Efter 20 år i riksdagen har partiet som sambadansade till sig de första mandaten börjat klä sig i kostym. Miljöpartiet har mognat och vunnit legitimitet, men partiet har samtidigt tagit många steg bort från det ursprungligen radikala budskapet.
Gustav Fridolin, som snart ska krönas till språkrör för Miljöpartiet, sa nyligen i en intervju med Dagens Industri att partiets gamla hjärtefråga om att korta arbetstiden inte längre är aktuell. ”Det är inte ett relevant krav” sa Fridolin och lade sedan till:
– Vi ska i stället föra en politik för att människor ska kunna styra över sin arbetstid, och kunna gå ner i arbetstid när man är småbarnsförälder.
Svaret är i linje med vad unga, akademiker och storstadsbor vill höra; grupper där Miljöpartiet är som starkast. Men det är ett svar som är långt från vad Miljöpartiet en gång var – och det är en fråga där partiledningen redan tidigare har fått backning.
Till helgen ska två nya språkrör väljas under Miljöpartiets kongress. De tar över ett parti som har gjort upp med den forna flumstämpeln. Dagens parti har lite till övers för begynnelsens idealism – men lyckas i stället gå i takt med väljarkåren genom att lägga pekpinarna på hyllan. Den i dag välsvarvade organisationen skulle få hjärtklappning om den tvingades stå öga mot öga med 1980-talets sambadansande föregångare.
Sambadans till riskdagen
Tajmingen var rätt för Miljöpartiet valåret 1988. Miljön stod i fokus. Kärnkraftsmotståndet som följde efter olyckan i Tjernobyl hängde kvar. När algblomningen och en mystisk säldöd var ett faktum, tvingades även de sittande riksdagspartierna att ta sig an miljöfrågan. Men detta var också skandalernas år. Ebbe Carlsson-affärens avslöjande gick som en brännande löpeld i pressen.
– Folk såg effekterna av miljöförstöring och ville se något nytt. Vi fick vårt genombrott det året och sågs inte längre som ett särintresse. Men det var förstås också så att vi fick röster på att folk var missnöjda, säger Eva Goës, som då var språkrör för Miljöpartiet.
”Glädje, men framför allt kramkalas – som alltid med Miljöpartiet”, beskrev SVT:s reporter stämningen från valvakan. Mycket hade stått på spel. Efter två tidigare misslyckade försök att ta sig in i riksdagen sågs valet 1988 som ett ödesval. Under jubel kunde miljöpartisterna se siffrorna ramla in. Sambatrummorna som visat vägen under valrörelsen slog nu an en segertakt. Med 5,5 procent av rösterna hade partiet klarat riksdagsspärren med marginal. Nu skulle det bli möjligt att driva den radikala politik MP stod för: Ett ifrågasättande av partiledarkulten, kortare arbetstid, snabb avveckling av kärnkraften kombinerat med tillväxtkritik.
Fransysk visit i riksdagen
– Här dör man långsamt men säkert. Vi når inte ut! säger Eva Goës om hennes intryck av Miljöpartiets tre första år i riksdagspolitiken.
I och med riksdagsinträdet fick hon och Birger Schlaug lämna posterna som språkrör. Miljöpartiets dåvarande organisationsstruktur tillät inte språkrör som satt i riksdagen. Det var helt i enlighet med den gröna ideologins kritik av partiledarmakt och hierarkiska partier, men innebar också att riksdagsarbetet blev hopplöst stökigt.
Tre år senare stod det klart att Miljöpartiet misslyckats med att få opinionen med sig på sin tillväxtkritik. Allt färre i väljarkåren sa sig vara beredda att satsa på ett miljövänligt samhälle om det innebar låg tillväxt. Att korta arbetstiden var i princip en politiskt död fråga. Ny Demokrati hade fångat upp missnöjesväljare och MP missade riksdagen med några ynka tiondelar. Valforskarna konstaterade efteråt: Miljöpartiet gjorde en fransysk visit i riksdagen.
Valnederlaget tvingade fram en organisationsförändring i partiet. Språkrören skulle få sitta i riksdagen och en partistyrelse inrättades. Det var ett stort steg för ett anti-etablissemangsparti. Men insikten om den gröna rörelsens inneboende konflikt mellan idealism och pragmatism hade nu kommit upp i full dager. Konflikten har ofta beskrivits som en strid mellan ”fundis” och ”realos”. Inför valet 1994 var Miljöpartiet tvungna att komma bort från flumstämpeln och framstå som realister. Birger Schlaug, som då på nytt tillträtt som språkrör, förklarar:
– Inför valet ville vi ha kvar fundispolitiken, men prata i realos och verka lite mer normala.
Strategin lyckades. Domen om fransysk visit i riksdagen visade sig bli felaktig. Men den fundispolitik Birger Schlaug pratar om är i dag näst intill helt utbytt mot pragmatisk realism.
Målet att bli ett maktparti
Opinionssiffrorna dallrade en bra bit under fyraprocentsstrecket och partiet uppfattades fortfarande inte som förtroendeingivande när kongressen närmade sig våren 2002. Partiet lyckades inte heller skapa en känsla av att vara relevant. Peter Eriksson och Maria Wetterstrand tog över ett parti som var ur form.
När Peter Eriksson minns tillbaka till kongressen i början av 2000-talet beskriver han hur bilden av partiet var att ”nu samlas man för att spika in den sista spiken i kistan”. Han hävdar också bestämt att om Miljöpartiet hade åkt ur riksdagen 2002 så hade partiet aldrig återhämtat sig. Det gäller oavsett de senaste årens klimatdebatt och den våg av gröna partier som går framåt i olika länder, menar Peter Eriksson.
– I dag tycker jag att vi har tagit steget till att vara ett eget självständigt parti, som har målsättningen att genomföra vår politik. Det är på något sätt att bli vuxen i partipolitiken, säger han.
Men det satt långt inne. Efter kongressen 2005 skällde Peter Eriksson ut de egna medlemmarna. Partistyrelsen hade då fått backning i fråga om medborgarlön och att avskaffa räntan. Eriksson skrev i ett internt mejl som läckte ut: ”De två frågorna kommer att följa efter oss under lång tid. Det är också möjligt att vi förlorar på att människor kan se kongressen, hur vi ser ut, vad vi säger och hur vi beter oss”. Kanske var det så, som några borgerliga ledarskribenter elakt pekade på redan då, att Miljöpartiet behövde fyra år i opposition.
När alliansen vann valet 2006 gav det Miljöpartiet tid för att arbeta med den egna organisationen och utveckla politiken. Som stödparti till Socialdemokraterna åren innan blev det ständiga syftet att få igenom så mycket politik som möjligt. Politiken har under den gångna mandatperioden förankrats i kommuner och landsting, samtidigt som de lokala politikerna har lärt sig att göra politik och utöva makt.
Den pragmatiska vägen framåt
En besviken Birger Schlaug menar att MP i dag är ett parti som inte vill skada relationen till en medelklass som inte vill veta hur illa läget verkligen är. Peter Erikssons motargument lyder:
– Vi har i dag en väldigt konkret politik för hur vi ska ställa om Sverige. Och det tycker jag inte att vi hade för tio år sedan.
Konkretisering av politiken har varit en av nyckelfaktorerna i omdaningen av Miljöpartiets politik. Det har kombinerats med en breddning av politiken. Där Miljöpartiet tidigare har fungerat som stödparti och försökt få andra partier att förändra sin syn på de frågor som MP ringat in som viktiga, stavas den nya inriktningen att driva och få igenom sin egen politik.
– Vi har haft som målsättning redan från början att komma bort från att vara stödparti och att fungera genom andra partier, säger Eriksson.
I pragmatisk anda har Miljöpartiet följt med där den egna väljarkåren har ändrat ståndpunkt – som är fallet med den ändrade hållningen till EU. Att några ”fundisar” anser att partiet slagit in på fel väg har kompenserats av de många nya medlemmar som lockats till partiet. I motsats till många andra partier har MP ökat medlemsantalet de senaste åren.
Vunnet förtroende
Utvecklingen av partiet har även präglats av slopade pekpinnar. På ett sätt ett mognadstecken och en del av politikens konkretisering. Samtidigt är det ett accepterande av att man inte vill vara en radikal kraft. När partiet i förra årets valrörelse föreslog moratorium på köpcentrum var det många som höjde förvånade ögonbryn. Var man på väg att greppa pekpinnen igen?
Peter Eriksson medger i dag att det förlaget i praktiken hade varit omöjligt att driva igenom och att han anser att partiet behöver komma bort från den typen av förslag.
– Den moralistiska hållning som jag tycker att vi hade ibland, den har förändrats. Vi utgår i dag från andra perspektiv i det politiska. Det finns en livsstilshållning kring eko och grönt som miljöpartisterna gärna får stå för. Men Miljöpartiet ska vara en politisk gren som ska agera politiskt och inte tala om för människor hur de ska leva.
Miljöpartiet har till sist nått den eftertraktade trovärdighet som man strävat efter sedan tidigt 90-tal, något som valforskaren Sören Holmberg anser stärktes ytterligare i det senaste valet.
– Min tolkning av valet är att de fick vinst i form av trovärdighet. Samarbetet med Socialdemokraterna gav Miljöpartiet legitimitet för sin politik, säger han.
Nya språkrör – fortsatt makthungrigt
Till helgen inleds Miljöpartiets kongress i Karlstad. Det är ett parti som inte längre lever under hotet att åka ur riksdagen i nästa val. Sambatåget har tagit på sig kostym. Manegen är krattad för två nya språkrör som kan vårda och utveckla den inslagna vägen. Gustav Fridolin får dock fundera ännu ett varv över hur han ska uttrycka sig om att korta arbetstiden, åtminstone om han vill att de gamla kärnväljarna ska följa med in i framtiden.
Eva Goës, språkröret från 1980-talet, berättar att hon under kongressen tänker överlämna ett kort från Härnösands miljöpartister till Gustav Fridolin. På kortet kommer det att stå att han förväntas fortsätta driva frågan om arbetstidsförkortning. Det är fullt möjligt att hon om fyra år kommer att vara besviken på den punkten.
Men partiets framtida språkrör resonerar förmodligen på ett annat sätt. Får Miljöpartiet ta nästa steg och vara med som regeringsbildare efter nästa riksdagsval, kommer en gången tids svikna ideal att förlåtas.
Till sist: Miljöpartiet har legitimerat den egna politiken och i stort sett nått det mål som sattes upp av de avgående språkrören Peter Eriksson och Maria Wetterstrand: Att bli ett maktparti att räkna med. Fortfarande har dock partiet inte nått ända fram – partiet har ännu inte varit med och bildat en regering. Med den utgångspunkten publicerar Dagens Arena på torsdag nästa reportage om Miljöpartiet, skrivet av Victor Bernhardtz.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
