Stränghetens pris

När strängheten sveper över Europa är de politiska lösningarna kortsiktiga och utformade för att inte provocera medelklass i medelåldern. Den brittiska regeringens nedskärningar slår hårt mot framför allt unga människor, en generation som redan innan krisen stod i den politiska skuggan.

London, 26 mars. En kvarts miljon demonstranter, med plakat bärandes budskap om ”No cuts”, tågar genom den brittiska huvudstaden. De buar när de passerar premiärministerns bostad på Downing Street. 250 000 personer samlas i Hyde Park, i den största manifestationen i England sedan protesterna mot Irakkriget 2003. I Hyde Park talar Labourledaren Ed Miliband till försvar för den offentliga sektorn. Hur kommer det sig att britterna åter ger sig ut på gatorna i massprotester?

I februari 2007 träffade David Cameron, ledare för brittiska Tories, statsminister Fredrik Reinfeldt i Stockholm för att utbyta idéer kring hur man vinner val i Europa. Den konservative Cameron, numera brittisk premiärminister, gick sedermera segrande ur den brittiska valrörelsen i maj 2010. Reinfeldts inflytande över valresultatet var förstås begränsat, men vänskapen och det politiska utbytet mellan honom och Cameron går inte att ta miste på. Efter att koalitionen mellan Tories och Liberaldemokraterna slutits sa Reinfeldt i en kommentar att ”nu väntar Europas svåraste uppgift, att sanera de brittiska statsfinanserna. Cameron är rätt man för den uppgiften”.

”Austerity”
Modeordet framför andra i brittisk politik, precis som runt om i EU, har sedan dess varit ”austerity”. Det betyder ungefär ”åtstramning”, men som även kan översättas till ”stränghet”, ”bisterhet” eller ”allvar”. I svensk politisk kontext kan det jämföras med 1990-talets ”krispaket” eller ”sanering av ekonomin”. I klartext handlar det om mycket kraftiga nedskärningar, i syfte att bekämpa massiva budgetunderskott. Det brittiska budgetunderskottet var i december förra året drygt 10 procent och statsskulden uppgick till 76 procent av BNP.

Cameron har, tillsammans med sin finansminister George Osborne, gjort ”austerity” till ett varumärke. Inspirationen kommer bland annat från Sverige, där Reinfeldt och finansminister Anders Borg ständigt plockar poäng på att, som det heter, ”hålla ordning och reda på ekonomin”. Firma Cameron och Osborne har bestämt sig för att det enorma brittiska underskottet ska utraderas inom en mandatperiod, det vill säga innan 2015. Det innebär att britterna just nu utsätts för de hårdaste nedskärningarna sedan 1920-talet.

En krympande ekonomi
Polly Toynbee, kolumnist på den brittiska tidningen The Guardian, menar att nedskärningarna sker i alldeles för hög takt och pekar på att den brittiska ekonomin har börjat krympa.
– Folk köper inte. Finansdepartementet får minskade skatteintäkter, och vi får en negativ spiral. Nationella ekonomier är inte som hushåll, en annars populär liknelse. Det är falskt begrepp, precis som jämförelsen med att “landet har maxat sitt kreditkort”. Om du i ett hushåll har ett bostadslån på 200 000 pund, betalar du tillbaka det under en period mycket längre än fyra år, säger Toynbee i en telefonintervju till Dagens Arena.

Toynbee menar att den brittiska regeringen fortfarande är relativt populär. Nedskärningarna har fortfarande ett stöd hos en knapp majoritet av väljarna, men att det sannolikt inte kommer vara länge till.
– De kommande åren blir intressanta. De mest drastiska nedskärningarna har inte slagit igenom riktigt, men snart kommer folk märka att de blir av med en rad förmåner. En ovetande allmänhet kommer att drabbas ganska hårt. Vilket utslag det får för deras politiska sympatier är osäkert, säger Toynbee.

Att missnöjet gror bland de brittiska väljarna finns det flera exempel på. Ett är aktivistgruppen UK Uncut, som menar att nedskärningarna inte skulle behöva vara så stora om brittiska storföretag inte ägnade sig åt kreativ skatteplanering. I det civila samhället protesterar många organisationer mot minskade verksamhetsbidrag. 26 mars organiserade brittiska motsvarigheten till LO, Trade Union Congress, protestmarschen i London för att propagera för ett politiskt alternativ till ”austerity”. Marschen samlade en bred koalition av bland annat lärare, välfärdsarbetare, studenter, aktivistgrupper och medborgare.

En obeständig generation
Men Storbritannien har större politiska problem än en regering som försöker sanera ekonomin på rekordtid. Åtminstone om man får tro Ed Howker och Shiv Malik, författare till boken ”Jilted Generation”, som berör generationen född 1979 och senare. I ”Jilted Generation” beskriver de en generation som inte ”tillåts växa upp”. Howker och Malik avser svårigheterna för unga britter att hitta ett fast jobb, etablera en långsiktig bostadssituation och bilda familj. Tillvaron för unga britter präglas snarare av korttidskontrakt och instabilitet. De beskriver en generation som skaffat sig en hög utbildning, mot löftet att det skulle leda till något bättre, men som nu är besvikna och arga. 80-talisternas föräldrar hade lyxen att uppleva ”summer of love”, medan 80-talisterna själva fått nöja sig med ”summer of discontent”.
– Vi är den första generationen som växte upp under nyliberalismen. När vi tog våra första steg in i vuxenlivet i slutet av 1990-talet hade mycket förändrats i samhället. Arbetslöshet var inte längre regeringens främsta prioritet, den sociala bostadspolitiken var nedmonterad, universitetet hade belagts med avgift. En ny politisk filosofi rådde, en filosofi som hade lett till att politiker fattade beslut de själva inte förstod, säger Ed Howker i en telefonintervju till Dagens Arena.

Howker menar att det politiska arvet efter Tories långa regeringsinnehav 1979-1997 var ett nytt sätt att regera landet och styra den offentliga sektorn. Ett sätt att styra som okritiskt plockades upp av Labour, som regerade från 1997 fram till förra året. Det har enligt Howker producerat en politisk kultur som premierar kortsiktighet och som blundar för problem som kräver långsiktiga lösningar. Två exempel är ungdomsarbetslöshet och bostadsbrist, fenomen som syntes långt innan finanskrisen.
– De finns de som anser att regeringen inte ska göra något, vilket är ett stort ideologiskt problem. Storbritannien behöver minst 300 000 nya hus per år, för att upprätthålla nuvarande nivå. Vi måste bygga 400 000 hus per år för att förbättra situationen. I stället lämnar vi problemet till byggföretag, som i år bygger 100 000 hus, den lägsta siffran sedan 1920-talet. De sitter och väntar, de vet att ingen har råd att betala. Om du vill ha ”frihet” är det här utmärkt, men om du har andra ambitioner, som att bilda en familj, går det inte, säger Shiv Malik i en telefonintervju till Dagens Arena.

En politik för de välmående
Ett återkommande argument från Cameron och Osborne har varit att de inte vill skjuta över ett budgetunderskott på kommande generationer, men det sker på bekostnad av de som i dag är unga. Howker och Malik återkommer ofta till de kända kopplingarna mellan arbetslöshet, brottslighet, bostadsbrist och möjligheten att bilda familj, och att det etablerade samhället inte tycks bry sig om den yngre generationen.
– Det finns en kulturell aspekt av det här. Varför tror du att The Beatles fortfarande räknas till det bästa i musikväg? Vår föräldrageneration kontrollerar det här samhället och skär bara ner på unga i stället för att även skära för de över 60 år, som är en relativt rik och välmående samhällsgrupp. Efter demonstrationerna 26 mars slog sig den äldre generationen ner i Hyde Park, öppnade en burk hummus och hade picknick. De yngre fortsatte protesterna, på Oxford Street, säger Shiv Malik.
– Vi skrev boken för att vi gick runt med en känsla av att något gått fundamentalt fel. Efter finanskrisen har unga drabbats hårdare än andra, statistiken är alarmerande. För oss är det tydligt att politiska beslut präglats av kortsiktighet under flera decennier, säger Ed Howker.

Den konservativt ledda brittiska regeringen har med all önskvärd tydlighet gjort klart att man inte tänker backa när det gäller nedskärningar och avgiftshöjningar. Under 2010 organiserade landets studenter många uppmärksammade protester mot höjda studentavgifter, men det har inte fått politisk effekt. Regeringen har inte mycket att tjäna på att ge lättnader till desillusionerade väljare som saknar relativt inflytande. När den brittiska ekonomin krymper lär det bli värre för landets unga innan det blir bättre. Regeringens uppmärksamhet är riktad mot de planerade nedskärningarna i offentlig sektor, som mött stora protester från breda samhällsgrupper.

Tidningen The Economist citerade 2 april en anonym minister, som enligt tidningen sagt ”Vi har inte lyckats förklara hur vår politik sparar pengar och ger bättre service”. Att inte kunna förklara för medborgare att de stora orden inte rimmar med en politik som drabbar de mest behövande hårdast känner vi igen från David Camerons politiska grannland Sverige.

Begrepp som ungdomsarbetslöshet och bostadsbrist bland unga återkommer även i svensk debatt. Men i Sverige, liksom i Storbritannien, riktas de politiska reformerna till äldre generationer. Kortsiktighetens spöke sveper genom Europa.