valrörelsen har bedrivits, på personer, mediebevakningen eller händelser under den senaste mandatperioden, som finanskrisen. Men alla som tar sig tid att höja blicken ser att (S) långsamt tappat stöd i väljarkåren i mer än tjugo års tid.
Bakom det katastrofala valresultatet 2010 finns en större berättelse: den om en allt mindre dominant socialdemokrati. I mer än ett halvt sekel, från 1932 till 1988, låg (S) stadigt på mellan 40 och 50 procent – förutom de gånger partiet fick egen majoritet i riksdagen. Men bortsett från valet 1994 har (S) de senaste tjugo åren i varje val fått under 40 procent av rösterna.
Dagens Arena har talat med samhällsvetare och utredare för att försöka förstå vad denna nedgång över tid kan bero på. Inte heller i den akademiska världen är enigheten särskilt stor, men ett tema återkommer: att Socialdemokraterna har misslyckats i sina egna paradgrenar. Problemen för partiet handlar om ojämlikhet och jobb.
(S) har sågat av grenen de suttit på
– Socialdemokraterna har alltid behövt en bred väljarkoalition som stöd för sin politik, säger Stefan Svallfors, professor i sociologi vid Umeå universitet.
– Allt ifrån låglönearbetare till relativt välbeställd medelklass har historiskt röstat på partiet.
Påståendet är okontroversiellt. Det går inte att bli ett 45-procentsparti om man enbart representerar och för en politik endast för en socioekonomisk grupp i samhället. En annan professor, statsvetaren Sverker Gustavsson vid Uppsala universitet, håller med.
– Socialdemokraterna har aldrig varit ett klassparti utan ett folkparti, i ordets verkliga mening, säger han.
Problemet är att förutsättningarna för att nå ut till hela denna breda väljarkoalition långsamt har försämrats. Stefan Svallfors menar att den grundläggande förklaringen till Socialdemokraternas vikande väljarstöd är ganska enkel.
– I takt med att ojämlikheten ökat har gruppen som (S) ska täcka in vuxit. Levnadssituationen mellan låglöneyrken och medelklassgrupper skiljer sig åt allt mer, säger han.
Akademiskt uttryckt: det segment av befolkningen som (S) historiskt har sökt sitt stöd hos har blivit allt mer heterogent. På vanlig svenska: undersköterskan, butiksbiträdet eller timvikarien lever i allt mindre utsträckning i samma värld som civilingenjören, datateknikern eller apotekaren.
– När (S) ändå försöker skapa en politik som ska attrahera denna breda koalition av väljare så upplevs den ofta som ”hattig”, fortsätter Svallfors.
– Det framstår som att man pytsar ut olika politiska förslag för att blidka enskilda väljargrupper snarare än som att man har en sammanhållen politik.
Under de nära trettio år som inkomstskillnaderna ökat i Sverige är det framför allt (S) som har suttit vid makten. Sakta men säkert har partiet sågat av den gren de själva suttit på. Men vad beror de ökade inkomstskillnaderna på? Lönespridningen har ökat, men det är inte den enda anledningen. Arbetslösheten, som sedan 90-talskrisen legat kvar på nivåer som på 70- och 80-talet skulle betraktas som oacceptabla, spelar in.
”Arbetslösa får skylla sig själva”?
Stefan Svallfors har undersökt svenskarnas attityder till välfärdsstaten sedan början av 1980-talet. Den senaste undersökningen har ett par år på nacken, men enligt honom verkar ändå medborgarnas stöd för den svenska välfärdsmodellen solitt – med ett undantag: sysselsättningspolitiken.
– Det är en tydlig trend att det är färre och färre som tycker att vi borde lägga skattepengar på att motverka arbetslösheten, säger han.
Hur ska man tolka det?
En viktig anledning till att Socialdemokraterna förlorade valet 2006 var att väljarna inte hade förtroende för partiets jobbpolitik. Det märkliga inträffade att (M) vann valet på sysselsättningsfrågan – Socialdemokraternas paradgren under nästan hela 1900-talet. Väljarna verkade mer uppskatta den moderata ”arbetslinjen” – som i mångt och mycket handlar om att det ska vara tuffare att vara arbetslös och mer lönsamt att jobba – än traditionell (S)-märkt arbetsmarknadspolitik med arbetsförmedling och utbildningssatsningar.
De ombytta rollerna verkar vara här för att stanna. Enligt opinionsundersökningar har nu väljarna större förtroende för Moderaterna och alliansen än för vänsterblocket när det kommer till jobb och sysselsättning. Valet 2010 bekräftar det nya läget.
Kanske har svenskarna helt enkelt blivit mindre solidariska? Att fler och fler ser arbetslöshet som ett individuellt problem. ”Det är den arbetslöses eget ansvar att skaffa sig ett jobb.” Eller? Det minskade stödet för samhällsinsatser för att minska arbetslösheten kan förstås lika gärna bero på att människor inte tror att de sysselsättningspolitiska åtgärderna fungerar.
Strukturomvandlingen som gått (S) förbi
– Just nu pågår en uppdelning av arbetskraften i ett centrum och en periferi, säger Örjan Nyström, författare och under lång tid utredare vid LO Göteborg.
– Å ena sidan människor med fasta, relativt trygga anställningar och å andra sidan personer som rör sig in och ut ur arbete med perioder av arbetslöshet där emellan. Dessutom ser vi att en växande grupp människor är mer eller mindre permanent utestängda från arbetslivet, fortsätter han.
Tillsammans med Anders Nilsson – också han under lång tid verksam vid LO Göteborg och nu (S) statssekreterare i kommunen – har Örjan Nyström skrivit flera böcker om Socialdemokraternas problem och framtid. Moderaterna hade på sätt och vis rätt när de talade om människor i utanförskap, menar de. Även om de siffror som nämndes i valrörelsen för fyra år sedan – att upp emot en och en halv miljon människor befinner sig i detta utanförskap – är på tok för höga, finns det verkligen en stor grupp människor i Sverige som bara jobbar korta perioder i taget eller som helt står utanför arbetsmarknaden.
Men den beskrivningen av svensk arbetsmarknad gillade inte Göran Persson. Så när frågan om sysselsättning och långtidsarbetslösheten genom Moderaternas försorg kom upp på agendan i valrörelsen 2006 upplevde väljarna det som att (S) blundade för ett reellt samhällsproblem. Enligt Örjan Nyström och Anders Nilsson hade väljarna rätt. Socialdemokraterna har inte förstått hur ekonomin förändrats; partiet har inte förmått uppdatera sin jobbpolitik.
Orsaken till att arbetslösheten hållit sig kvar på så höga nivåer är inte bara en kvardröjande effekt av 90-talskrisen, som ledande företrädare för partiet och LO ofta hävdar. Det beror också på strukturomvandlingar i ekonomin.
Ett uppskruvat, osäkrare arbetsliv
Det är egentligen socialdemokratisk hemmaplan. Ekonomin omvandlas hela tiden. Gamla branscher slås ut och nya kommer till. Olönsamma industrier går under och ger i stället plats för mer produktiva företag. Yrken och arbetsuppgifter förändras. Alltsammans har Socialdemokraterna och facket historiskt bejakat, ja rent av underlättat. I det avseendet skiljer sig svensk arbetarrörelse från sina broder- och systerorganisationer i andra länder – inte minst jämfört med facken i USA, som exempelvis är notoriska frihandelsmotståndare.
Så varför har (S) missat den senaste tidens förändring av ekonomin?
Örjan Nyström och Anders Nilssons svar är att den moderna strukturomvandlingen inte på samma sätt pågår i det öppna. Det handlar inte om att gamla affärsgrenar slås ut och nya tillkommer. Dagens strukturomvandling sker inom företag och branscher som redan finns.
Sedan 90-talet har de svenska företagen omorganiserats gång på gång. Företagsenheterna har krympts, konkurrensutsatts och jämförts. Allt mer slimmade organisationer har kombinerats med lösare anställningsformer. Att lägga ut verksamhet på entreprenad har blivit allt vanligare och användningen av bemanningsföretag och tidsbegränsade anställningar har ökat. Populära managementuttryck som ”lean production” och ”just-in-time” fångar utvecklingen rätt bra.
Tillsammans har förändringarna inneburit att kraven på varje enskild individ i arbetskraften blivit större. Den som inte är 100-procentigt produktiv pressas ut ur organisationerna. Därför fungerar också den klassiska, aktiva arbetsmarknadspolitiken sämre. Problemet är nämligen inte att människor finns i fel yrke eller bransch – i så fall hade utbildningssatsningar och bättre matchning på arbetsmarknaden kunnat fungera som medicin. Problemet är att enskilda individer inte klarar kraven i de yrken och branscher där de redan befinner sig.
Om de två Göteborgsförfattarna har rätt är det detta (S) har missat: att den moderna strukturomvandlingen av ekonomin är av ett helt annat slag än tidigare. Partiet och LO:s arbetsmarknadspolitik är däremot utformad i ljuset av situationen på 50-, 60- och 70-talet när hela branscher gick under och nya jobb uppstod i andra industrigrenar.
Hellre låglöneproletariat än långtidsarbetslöshet?
Kanske var det just detta som mer än något annat låg bakom Moderaternas framgångar både 2006 och 2010: Att Fredrik Reinfeldt och Anders Borg faktiskt har en idé om var de människor som inte orkar hänga med i ett allt mer uppskruvat tempo på arbetsmarknaden ska ta vägen.
– Moderaterna har en berättelse som handlar om att de människor som är arbetslösa eller i utanförskap kan få jobb i en lågproduktiv tjänstesektor, kommenterar Jenny Andersson, doktor i ekonomisk historia och verksam vid Institutet för Framtidsstudier.
– Socialdemokraterna däremot har ingen analys av hur arbetslösheten hänger ihop med ekonomiska förändringar i samhället utan anpassar sig i stället till högern.
Det behöver inte nödvändigtvis vara så att väljarna tycker om eller tror på Moderaternas lösningar – sänkta minimilöner, lågproduktiva jobb i en växande servicesektor – men jämfört med Göran Perssons ”jobben kommer” från 2006 eller Mona Sahlins vädjande om att vi helt enkelt ska vara snälla mot varandra i årets valrörelse så valde ändå väljarkåren att gå på Reinfeldts linje.
Kanske finns det någon slags rättvisa i Socialdemokraternas tillbakagång. Jämlikhet och arbete har varit (S) själva grundvärden ända sedan arbetarrörelsens barndom. De senaste tjugo åren har partiet misslyckats i sina hjärtefrågor. Samhället har dragits isär och Socialdemokraterna har fått betala priset.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
