Priset för energin

Utanför Euraåminne i Finland reser sig byggkranarna vid kärnkraftverket Olkiluoto. Här pågår bygget av den tredje reaktorn vid kärnkraftverket. Det omfattande projektet inleddes 2003 och skulle ha avslutats förra året, men sedan arbetet tog fart har skandalerna duggat tätt. Sprickor i kylrör, kritik från den finska Strålsäkerhetscentralen (Stuk) om bristande säkerhet och skenande kostnader. Bygget av den tredje reaktorn i Olkiluoto har försenats rejält, nu är planen att reaktorn ska kunna tas i bruk 2013.

”Atomkraft – nej tack” blev till ”kärnkraft – ja tack”
Vi bläddrar tillbaka i kalendern till årets vintermånader. På den svenska sidan om Östersjön förbannar huttrande småstads- och storstadsbor den bistra kylan. Bilar hackar tveksamt igång och i Stockholm står tunnelbanentréer inlindade i avstängningsband – den som har möjlighet stannar inne i värmen. Under vintern hade kärnkraften kunnat visa sin förtjänst som pålitlig och kostnadseffektiv energikälla, men kärnkraftreaktorer stod avstängda för driftsunderhåll och energin till de svenska hushållen och industrin fick till stor del klara sig från andra källor.

Den svenska energidebatten gick igenom en större förändring under det senare skedet av 1990-talet. Från att diskussionerna kretsade kring miljöriskerna vid för stor produktion av energi etablerades bilden av de risker som skulle finnas med för liten energiproduktion. Samtidigt började avvecklandet av kärnkraften att ifrågasättas. De små jackknapparna med ”Atomkraft? – nej tack” från kärnkraftsomröstningen hade för länge sedan hamnat i skräplådorna. I stället inhandlades nya datorer och en mobiloperatör snodde den gamla antikärnkraftssymbolen och bildade det nya budskapet ”Telefonjack? – Nej tack”: Bilden av ett energiälskande folk – som också i miljöns namn kunde tänka sig kärnkraft, ”det är ju inte lika farligt som olja” – hade slagit igenom.

Energikälla med stora kringkostnader
Samma månad som riksdagen med två rösters övervikt röstade för att häva förbudet mot att bygga nya kärnkraftverk, som ska ersätta de gamla, lämnade Energimyndigheten in rapporten ”Kärnkraft nu och i framtiden” till regeringen. I den konstaterar myndigheten bland flera punkter att ”kärnkraftens konkurrenskraft gentemot alternativa investeringar är idag svag och i framtiden osäker”.

Förseningarna i Olkiluoto visar att priset för den energikälla som annars gärna framhålls som kostnadseffektiv i verkligheten blir betydligt högre. Det finns en mängd faktorer som avgör det framtida priset för kärnkraften om nya reaktorer byggs. Reaktorbygget i Oultikuolto upphandlades för 30 miljarder kronor, men efter alla förseningar beräknas kostnaderna ligga närmare 50 miljarder kronor, och bara dröjsmålen i sig leder till högre räntor som ger högre kostnader.

Enligt branschorganisationen Svensk Energi finns anledning att tro att även ett svenskt reaktorbygge skulle ligga i nivå med 50 miljarder kronor. Den kostnaden ger i sin tur utslag på vad en kilowattimme i slutändan får för produktionspris. Svensk Energi drar slutsatsen att denna timme skulle ligga i prisnivån 55 öre, vilket är samma nivå som vindkraft – och då visar samtidigt prognoser för vindkraftsutvecklingen att priset kan gå ned mot 45 öre per kilowattimme inom en tioårsperiod.

Ett antal ytterligare utmaningar kan radas upp för kärnkraften, varav flera uppenbarat sig vid bygget av Olkiluoto. För att klara de stora kostnader som en ny reaktor innebär krävs ett stort kapital och investerare som går in i projektet trots risker för förseningar och stigande kostnader – och detta med de marknadsrisker som det innebär att gå in på den konkurrensutsatta elmarknaden. Eftersom kärnkraftsutbyggnaden endast skett i liten skala sedan 1980-talet råder brist på utbildad personal, både bland byggarbetare och ingenjörer. Samtidigt är leverantörerna av kärnreaktorer på marknaden få och de säkerhetskrav som finns för materialet i tillverkningsprocessen ställer höga krav.

Den möjliga utvecklingen och dess konsekvenser
Vi återvänder till det vinterkalla Sverige. Kylan fick priserna på el att stiga, vilket utgör ett grundelement till argumenten om varför kärnkraften fortfarande behövs. Den förnybara energin antas inte klara att ersätta kärnkraften. Det är sanning i dag, men framtiden ser annorlunda ut.

I Energimyndighetens prognos för den svenska energimarknaden fram till 2030 framkommer att det väntas bli ett elöverskott, och det långt tidigare än 2030. Detta även om kärnkraften inte skulle utnyttjas fullt ut de 60 år som den beräknande levnadstiden för en reaktor är. Sedan prognosen gjordes har regeringen också förlängt elcertifikatsystemet, vars mål är att öka andelen förnybar energi. Det innebär i sig ett stärkt incitament för att investera i förnybara källor och att den framtida energimarknaden kommer att innehålla en större andel av denna energi. De rödgröna vill ytterligare utvidga systemet med mer förnybar energi och mer omfattande energieffektivisering. Tilläggas kan att ju mer vindkraft som byggs på olika platser i Sverige, desto mindre utsatt blir energikällan för en väderlek som innebär stiltje.

Men i vilken mån Sverige i framtiden är beroende av kärnkraften som energikälla är till syvende och sist beroende av politiska bedömningar och beslut. Kärnkraft som energikälla har en stark inlåsningseffekt och det svajar betänkligt när energiminister Maud Olofsson (C) försöker förklara hur alliansregeringen samtidigt som de öppnar för ny kärnkraft ska göra sig mindre beroende av energikällan.

Om den tredje reaktorn vid Olkiluoto är igång 2013 eller försenas ytterligare kommer att visa sig under nästa mandatperiod. I Sverige signalerar Jan Björklund (FP) att han vill att nya kärnkraftreaktorer ska byggas så snart som möjligt. Kärnkraften kan mycket väl bli nästa mandatperiods stora svenska fiasko utdragen i långbänk – om allianspartierna vinner valet.